Journalisten Erika Bjerström om hatet som fick henne att hoppa av: ”Jag var rädd att framstå som ett offer”

Några minuter innan utsatt tid infinner sig Erika Bjerström i gathörnet där vi har stämt träff. Att hon långt om länge har lagt sig av med ovanan att komma för sent tillskriver hon den nyinköpta elcykeln. Grund­plåten till cykeln skramlade de före detta SVT-kollegorna ihop som avtackningsgåva när Erika efter 27 års anställning i september 2024 lämnade tv-huset för sista gången. Den arbetsmässiga nedtrappningen som Erika såg framför sig då hon övergick till frilans­verksamhet har det dock inte blivit så mycket av med. I höstas reste hon kors och tvärs över landet och föreläste.

Skrivit ”Demokratin dör i hettan”

Under 2026 väntar ytterligare 45 föredrag i Sverige och Norge. Skälet till den skyhöga efterfrågan på Erikas knivskarpa samhällsanalyser är den nya fackboken ”Demokratin dör i hettan”, en journalistisk skildring av hur klimatkrisen och nedmonteringen av demokratin på flera håll i världen har gått hand i hand.

– Under mina sista år som klimat­korrespondent på SVT fick jag syn på ett mönster. Jag började se hur högerpopulistiska och nationalistiska ledare i Europa använde falska klimatargument, delvis för att stoppa klimatpolitiken men också som en metod för att få röster. När de väl vann sina val började de röra sig bort från demokratin. Att boken har tilldragit sig så stort intresse tycker jag visar att jag har lyckats sätta fingret på en smärtpunkt. Många som har hört av sig till mig efter att ha läst den skriver att de har känt sig så ensamma i sin oro över att auktoritära ledare är på frammarsch och att klimatkrisen blir allt värre.

Att Moder Jord med tilltagande vrede gör uppror mot hur hon blivit behandlad är numera ett obestridligt faktum. På senare år har orkaner, bränder, jordskred och andra naturkatastrofer ökat i frekvens och intensitet. De stigande havsnivåhöjningarna hotar på många ställen att ta med sig stora landområden ner i havet. Under ett besök i Elfenbenskusten passerade Erika en kyrkogård där alla gravar gapade tomma. Av lokalinvånarna fick hon veta att ödsligheten berodde på att man tvingats gräva upp sina döda och anlägga en ny kyrkogård uppe på ett berg eftersom den gamla kyrkogården höll på att bli översvämmad.

– Jag kunde inte tro mina ögon. Inte ens den eviga vilan är helig längre.

Kalfjället försvinner på grund av klimatförändringarna

Men allra djupast har ändå de påtagliga klimatförändringarna i vår svenska fjällvärld berört henne.

– På 1960-talet när jag var barn åkte vi i familjen långfärdsskidor på kalfjället i Sälen. I dag ser det inte alls ut som det gjorde då. Trädgränsen kryper uppåt och successivt blir det allt buskigare. På sikt kommer kalfjället helt att försvinna. Det är en förlust som jag tycker är ganska outhärdlig.

Trots att Erika har sett otaliga hår­resande exempel på klimatkrisens härjningar och att forskarna har börjat prata om planetärt nödläge har hon inte slängt in handduken än.

– Att fortsätta ha en förhoppning om att det går att svänga utvecklingen är ett dagligt uppdrag som jag ger mig själv. Jag tycker inte vi kan tillåta oss lyxen att säga att vi har slutat att hoppas. Jovisst, det är deppigt, men då har vi väl ett gemensamt ansvar att försöka vända förloppet. Även om utmaningen vi nu står inför är större än vad det mänskliga förståndet kan greppa anser jag det är en plikt som vi alla har, fastslår hon.

”Chockad över allt kvinnohat som finns i Sverige”

Positiva tongångar från någon som av vissa belackare har kallats för ”domedagsprofet” när hon rapporterat om det alarmerande klimatläget. Men sanningen är att Erika har fått utstå långt värre tillmälen än så från tv-tittare som av en eller annan anledning blivit provocerade av henne. Till slut tog sig trakasserierna sådana proportioner att hon tvingades skaffa överfallslarm i mobilen och diagnosticerades med posttraumatiskt stressyndrom.

– Jag är fullständigt chockad över allt kvinnohat som finns i Sverige i dag, med alla vidriga kommentarer om sitt utseende och sin ålder som man får ta emot. Men det som tog hårdast på mig var att jag fråntogs min yrkesheder. Om jag kommenterade någonting i Aktuellt kunde jag efteråt få kommentarer som: ”Jävla kärring, vad ger dig rätten att stå där i studion?” Det var aldrig någon som ifrågasatte att mina manliga kollegor i motsvarande positioner tog plats.

Länge tvekade hon om hon skulle ha med parallellspåret i boken om hat­stormen som drabbade henne när tv-­kamerorna slocknat.

– Jag var rädd att framstå som ett ­offer eller en ”drama queen”, för det är jag verkligen inte. Att jag till slut valde att inkludera det berodde på att jag kände att jag är ett vittne till vad som pågår i vår tid, där jag likt många andra offentliga personer blev attackerad i min roll som företrädare för det fria ordet. Men jag tror att jag fortfarande i viss grad lider av PTSD eftersom jag tycker det är rätt jobbigt att sitta här med dig och prata om det.

Hatet påverkade självförtroendet

Du skriver att hatet påverkade ditt självförtroende negativt.

– Jamen det är väl klart att om du varje morgon öppnar din mejlbox och får läsa saker som ”kan du inte göra oss en tjänst och ta livet av dig” så äter det sig in under huden till slut. Varje reportage jag gjorde kunde generera uppemot tusen reaktioner på sociala medier.

Många av kritikerna gick till angrepp mot Erikas frekventa flygresor i tjänsten som klimatkorrespondent.

– Det var jättekonstigt! Det är ju ingen som kritiserar att andra utrikeskorrespondenter på SVT flyger. Och det lustiga var att kravet på att jag skulle sluta flyga i jobbet inte ens kom från klimataktivisterna utan från populisterna som förnekar klimatkrisen. Det var bara ytterligare ett sätt för dem att attackera mig.

Erika blev illa till mods då hon ombads att komma till ”Aktuellt”-studion och förklara sitt resande i tjänsten. Hennes chefer avvärjde i sista stund planerna på att hon skulle gå i svaro­mål mot kritiken. ”Jag blev lättad över beslutet att ställa in min medverkan. Men det var någonting som gick sönder i mig den där dagen”, bekänner hon i sin bok. 2023 lämnade hon på egen begäran tjänsten som klimatkorrespondent.

– Jag var nog den som begrep sist av alla att min situation hade blivit ohållbar. Jag var så himla envis. Nu efteråt kan jag tänka att jag borde ha hoppat av lite tidigare med tanke det höga priset som jag fick betala. Jag är mycket gladare och känner mig mer som mig själv sedan jag slutade som klimatkorrespondent.

Erika Bjerström valde att lämna SVT

Och förra året valde hon alltså att lämna moderskeppet SVT helt och hållet.

– Jag kände att jag hade fått göra långt mer än vad jag någonsin hade kunnat drömma om – så som att vara ”utrikeskorre” i tre världsdelar, starta ”Agenda” och vara redaktör för ”Aktuellt”-sändningarna. Nu längtade jag efter en lite friare roll. Jag har faktiskt inte ångrat uppsägningen, vilket förvånar mig lite. Jag var rädd för att jag efter något halvår skulle känna: Herregud, vad har jag gjort?

Att Erika skulle bli journalist med hela jordklotet som sitt arbetsfält framstår mer eller mindre som förutbestämt sett till hennes bakgrund. Föräldrarna var bara 22 respektive 23 år när hon som det första av deras tre barn kom till världen i Gävle. Fyra år senare flyttade familjen till Buenos Aires efter att pappa Bengt blivit utsedd till ekonomichef på Alfa Lavals Argentina-kontor.

– Jag tror att det händer något med ett barn som så tidigt får komma till andra sidan jordklotet och se världen med en annan blick än den som är rådande hemma i Sverige. Dessutom fanns det en man i bekantskapskretsen som var utrikeskorrespondent. Jag tyckte det var så spännande att lyssna på hans historier från andra delar av Latin­amerika där han hade varit och gjort reportage, minns hon.

Efter tre år i Buenos Aires återvände familjen till Sverige och slog sig ner i Tumba. Meningen var att de efter att kort mellanspel där skulle flytta vidare till Mexico City.

– Men pappa blev sjuk i cancer direkt när vi kom hem. Det sista halvåret fick jag och mina syskon inte träffa honom. Läkarna sa att vi skulle få men för livet om vi såg honom eftersom han var så avmagrad. Det var ju helt fel. I dag vet jag av erfarenhet att även om en person utåt sett är märkt av svår sjukdom så är ändå människan inuti kvar.

Blev faderlös som nioåring

Blott nio år gammal blev Erika faderlös.

– Det är mitt livs största förlust. Jag kommer aldrig att komma över den. Alla som har förlorat en förälder som barn vet att det är ett enormt trauma. Efter pappas död tillät jag mig varken att gråta, för då skulle hela världen rämna, trodde jag – eller skratta, för då respekterade jag inte pappa, hade jag fått för mig. Det där gick över, men på den tiden fanns det ingen kunskap om hur man skulle hjälpa barn i sorg.

När jag undrar vad Erika tror att pappan hade tyckt om hennes yrkesval förvandlas hennes ansiktsuttryck radikalt. Hon spricker upp i ett stort leende och utbrister:

– Han hade älskat det! Pappa var ganska rebellisk och liksom min mamma en fritänkare. Jag lärde mig hemifrån att det var okej att ifrågasätta auktoriteter.

Den brådmogna Erika gick med i studie­cirklar och engagerade sig elevfackligt för att avskaffa betygen. Det stora landet på andra sidan Atlanten hade hon vid den tidpunkten inte mycket till övers för till följd av dess inblandning i Vietnamkriget.

– Det blev en strid mellan mig och mamma när hon propagerade för att jag skulle börja på high school USA. Jag hade blivit ihop med kille som var mycket äldre än jag. Genom att skicka i väg mig från Sverige lyckades mamma bryta relationen, men hon hade inte räknat med att jag skulle gifta mig med en amerikan.

Pluggade journalistik i USA

Den blivande maken var släkt med värdfamiljen i Pennsylvania som tog Erika under sina vingar och som hon numera kärleksfullt kallar för ”sin amerikanska familj”. Med tiden började hon studera journalistik i Philadelphia och planerade så smått för en framtid i USA, men eftersom dåvarande maken ville prova på att bo i Sverige hamnade hon på nytt i Stockholm.

– Fast när min exman drabbades av cancer flyttade vi brådstörtat tillbaka till USA för att han skulle få behandling på ett av världens främsta cancersjukhus. Han överlevde och vi är fortfarande vänner. Efter åtta, nio år som par skilde vi oss. I samma veva fick jag erbjudande om att bli pressekreterare i Europaparlamentet. Senare har jag fått veta att jag var den första svensken som fick anställning där, vilket jag är väldigt stolt över.

Återseendet av blivande maken Anders, som Erika hade blivit smått betagen i redan några år tidigare då hon intervjuade honom i samband med en valvaka, förde henne tillbaka till Sverige. Under flera år arbetade hon som miljö­reporter på Dagens Nyheter där hon så småningom befordrades till biträdande redaktionschef, innan hon 1997 värvades till SVT. Sedan kom korrespondentuppdragen i Europa, Afrika och USA. Den framgångsrika föreningen av ett krävande yrkesliv som medfört återkommande utlandsstationeringar och familjeliv grundar sig i ett avtal mellan henne och hennes äkta hälft.

Tillsammans med maken i 38 år

– Vi var tidigt överens om att jag var den av oss som skulle göra karriär. Anders, som själv är lärare, växte upp med en mamma som var journalist. Det har medfört att han alltid haft en stor förståelse för mitt jobb. Efter 38 år tillsammans bråkar vi fortfarande ganska mycket. Anders är liksom jag oerhört viljestark, men han kan också få mig att skratta. Av allt som jag har gjort är min långa relation med Anders på ett sätt mitt livs viktigaste prestation.

Efter fyra megaproduktiva decennier i journalistikens tjänst borde kanske Erika känna en mättnad och nöjdhet. Men riktigt så enkelt är det inte, förklarar hon.

– Jag har någon sorts moralisk idé om att jag måste vara till nytta på något sätt. Det har säkert att göra med min storasysterroll och pappas tidiga bortgång. Ibland kan jag önska att jag bara skulle kunna ställa ner den där ryggsäcken och känna: Bra jobbat! Nu köper vi hund och åker ut och bilar i Europa. Men där är jag inte riktigt än. På något konstigt sätt har jag känt att så länge jag fortsätter att arbeta står jobbet mellan mig och döden. Det är en form av magiskt tänkande som verkligen irriterar mina vänner.