Fredrik Kullberg

Man källsorterar. Byter till lågenergilampor. Anstränger sig för att se uttråkad ut när folk babblar om koldioxidkrävande New York- och Thailandsresor, (vilket ärligt talat inte är speciellt svårt), och
funderar riktigt, riktigt hårt på att eventuellt byta till gasbil.

Fasen, under en särskilt medveten fas ställde jag till och med ut en stinkande hushållskompost bakom garaget.
Och fram till alldeles nyss kändes det faktiskt som om mina insatser på miljöområdet burit frukt.

Nä, inte så att jag på egen hand skulle ha räddat planeten från undergång.

Men det har varit rätt tyst om miljön ett tag. Det där med klimatet var kanske inte så farligt. Är det mitt positiva tänkande och lågintensiva Bror Duktig-beteende som i någon mån bidragit till att miljö-
problemen, liksom, försvunnit? Så gick mina funderingar.
Sedan kom smällen.

I vad som kan vara den mest deprimerande reseskildringen någonsin läser jag om en långsegling från Melbourne till San Francisco via Osaka, och hur den väldiga oceanen förvandlats till en mardrömslik soppa av sopor och plast.

Det är seglarveteranen Ivan Macfadyen som berättar. Om havets nya ljud, skrapet och de dova dunsarna från allt skräp som slår emot skrovet.

Färden gick genom arkipelager av frigolit, tusentals plastbojar och gigantiska nystan av nät, revar och syntetiska förtöjningslinor. Telefonstolpar. Containrar. Trasiga plaststolar. Till och med en fabriksskorsten med något slags ångpanna låg och guppade i vågorna ute till havs. Och överallt bälten av olja och bensin. Det var som att segla genom en soptipp, säger han till australiska Newcastle Herald.
Men det var ändå inte det värsta.

När Ivan Macfadyen gjorde samma tripp för tio år sedan bubblade havet av liv.
Sköldpaddor, delfiner, hajar. Ut med en metrev bara, och middagsmaten var fixad i form av en lagom stor fisk. Skränande sjöfåglar brukade kretsa kring båten, eller ta sig en paus högst upp på masten. Nu fanns inga fåglar. För det fanns ingen fisk.
Norr om Ekvatorn, vid ett rev utanför Nya Guinea, fanns en ledtråd till varför. En jättelik trålare, ett slags moderskepp, låg och dammsög revet dag som natt i jakten på tonfisk.

Allt annat levande som fastnade i näten dödades och dumpades till havs. Det har ändå inget värde, förklarade besättningen. Bortom horisonten fanns oräkneliga andra jättetrålare som gjorde samma jobb.
“Havet är trasigt”, säger den chockade långseglaren och sätter mitt diskande av tomma filförpackningar i perspektiv.

Kan någon göra något, tack? För jag tror inte jag fixar det här ensam.