Ann-Helén Laestadius om övergreppen mot samer: ”Hur ska jag kunna förlåta?”

Vi ses på ett kafé i Solna, Stockholmsförorten som Ann-Helén Laestadius har varit trogen i ett par decennier nu. Tidigare bodde hon mitt i stan, men hon hade svårt för det ständiga bruset, att det aldrig var tyst. Här ute är det lugnare, dessutom har hon sin slinga som hon traskar varje dag för att få se lite träd och vatten. Hon har döpt den till ”GW-rundan” eftersom hon passerar Leif GW:s hus på vägen. Men ”GW-rundan” kan förstås inte ersätta naturen hemma. Ja, det är vad hon fortfarande kallar trakten där hon är uppvuxen. Helst skulle hon vilja ha dubbla boenden, men maken – urstockholmare, som spenderade barndomen mitt på Kungsholmen – vill inte flytta upp.

– Men jag åker hem fem gånger om året. Sommar, höst, vinter, vårvinter och vår. Det är nödvändigt för mitt skrivande. Under pandemin blev jag kvar i Stockholm under ett och ett halvt år, och då fick jag inte ur mig ett ord. Det var tomt i huvudet. Mamma och pappa skickade torkat renkött med posten och när jag öppnade paketet och doften slog emot mig… åh, vad jag längtade hem. När jag så småningom kunde ta mig dit igen var det som att sätta på en vattenkran – orden bara forsade ur mig. Jag har en speciell sten som jag brukar stå på vid Lainioälven, där historien och karaktärerna till nästa bok kommer till mig.

Dolde att hon var same

Ann-Helén Laestadius är född och uppvuxen i Kiruna, men båda hennes föräldrar kommer från Nedre Soppero. Mamman är same och uppvuxen i en renskötarfamilj. Pappan är tornedaling. Idag bor föräldrarna i Silkimuokta, en kilometer därifrån.

– Farmor och farfar hade en camping i Nedre Soppero, och redan när jag var i tioårsåldern började jag jobba i kiosken. Det var drömmen. Massa smågodis och tidningar som Starlet och Frida. Vi kusiner jobbade skift, och så fort vi gick av passet var vi utomhus. Vi hängde vid älven, paddlade kanot och vadade över till badstranden mitt i älven. Jag kunde inte ens simma.

Ann-Helén Laestadius hemort Kiruna var en stad till viss del präglad av slitningar mellan tornedalingar, samer och svenskar. Det var en speciell uppväxtmiljö, konstaterar Ann-Helén Laestadius. Människor i hennes absoluta närhet – till och med vänner till familjen – kunde uttrycka sig nedlåtande om samer. I skolan låg hon lågt med att hon var same, men ju äldre hon blev desto mer stridslysten blev hon. Som 20-åring började hon jobba som journalist på lokaltidningen NSD och artiklarna handlade ofta om samiska frågor.

– Folk kom in på redaktionen och var jättearga. Varför skulle tidningen plötsligt skriva så mycket om samer? En person som jag kände väl kallade mig till och med för lappjävel. Rättvisetänket har jag haft med mig sedan barnsben, det var väl därför jag blev journalist. Pappa jobbade i gruvan, och både hemma och i skolan lärde vi oss om gruvstrejken och vikten av solidaritet. Jag har också alltid fått höra att det första man ska göra när man flyttar hemifrån är att gå med i facket och att alltid rösta rött. På Bromsgatan, där jag växte upp, var vi nästan alla barn till gruvarbetare, och i skolvalen röstade säkert 99 procent av eleverna på antingen social­demokraterna eller vänsterpartiet.

Ann-Helén Laestadius fick Augustpris

I samband med att Ann-Helén tog tjänstledigt från NSD och flyttade ner till Stockholm för att läsa kriminologi på universitetet, började hon göra vikarie­inhopp på Aftonbladet. Hon blev kvar i huvudstaden. Hon gjorde journalist­karriär, jobbade på olika dags­tidningar, blev frilansare och skrev oftast för samisk media och sajten ­minoritet.se. Men drömmen om att skriva skönlitterärt hade alltid funnits där, och till sist bestämde hon sig för att ge det litterära skrivandet en chans. Hon publicerade flera uppmärksammade barn- och ungdomsböcker med samiskt tema.

– Det gick hyfsat, men min revisor var ändå orolig: ”Du kommer att bli fattigpensionär”.

Men 2016 kom vändpunkten: ungdomsboken ”Tio över ett” tilldelades Augustpriset, och så småningom gjorde Ann-Helén succé med Sápmi­trilogin. De två första delarna har sålt i över 200 000 exemplar, och Ann-Helén är översatt till 27 språk. Boken ”Stöld” har dessutom blivit Netflixfilm och det var hajpade manusförfattaren Peter Birro som skrev manuset.

Vad säger din familj?

– Haha, vi berömmer inte varandra i onödan. Det är det där samiska, att det kan slå tillbaka att glädjas för mycket. Hur stora saker som helst kan hända, men folk är ändå avmätta: ”Jaha, det var ju kul”. Men när jag berättade om Netflix så blev de ändå lite chockade. Det var enormt skönt att få lite större ekonomisk frihet, för jag har slitit hårt genom åren. Det handlar inte om hur stora summor som helst, men för mig är det mycket pengar. Jag, som egentligen bara vill kunna betala hyran och ha råd med flygbiljetten upp till Kiruna. Min revisor oroar sig i alla fall inte längre.

Nya boken ”Skam”

Huvudperson i nya boken är Marina som återvänder till Kiruna efter att ha varit borta i ett år. Hemma har ingen glömt varför hon flydde, särskilt inte de strängt troende laestadianska släktingarna. Det är en skildring av hur det är att växa upp i Kiruna på 1980- och 90-talen, alltså de årtionden då Ann-Helén själv var Kirunabo. Initierat skriver hon om att behöva dölja sin samiska identitet och förlora sitt modersmål, men också att vara starkt påverkad av den laestadianska tron.

– Prästen Lars Levi Laestadius verkade där uppe under 1800-talet med syfte att få ordning på folket, och det gjorde han genom sina stränga predikningar. Det var mycket hot, och prat om helvete, himmel och hor. Samerna har ju varit utsatta för kristna påtryckningar och övergrepp under en lång tid, och både den samiska tron och traditionerna påstods vara förknippade med djävulen. Det fick inte minst barnen i ­nomadskolorna höra – att allt det ­samiska, som till exempel trumman och jojken, var farliga och fel.

På långt håll är Ann-Helén släkt med den kände prästen. En av Lars Levi Laestadius bröder, Karl-Erik, hör till hennes släktgren. Det faktum att Lars Levi Laestadius själv var same och talade samiska bidrog till att laestadianismen fick ett sådant genomslag bland samerna. När koloniseringen och kristnandet av samerna inleddes var det många samer som hittade en plats i det nya trossamfundet.

Laestadianismen skrämde upp

Vilket är ditt förhållande till det laestadianska?

– Dåligt. I nya boken använder jag mig av den skräck som jag ofta kände som barn. Marinas känslor runt det laestadianska är också mina. Mina föräldrar är inte laestadianer, men det fanns troende släktingar som kunde vara väldigt tongivande och det påverkade oss barn. Så mycket ansågs vara syndigt, man kunde till exempel hamna i helvetet om man målade naglarna ­eller lyssnade på musik. Jag, som var ett känsligt barn med rik fantasi, blev otroligt uppskrämd.

Fortfarande finns det samer som tycker att det är syndigt att ta in jojken i kyrkan. Ann-Helén minns när hennes son skulle döpas.

– För mig var det självklart att han skulle få en jojk, men då valde vissa att inte komma till dopet. Det är så sorgligt… att man kan se på sitt eget ursprung som synd. De som tänker så här vill kanske egentligen inget ont, för dem är det en fasa att släktingar riskerar att hamna i helvetet och det blir deras livsuppgift att rädda oss. Det visar verkligen vilket grepp laestadianismen, det religiösa över huvud taget, hade och fortfarande har om folk.

När vi ses bär Ann-Helén en rödrutig ullsjal som hon tvättar genom att rulla den i torr snö. En samisk silverbrosch vilar på bröstet, och örhängena är den traditionella samiska silverkulan som sägs skydda mot ont och bringa lycka. Men frågan är hur mycket uppmärksamhet vi ska ägna hennes kläder. Det samiska måste inte alltid stå i centrum, brukar Ann-Helén säga. Ibland vill hon bara vara författare, och hon tycker inte nödvändigtvis att det är hennes uppgift att utbilda människor i samiska traditioner och historia.

– Jag minns ett författarframträdande där de andra inbjudna författarna enbart fick frågor om sin litteratur, men mitt samtal inleddes med ett långt snack om mina kläder, därefter kom frågorna om konflikterna. Till slut var jag tvungen att säga till moderatorn: ”Vet du, jag skulle uppskatta om vi pratade lite om boken också, jag är inte här som ambassadör”. Med det sagt är jag förstås superglad över all uppmärksamhet som de samiska frågorna får genom mina böcker.

Konflikter mellan samer och andra

De senaste åren har det talats mycket om en samisk boom inom kulturen. Filmen ”Sameblod” skildrade rasbiologin, och Elin Anna Labbas Augustprisvinnande bok berättade om tvångsförflyttningarna. Dessutom har renskötaren och jojkaren Jon Henrik Fjällgren uppträtt i Mello, sångerskan Maxida Märak varit med i ”Så mycket bättre”, konstnären Anders Sunna ställt ut på Venedigbiennalen, textilkonstnären Britta Marakatt-Labba synts i en ny ­dokumentärfilm och serietecknaren Mats Jonsson skildrat skogssamernas liv i serieform. Och så vidare.

Ann-Helén himlar med ögonen. Hon menar att den samiska konsten och litteraturen alltid har funnits där, det är bara det att nu har majoritetssamhället upptäckt det.

– Strålkastaren har riktats mot oss. Sociala medier har spelat stor roll, för nu kan vi själva föra ut vår historia och behöver inte vänta på uppmärksamhet i media. Det är faktiskt tack vare sociala medier som jag kom på att jag skulle skriva ”Stöld”. Jag följde renskötare som lade ut bilder på dödade eller plågade renar, och förstod hur utbrett det här våldet är.

Varje människa får stå till svars för sina handlingar, men i böckerna lyfter Ann-Helén fram statens och kyrkans roll som hon menar bär ett stort ansvar för hur samerna har behandlats historiskt, men också för de pågående konflikterna mellan samer och andra.

– De som är kritiska till framför allt renskötarna menar att de också har funnits i områdena i hur många generationer som helst. Men man måste komma ihåg att det var staten som delade upp människor, inte bara samer mot andra, utan också renskötande samer mot andra samer. Till sist kokar allt ner till rätten till marker, jakt och fiske. Det rör upp så otroligt mycket känslor och konflikterna ärvs från en generation till en annan. Efter mitt Vinterprat fick jag ett mejl som så tydligt beskriver det som pågår. Kvinnan berättade att hon vuxit upp i ett hem där hon från barnsben lärt sig att hata samer. Så här är det tyvärr, barnen får höra saker som att det bara är lappjävlarna som får fiska här, eller köra skoter där. Och sedan kommer det ett skoterförbud under påsken, och det är som att slänga in en bomb, för då vill ju alla Kirunabor ut i naturen. Men ­istället för att attackera samerna och renskötarnas renar borde de gå på dem som är ansvariga för besluten.

Kan du förstå ilskan?

– Inte hoten och hatet, men jag förstår mekanismerna. Vad som ligger bakom all frustration. Det går inte att säga att alla är rakt igenom onda människor, utan i grunden handlar det om att de känner sig djupt orättvist behandlade, men det underbyggs tyvärr av ett inlärt tyckande och beteende.

Övergrepp mot samer och kyrkans ursäkt

Om någon ville be om ursäkt för något som den sagt eller gjort – hur skulle du reagera?

– Det beror på vem det var. Jag minns när jag var ung och var på krogen i ­Kiruna, och en kille kom fram och sa ­­­L-ordet till mig. Jag hade ingen relation till honom, så jag brydde mig inte. Det var värre när det var folk man kände. Men det här handlar ju om enstaka händelser och det som krävs är ju ett större grepp. Det behövs en förändring som förhindrar att hat och konflikter förs över till nya generationer.

Svenska kyrkan har framfört en ­officiell ursäkt till det samiska folket för historiska övergrepp. Det är bra, tycker Ann-Helén, men för henne är det inte tillräckligt.

– Hur ska jag kunna förlåta att mamma separerades från sina föräldrar och tvingades gå i nomadskola? Att jag inte har språket? Att min son inte har språket? All mental ohälsa bland oss samer? Man kan heller inte säga förlåt och sedan inte förändra något. Så länge kyrkan har skog på samisk mark och tillåter avverkning är det ju svårt att ta deras ursäkt på allvar. Samtidigt tror jag att det är viktigt för enskilda individer att kyrkan erkänt sina övergrepp, det blir en bekräftelse på att det har hänt och att det man känner är rätt. Och jag måste säga att det var väldigt starkt av dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén att ta ordet förövare i sin mun, så som hon gjorde under försoningsgudstjänsten. För det är precis vad de var.

Skäms inte över att vara same

Ann-Helén brukar ofta tänka på vilka hon och hennes familj hade varit utan alla trauman.

– Jag hade i alla fall inte behövt lägga lika mycket pengar på psykologer. För jag har verkligen gått mycket i terapi även om det var länge sedan nu. Jag har tyckt så synd om mamma, jag har verkligen lidit med henne. Och med mormor och morfar som separerades från sina barn. Allt grubblande har tagit mycket energi som jag gärna hade kunnat vara utan.

Men har du gjort upp med skammen?

– Jag skäms inte alls över att vara same, det har jag ju inte gjort på väldigt, väldigt länge. Det slutade jag med på gymnasiet. Och efter skoltiden har mitt fokus varit att skriva om samer och på olika sätt uppmärksamma samernas ­situation. Så skammen finns inte där, men jag kommer för alltid att tvingas leva med det som skammen – som lagts på oss samer – har lett till.