”En vintersaga” med Monica Törnell symboliserar hela vårt lands kollektivt drabbande vemod. Ni minns texten:
”En ensam volvo sliter i motvinden på Tjörnbron/Bion i Pajala ger ’Den sista färden’/Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten/Gårdarna släcker sina ljus/Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster/Stockholm city svajar i sitt rus”.
Ted Ström skrev låten, fantastisk text – men valde han rätt årstid? Är den svenska melankolin, och vemodet i dess släptåg, verkligen som störst under vinterhalvåret?
Är vi inte bara mer eller mindre suicidala under denna kolsäckssvarta era?
Jag vaknar flera gånger per natt, slutet av maj, början av juni.
Det blir under den här perioden aldrig riktigt mörkt, inte ens här i Mellansverige. Ljuset är majestätiskt, vackert, förförande. Inte bara mot kvällningen, utan framförallt under senare delen av natten, mot gryningen, de första morgontimmarna.
Det är som om någon plötsligt tänt ljuset, man är påkommen, mitt i akten, mitt i tanken, man står där, helt blottad.
Vargtimmen är ett väldigt passande uttryck, på alla sätt och vis, och särskilt här uppe i iskalla Nord – men visst är det förknippat med vinter, visst är det mörkt, dystert, man ser inte ens skuggornas konturer.
I ljuset uppträder däremot allt med obarmhärtig klarhet. Det är ingen varg, det är en varm sommarkatt.
”Det är kanske därför jag aldrig någonsin förknippat melankoli och vemod med något negativt.”
Om jag fick lov att välja att dö en speciell timme, en speciell dag, så skulle det vara en tidig morgon i slutet av maj, gärna på Bjärehalvön, sittandes på en kökstrappa, blicken fäst ut mot trädgården, mot slätten och havet, mot horisonten.
Jag kan inte hitta något mer bitterljuvt, mer vemodigt, mer supersvenskt melankoliskt.
Det är inte eftertänksamheten som sjunker in, det är eftertänksamheten som kliver ut. Det är som om hela ens inre projiceras som en skir diabild mot den nyvakna blå himlen.
Det finns inte plats för något självhat i den stunden, ingen självupptagenhet över huvud taget, ingen dödsångest – bara en blixtsnabb påminnelse om när livet var som bäst, och som mest, och utan att man har det minsta behov av att formulera det, säga något – så fort man öppnar munnen och ger luft försvinner magin.
Kan man få gå bort i ett sådant ögonblick?
Det är kanske därför jag aldrig någonsin förknippat melankoli och vemod med något negativt, eller svårt eller hemskt, tvärtom, bara som en varm, uppriktig känsla – ett ögonblick av total, absolut närvaro. Ens ursprungliga jag?
Vi har bara tillgång till det här ljuset, det här mellanrummet, under några få veckor varje år.
Glöm inte boka in detta möte med dig själv. Det är förfärande kort.
