Jag reste till en skog för att rensa i min inre röra och ta en paus från världens öronbedövande brus. Jag reste bort för att resa hem. Den verkliga färden handlade inte om mil utan bara om några decimeter från hjärnan till hjärtat.
Vid incheckning lämnade vi ifrån oss våra mobiler och masker. Vi väcktes av tibetanska klockor, vi åt veganskt i tystnad, vi mediterade och andades ikapp. I stället för att möta varandra skulle vi möta våra inre barn. Mitt visade sig vara en övergiven, trotsig treåring som mest ville leka, dansa, busa och bryta regler.
”Vi lär oss tidigt att bli lydiga tennsoldater och lägga locket på men känslor som sväljs blir depressioner”, sa ledarna och bad oss ventilera vår vrede. Dagiset för våra inre barn förvandlades fort till ett dårhus för oförlösta känslor. Medan människor runt mig hulkade och vrålade ut år av svald sorg, skam och skuld satt jag stillsamt gäspande i mitt hörn med händerna för öronen. Deras skrik väckte våldsamma minnen som jag vill lämna bakom mig. Jag, som i hela mitt liv har fått höra att jag är och uttrycker för mycket, fick inte ur mig ett pip. När jag varken kunde slå, skrika eller gråta som de andra tänkte jag att jag kanske hade läkt mina ärr och tömt mina giftbägare droppe för droppe, dag för dag i stället för att sporadiskt explodera på beställning.
Alla år av skrivande och samtalande har varit helande
Två män i mitt liv gled in i mina tankar. En gammal kärlek, som också hade växt upp i armod, och som brukade säga: ”Sluta älta och sluta blicka bakåt när du vill framåt”.
Och så en senare kärlek som stolt berättade att han i stället för att köpa en ny bil hade lagt en halv miljon på att ligga på en psykoanalytikers divan. Jag tänkte ofta att han nog ändå borde ha köpt en bil.
För mig blev reträtten mindre av en revolutionerande upplevelse och mer av en stilla påminnelse om att alla år av skrivande och samtalande sannolikt har varit helande. Även om jag, som har intervjuat tusentals människor, inte riktigt lyckades bända upp min inre mussla insåg jag att jag hellre sopsorterar än att bära barndomens bördor över framtidens trösklar.
När vi till slut skulle skriva brev till våra inre barn skrev pennan av sig själv:
”Jag älskar dig din lilla buse för allt du har orkat och klarat. Hinderbanan har lärt dig hoppa högre och studsa upp till nya nivåer där vidunderliga vyer väntar.” Den lilla flickan inom mig svarade med ett enda ord på grekiska: ”Äntligen”. Då kom tårarna.
Kanske är det just det vi längtar efter, en inre röst av förtröstan som viskar att allt blir bättre med åren. Och nu när vi står där igen, vid årets kant, kan vi passa på att dumpa det gamla och öppna armarna, hjärtats vingar, för att välkomna allt det nya vackra.
