Vattnet har gått och förlossningsvärkarna är i gång. Trots en dramatisk barndom, trots att teatern föddes i mitt hemland, trots att jag spelade teater under min uppväxt och trots högskolestudier i dramatext så vågade jag knappt drömma om att jag en dag skulle presentera min tredje pjäs och då på vår världsberömda nationalscen. Den kungliga dramatiska teatern var för mig lika mytisk och mystisk och fjärran som min egen far.
Så står jag där, en nervös nykomling på Dramatens pressdag efter att under natten ha mardrömt att självaste demonregissören Ingmar Bergman uppfodrande pekar på mig och frågar: Vad gör du här?
”Jag blottar hela min barndom oförmögen att gömma mig. ”
Där står jag iförd det finaste jag funnit i min garderob, en knallröd kostym. Jag som vill smälta in står ut som ett larm, som ett barn som tagit fel jacka på första skoldagen och det känns som om jag bär och blottar hela min barndom oförmögen att gömma mig. Jag står där som ett färgstarkt misstag bland alla svartklädda konstnärer och regissören Alexander Salzberger som ska förvalta och förvandla flera års arbete och tusentals ord till en spektakulär scenupplevelse som sammanfattar våldet och de frånvarande fädernas följder i ”Papporna”.
Och mitt i nervositeten känner jag plötsligt min frånvarande faders närvaro. Han som var en skugga, en dimma, ett kanske och ett hopp, precis som drömmen om Dramaten var. Så blir drömmen verklighet och jag ett invandrarbarn utan förväntningar, förmåner eller förebilder ska få skildra en verklighet som alltför få vågar tala om och fylla scenen med orden jag krystat och pressat fram. Men att släppa taget, att låta någon annan gestalta de riktiga människor som jag har intervjuat och som lever och verkar mitt ibland oss är en ångestfylld resa.
LÄS ÄVEN: Alexandra Pascalidou växte upp med våld och missbruk: ”Jag är rädd för män”
Att skriva en pjäs är som att klippa navelsträngen och överlämna sitt hjärtebarn i främmande händer. Jag måste våga lita på att någon kan bära alla dessa verkliga historier med samma varsamhet och ömsinthet. Jag måste lita på regissören, en prisad och passionerad klassresenär och konstnärssjäl som verkligen förstår de såriga och dråpliga erfarenheter som vävts in i texten och som jag hoppas ska skapa en scenisk upplevelse bortom orden.
Och där i skörheten och stoltheten, känns det plötsligt självklart att jag återigen får bryta tusentals år av tystnader och tabun. Med premiären bara månader bort ser jag den lilla rödklädda flickan inom mig kliva ut och leta efter sin och alla andra förlorade fäder. Flickan som har förlåtit och försonats är övertygad om att faderns ande kommer sväva över den guldornamenterade salongen och hans bullrande skratt kommer eka och hans hårda, härdade händer kommer applådera och lite malligt viska i flickans öra: ”Glöm inte att tacka mig för att jag var borta och bitvis var brutal för utan mig hade den här pjäsen aldrig blivit till”.
