Det som upprört och upptagit den svenska kulturparnassen och/eller den samlade svenska kulturjournalistiken allra mest under senare år är varken krigen, tortyren, gängen, demokratin, politiken, klassamhället eller en eventuell svensk litteraturkanon (men den har man fan i mig också ägnat sig åt!) – nej, allra mest har man lagt huvudet på sned, veckat pannorna och kollektivt frågat sig huruvida det verkligen är (nu kommer det!): Lämpligt, alternativt högst olämpligt, alternativt omoraliskt, alternativ kriminellt, för gamla rockband att återförenas!?
Herre min skapare. Äntligen någon som tar tag i livets väsentligheter.
Jag åkte för några år sedan ner till Norrköping för att se en av Eldkvarns allra sista tre spelningar. Folk hade rest från hela Skandinavien. Det var nostalgiskt, roligt och väldigt bra.
Ett antal månader senare meddelade Eldkvarn att man fått blodad tand och nu tänkte genomföra ytterligare en ”sista”, lite längre, avskedsturné.
Rysslands invasion av Ukraina var ett brott mot alla principer och krigets lagar – men detta? Detta var ju ett brott mot hela mänskligheten.
Vilken girighet, vilket ljug, vilket bedrägeri.
Jag tänkte: Det var ju lite trist att jag inte längre kunde säga att jag sett Eldkvarns sista spelning – men: Kul för dom. Kul för dom som inte kom iväg till Norrköping. Kul för dom i bandet också om dom kunde få tjäna ihop lite extra pensionspengar.
”Jag tar skitmånga nya beslut, särskilt efter många gamla dåliga ogenomtänkta beslut.”
Men, det var ju bara en stillsam liten krusning på ytan jämfört med den tsunami av kulturjournalistisk indignation som skulle svepa fram över Mediasverige: Kent skulle återförenas för några sista spelningar, och Bob Hund, och Oasis och Black Sabbath och fan och hans mormor och alla andra förrädare!
Kilometer av tidningstexter, miljoners makaroners inlägg på sociala medier, tv-inslagen har stått som spön i backen i flera år nu.
Det är ta mig fan förbjudet att ändra sig, tänka om, tänka annat, göra comeback.
Har du sagt att ”nu slutar jag”, så kan du aldrig få ändra dig! Iallafall inte om du är musiker. De flesta andra kan få göra comeback – men ett band som en gång splittrats eller slutat? Glöm det. Det är oförlåtligt!
Jag ändrar mig hela tiden, jag tar skitmånga nya beslut, särskilt efter många gamla dåliga ogenomtänkta beslut – och det långt efter att jag bevisat min principfasthet: ”Och detta är oåterkalleligt”…
Tack Gode Gud för att man ännu inte infört dödsstraff på att ändra sig och ångra sig. Jag hade varit stendöd för flera decennier sedan.
Men det är kanske på gång…?.
