Augusti. Den kommer lika säkert varje år, den sista sommarmånaden enligt kalendern. Meteorologiskt är det mer osäkert om augusti är just den sista sommarmånaden (minns du min förra krönika?), men alldeles säkert är i alla fall att den kommer efter juli och före september varje år. Det kan vi tacka månen för.

Varje år i augusti skriver jag om månen. Det får mig faktiskt att se fram emot augusti, i alla fall lite grann, för just att månaden är så starkt förknippad med att sommaren lider mot sitt slut (kalendermässigt, alltså) får annars mitt arma ljus-och-värme-törstande jag att bäva inför augusti. Men månen är himla kul att skriva om.

Att den är en trasig bit av jorden som fjärmar sig ungefär fyra centimeter längre bort från oss varje år, till exempel, som jag skrev om häromåret. Eller att den hinner bli full två gånger under samma månad någon gång på året (och kallas blå) sisådär vart tredje år, som var temat en annan gång när jag skrev. Förra året blev det en rapport om att Indien landat på månens sydpol för en bråkdel av vad det kostade NASA när det begav sig, budgeten var mindre än för ombyggnaden av Slussen i Stockholm. 

”Grejen är att månen gör att året blir förutsägbart uppdelat i olika perioder.”

Den här gången blir det en text om att vi kan tacka månen för att augusti pålitligt infinner sig mellan juli och september varje år. Vi kan i själva verket tacka månen för att alla månader infinner sig när de gör, att de ens finns till, de heter ju månader för att de markerar tidsintervallerna mellan månvarven. Det verkar kanske inte så mycket att orda om, men grejen är att månen gör att året blir förutsägbart uppdelat i olika perioder. Den håller nämligen jorden på köl med sin gravitation och håller planeten i regelbunden rotation sen krocken för några miljarder år sen när den bröts av och hamnade i omlopp runt oss.   

Utan månen skulle det vi kallar för augusti kanske hamna mellan januari och februari i stället något år. Eller så kanske det inte skulle bli något augusti alls, eller sju augusti ett år. Klimatet skulle bli mer varierat och oförutsägbart. Krångligt värre att planera semester, skidresor och sommarlov. För att inte prata om sådder och skördar. Om det ens skulle gå att så och skörda, kanske skulle det bli alldeles för varmt eller alldeles för kallt. Jag har letat klarhet, men ingen verkar veta helt säkert hur det skulle bli med klimat och årstider utan månen och det säger väl det mesta. 

Däremot råder det klarhet kring att vi inte skulle ha ebb och flod i vattendragen utan månen och dess gravitation. Vilket, om jag förstår det rätt, gör förutsättningarna för liv och hela evolutionen desto oklarare. Kanske hade vi människor inte blivit till utan månen. Eller så hade jorden kanske befolkats av enorma flygande valar? Det har jag visserligen inte hört någon expert föreslå, men i den stora osäkerheten är väl det mesta lika osannolikt och sannolikt?   

För vårt eget vidkommande är den i alla fall inte så dum, den där månen. Skulle det rentav vara ännu bättre om vi hade två månar? Något att klura på till augusti nästa år.