Nästan dagligen kommer jag på mig själv med att tänka: ”Det där måste jag fråga mor om nästa gång vi ses!” Suddiga minnesfragment dyker upp i huvudet och kräver att få konturer.
Till den märkliga rekvisitan i mina barndomsmiljöer hörde en jättelik arapapegoja. Den hade ett eget rum bakom köket hemma hos mormor. Där hade den en bur som den aldrig satt i, men väl ovanpå. Rummet var en sanitär olägenhet och Gojan – som den allmänt kallades – en skränhals.
Det säger väldigt mycket om min mormor att hon hade denna papegoja. Den tillhörde formellt morbror Hans, men han fick inte ha den hos sin egen familj. Alltså fick mormor ta hand om den. Hon hade ju ändå flera rum över sedan hennes barn flyttat ut.
Detta gjorde mormor utan något som helst knot. Gojan skrek och sket och skrämde barn, men det var väl inte hela världen. Mormor hade en väldigt pragmatisk hållning till livet. Rätt vad det är sitter det en papegoja och river sönder tapeterna i ett rum och då får man helt sonika gilla läget och skicka sina barnbarn att köpa solrosfrön.
”I hela mitt liv har jag varit fullkomligt övertygad om att morbror Hans köpte Gojan i Japan”
Hon förvarade alltid sin drickaback hos Gojan. Det var ett stort problem för mig, som å ena sidan gillade läsk och å andra sidan hade svårartad fågelfobi. Varje gång jag var hos henne utspelades samma maktkamp. ”Jag är sugen på läsk”, sa jag. ”Den står hos Gojan”, sa hon. Sedan satt vi och glodde på varandra tills hennes kärlek till mig övervann hennes exceptionellt dåliga knän och hon haltade in och hämtade läsk.
Att ställa drickabacken någon annanstans, förslagsvis där den som ville ha läsk vågade ta den, föll henne aldrig in.
I hela mitt liv har jag varit fullkomligt övertygad om att morbror Hans köpte Gojan i Japan. Jag fick som barn veta att han gjort lumpen i flottan och att han en gång varit i Japan och på något vis hade jag fogat ihop dessa bitar fakta till ett sammanhang.
När jag häromsistens återigen berättade om Gojan för mina hårt prövade barn så påpekade ett av dem plötsligt: Hur kom det sig att han köpte en ara i Japan? Aror lever väl i Sydamerika?
Nästa gång jag träffade min mor frågade jag därför: ”Visst köpte Hans Gojan i Japan?” Hon tittade undrande på mig och sa sedan, på ännu grövre skånska än annars: ”Nä. Arlöv.”
Morbror Hans hade inte alls varit i Japan med flottan. Faktum är att han bara legat inkallad några dagar innan han fick frisedel. Gojan hade han mycket riktigt köpt hos en papegojåterförsäljare i en villa i en by mellan Lund och Malmö. Den hade han sedan tagit hem i en pappkartong till mormor, där den sånär bet av henne fingret.
Jag fick en historia som jag burit genom hela livet förstörd. Jag fick i gengäld en mycket bättre historia. Därför tänker jag ofta: ”Det där måste jag fråga mor om nästa gång vi ses.”
