Världsstjärnan Esa-Pekka Salonen tog sig igenom livskrisen: ”Det gäller att leva nu”

Situationen i Östersjöområdet är idag helt annorlunda, både vad gäller fred och miljö, och därför handlar Östersjöfestivalen mer än ­någonsin om hopp, att inte ge upp, säger Esa-Pekka Salonen.

Han är en av vår tids största dirigenter och har arbetat med världens mest välrenommerade orkestrar och operahus. Idag är han musikalisk ledare för San Francisco Symphony Orchestra och heders­dirigent vid Philharmonia Orchestra i London, Los Angeles Philharmonic och Radiosymfonikerna i Stockholm. Östersjöfestivalen, som i år för tjugonde gången äger rum i Berwaldhallen, är Esa-Pekka Salonens hjärtebarn, men ­efter att han fyllde 60 är han inte längre officiellt med i ledningsgruppen. 

– Jag tänkte att det är dags för en ny generation att ta över. Men jag har fortsatt som någon slags gudfar, säger han och skrattar. 

Men han är i allra högsta grad med och dirigerar. Årets tema är ”Hjältar och antihjältar” och där får vi möta Gustav Mahlers ”Sånger av en vandrare” med svenske världsbarytonen Peter Mattei. Dessutom framförs Béla Bartóks svit ur ”Den sällsamme Mandarinen” och Hector Berlioz ”Symphonie fantastique”.

Vi behöver berättelser

Och under den frackklädde dirigentens vingslag trollar Sveriges Radios prydliga symfoniorkester fram de mest fantasieggande dramer om antihjältarnas mardrömmar, om droger, brustna hjärtan, våld och erotisk besatthet. 

– När jag var ung tänkte jag att instrumentalmusik sällan har något ­tematiskt eller berättande innehåll, utan att det är klanger och åhörarens reaktion till ljuden vi hör som är det ­viktiga. Men när jag blivit äldre och klokare så har jag insett att vi människor är byggda så att vi behöver berättelser. Och när vi hör ett stycke musik så skapar vi den berättelsen inom oss själva.

Han talar långsamt och eftertänksamt på sjungande, vacker finlandssvenska och understryker med vida gester med armarna som om han fort­farande dirigerar under intervjun. 

Musiken skapar minnen

Esa-Pekka menar också att musiken har en specifik förmåga att borra sig genom tiden och åren och hjälper oss att hitta vissa specifika minnen. Att vi har vår ”livskalender” kopplad till musik som vi hörde vid en viss tidpunkt. Om någon, sommaren 1982 lyssnade på Bruce Springsteens ”Nebraska”, så kommer sommaren -82 tillbaka när man lyssnar på den låten igen. 

– Men i och med att jag höll på med klassisk musik så ser min inre musikkalender kanske lite annorlunda ut. Jag minns det mera som sommaren jag hörde Beethovens nia för första gången. Men det är samma mekanism. 

Antihjältar finns det alltså flera beskrivningar av under festivalen, men vem är då hjälten? Jo, enligt ett av ­festivalens teman är det Jorden själv. Planeten, som trots hot om utplåning från olika håll, fortfarande levererar livsmöjligheter och skönhet. 

Det absolut största hotet för livsformen Homo sapiens handlar om miljön, menar Esa-Pekka. Hans eget uppvaknade inför vad som händer med haven var när han och hans två döttrar skulle gå för att bada vid sommarhuset vid Finska viken, för tjugo år sedan. 

– Det var den första sommaren jag upplevde algblomning och det blommade så in i helsike. Allt man såg var en brun gröt som täckte havet. Det var skrämmande.

Miljöhotet är också ett av de problem som förenar länderna kring Östersjön och ingår därför också i temat i Östersjöfestivalen. Bland annat genom samtal om forskning och gestaltning om Öster­sjön där nio unga forskare från Baltic Sea Festival Science Lab möter nio unga kompositörer.  

Esa-Pekka Salonen började spela piano som 4-åring

Esa-Pekka föddes 1958 i Helsingfors där pappan var företagare och sålde rör, ventilationer och toaletter. Mamman var hemmafru och det var hon som insisterade på att han skulle böja spela piano redan i fyraårsåldern. Esa-­Pekka, som hellre spelade fotboll, accepterade till slut musiken och spelade både trumpet, valthorn och piano innan han provade att börja dirigera. När Esa-Pekka var 15 år så ställde pappan frågan om sonen ändå inte ville ta över firman. Svaret blev ”nej”, varvid pappan accepterade och bjöd sonen på konjak. 

Här är Esa-Pekka hemma i Helsingfors, tre år gammal, 1961. Ett år senare spelade han piano.

Från 1973 till 1980 studerade Esa-Pekka vid Sibelius-akademin i Helsingfors, därefter en tid i Milano. Från 1985 var han chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester och 1992 utnämndes han till Music Director för Los Angeles Philharmonic Orchestra. 

Sommarhus utanför Helsingfors en fast punkt

– Jag har flyttat runt så mycket, London, LA, New York och nu bor jag här i San Fransisco. Men sommarhuset vid Finska viken, fyra mil från Helsingfors, har varit den enda fasta punkten i mitt liv och jag är där så mycket jag kan.   

– Men mitt engagemang i Östersjöfestivalen är nog också lite ”pay back” till Stockholm sedan jag slog igenom internationellt. Jag hade lägenhet i Stockholm och bodde där i tio år, jag har många vänner där och jag känner mig väldigt nära den svenska kulturen. Om jag inte hade några andra professionella eller personliga skäl, så skulle jag helst vilja bo i Stockholm av alla städer i världen. 

Blir olycklig om han inte får skriva musik

Esa-Pekka Salonen är också kompositör och många av hans verk har blivit moderna klassiker. Och får han inte skriva musik blir han olycklig och stressad. Esa-Pekka har i intervjuer varit öppen om att känslor av depression och ångest kan dyka upp och i mitten av 2010-talet hände något inom honom. 

– Jag sitter på ett plan inför en konsert och plötsligt tänker jag ”vad fan håller jag på med? Varför är jag inte ute skärgården och fiskar i stället?” Jag övervägde en kort tid att sluta som dirigent. Jag kände att jag hade gett hela mitt liv till olika institutioner och visst har det gett mig mycket tillbaka, men jag hade liksom tappat glädjen i själva framförandet av musiken. Men att komponera är en helt annan mekanism. 

Tillfället kom absurt nog under pandemin när konserterna ställdes in. 

– Det var en både intressant och skrämmande tid. Mina vänner sa ”nu har du tid att sitta på landet i lugn och ro och komponera, njuta av tystnaden och naturen”. Men det funkar inte så. 

Kändes meningslöst att komponera

– Till att börja med kunde jag inte komponera, jag bara satt ute i skärgården och ritade symboler på ett papper som kanske skulle kunna bli en stråkkvartett, men vad fan betydde det för något i det stora perspektivet? Det kändes tämligen meningslöst, säger han och slår ut med armarna. 

– Sen gick den känslan över och jag kom igång igen, men det tog fem månader ungefär. 

Han pekar på att det i hans värld handlar om långa tidsperspektiv. 

– Just i morse fick jag ett mail från Metropolitan Opera i New York där dom föreslog att vi skulle göra en produktion under säsong 27 och 28, alltså fem år framåt. Men om framtiden vet vi ganska lite, inte ens om man lever, så jag försöker leva i nuet, och leva mitt liv med stor ”L”.

Första Östersjöfestivalen 2003

Mycket har hänt sen den kväll i Sankt Petersburg 1999 när han tillsammans med konserthuschefen Michael Tydén och den ryske dirigenten Valerij Gergijev och drog upp riktlinjerna för Östersjöfestivalen. Klockan tre på natten. 

– Med ryska vänner brukar det vara sena nätter, men det skulle jag inte orka idag, säger Esa-Pekka och skrattar. 

När festivalen 2003 blev verklighet var den politiska situationen helt annorlunda än idag. Det var ”glasnost”, en känsla av hopp, öppenhet, kommunikation och samarbete. Allt kändes möjligt, och det var i den andan Östersjöfestivalen skapades. 

Slutpunkten för samarbetet med ryssarna

– Man lyckades till och med fixa avloppssystemet i Sankt Petersburg – med finsk hjälp. Så det blev bättre att bada i Finska viken igen, konstaterar Esa-Pekka förnöjd.

Attacken på Ukraina i februari förra året blev dock slutpunkten för samarbetet med ryssarna. 

– Men om någon hade sagt till mig då att om 20 år så är Finland medlem i Nato, så hade jag skakat på huvudet och sagt att det var otänkbart. Men nu kändes det som det enda vettiga.

Släkten slogs i kriget

Eftertänksamt rättar han till sina glasögon, böjer sig fram i stolen. Han känner, liksom många andra finländare, allvaret i vad han talar om. Över 90 000 finska soldater stupade i krigen 1939–1945. 

– Min mamma kom från en familj med nio syskon varav fyra var pojkar, de var alla med i kriget. Och alla kom lyckligtvis tillbaka. Det kan man inte säga om alla familjer, tyvärr. Kriget drabbade alla, på något sätt, oavsett om någon stupade eller inte. Och det präglar det mentala landskapet i generationer. 

På förra årets Östersjöfestival dirigerade Esa-Pekka Mahlers andra symfoni. Den sägs ge svar på livets mening. Fick han då något svar?

– Budskapet där är att det alltid finns hopp. Även om man inte tror på ett evigt liv efter döden så finns det glädje, hopp och mening i själva skönheten. Och för mig så betyder Mahlers tvåa att leva i nuet.