På lågprisflyget till Malaga sitter jag bredvid ett gulligt pensionärspar i matchande marinblått. De matchade på en dejtingapp, berättar de medan de packar upp sina medhavda ostsmörgåsar på mörkt rågbröd med gurkan separat inplastad för att behålla krispigheten.
Numera övervintrar de i sin lägenhet i Fuengirola för att slippa mörker och kyla. De spelar padel och golf och njuter av tapasluncher på strandserveringar. “Ni är klimatflyktingar”, skämtar jag som själv plågas av vinterdepressioner och gläds åt att jag bjudits in på en föreläsningsturné till den svenska solkusten Costa del Sol.
Här har nämligen tiotusentals svenskar byggt ett nytt slags soligt folkhem.
I Svenska kyrkan bakas kanelbullar som får hela kvarteret att dofta. En äldre herre läser sin dagstidning medan han äter nygräddade våfflor med lingonsylt.
Svenska föreningen arrangerar vandringar, SWEA samlar kvinnor som donerar pengar till de svenska skolorna som lär barnen modersmålet. När jag besöker svenska skolan i Estepona beundrar jag barnens teckningar av sina hjältar: Greta och Astrid Lindgren.
”Främlingskap är inte lätt, inte ens för soltörstiga statusmigranter.”
Efter min föreläsning för svenska rektorer världen över hamnar jag på en LUS (Lunch utan slut) i Marbella där det dansas till svenska världshits! När jag ursäktar mig med att jag måste gå hem och jobba ler diamanthandlarens dotter som aldrig behövt arbeta:
”Du jobbar för mycket.”
Hennes ord stannar kvar som ett eko av allt det där jag både beundrar och avundas – lättheten och lättsamheten.
Vart jag än går möter jag välkända ansikten – artister, entreprenörer, idrottsstjärnor – alla i samma solvarma exil. På kvällen hamnar jag på den svenska krogen Astoria där alla talar svenska. Det känns som ett somrigt Stureplan, men namnet väcker minnet av ett annat Astoria – grekghettot i Queens där min farbror, som flydde fattigdom, slog sig ner och klarade sig utan att kunna ett ord engelska. Svenskarna här har byggt sin egen version.
När min 82-åriga väninna snubblar på flygplatsen och bryter lårbenshalsen inser jag sårbarheten. Ingen på sjukhuset talar vare sig engelska eller svenska, så jag får rycka in med min skolspanska. Främlingskap är inte lätt, inte ens för soltörstiga statusmigranter.
Även om svenskarna på solkusten gynnar den spanska ekonomin med sina investeringar, företag och fullbokade restauranger, möts de inte alltid med olé-rop. Många spanjorer menar att utlänningarna driver upp bostadspriserna och pressar ut lokalbefolkningen ur sina egna kvarter. På vissa håll i Spanien vill man nu begränsa utländska köp och uthyrningar. Även paradiset har sina gränser.
När jag sitter på min vän Jeanettes terrass och ser solen sjunka i Medelhavet pekar hon ut Afrika i horisonten. En kontinent som människor fortfarande riskerar livet för att fly ifrån – medan vi flyr mot ljuset och värmen. Flyttfåglar och flyktingar är vi allihopa. Bara på olika villkor.
