Jag skulle vara med i TV4:s Nyhetsmorgon och prata om min senaste roman. Från mitt hem i Malmö är det en bit att ta sig till TV4-huset i Stockholm. Jag beställde därför biljetter till nattåget. Det förväntades avgå 22:17, men sköts upp och sköts upp igen. Vid 23:30 greppade jag tag i en av SJ:s tjänstemän på perrongen.
”Det är inställt”, sa tjänstemannen olyckligt. ”Och jag vet inte själv hur jag ska komma hem.”
Jag var naturligtvis ledsen för hans skull, men ännu mer för min egen. Att SJ helt sonika ställde in ett nattåg kom oväntat. Så dags finns det inte så många alternativa transportmedel. Jag övervägde att hyra en bil, men insåg att jag då förmodligen skulle somna bakom ratten någonstans i Grännatrakten.
Jag bläddrade igenom de tjugofemtusen olika sajter som säljer flygbiljetter enligt olika slumpmässiga prissättningar och hittade ett morgonplan från Kastrup 07:00. Då skulle jag iallafall få fyra timmars sömn, förutsatt att jag somnade, vilket jag inte gjorde eftersom jag var rädd att missa alarmet 04:00.
Cykel till Triangeln och tåget till Kastrup. Där somnade jag till och hann med näppe vakna och ramla ut på perrongen och upp till terminalen.
”Sedan ramlade jag in i studion. Där fick jag prata fem minuter om min bok.”
På en tavla stod klart och tydligt att det gick ett plan till Arlanda 07:00 från gate A4. Vad jag missade var att det samtidigt gick ett annat plan till Arlanda 07:00 från gate D2 och det var dit jag borde gått. Detta blev jag upplyst om tio minuter innan boarding, när jag alltså stod i andra änden av terminalen.
I ilfart förflyttade jag en kropp som inte är skapad för förflyttningar. Jag hann fram till gate D2, såg planet men ingen incheckningspersonal. En gubbe sa åt mig att det bara vara att gå genom grinden. Det hade den gubben – iförd shorts och hoodie – förstås inget mandat att bestämma. Det anade jag redan då, men jag var desperat och lydde honom.
Tio meter från flygplansdörren möttes jag av en illande arg flygvärdinna som gav mig en grundlig utskällning för att jag brutit mot de heliga säkerhetsreglerna. Som straff för min försumlighet vägrade hon först låta mig gå ombord. Upphöjt och värdigt började jag gråta och skrek ”please please please!” tills hon gav med sig och lät mig åka med det plan jag köpt biljett till.
Väl på Arlanda tyckte sedan inte taxichauffören att han behövde stå med min namnskylt där alla andra chaufförer med namnskyltar stod, så det tog en stund att hitta honom bland de tvåhundra taxibilarna på parkeringen.
Jag kom till TV4 med tjugo minuters marginal. Sminkösen försökte täcka min pannsvett med brunpuder och sedan ramlade jag in i studion. Där fick jag prata fem minuter om min bok.
Hela tiden tänkte jag hur mycket enklare det vore om jag bodde i Stockholm. Alternativt inte var en idiot.
