Skådespelaren Lindy Larsson: “Jag är stolt över att vara resande”

Att komma ut som gay var ingenting mot att komma ut som resande, säger Lindy Larsson.

– Homosexualiteten berör ju bara mig själv men att vara öppen med den resande­romska identiteten betyder att jag pekar ut även min släkt. Alla släktingar har inte varit glada över det, ­vilket man kan förstå.

– Det är så dubbelt. Å ena sidan känner vi stolthet. ”Du ska vara stolt över att vara resande” har min mamma alltid sagt. Å andra sidan har vi legat lågt med vår tillhörighet, efter sekler av förföljelse och fördomar, förklarar Lindy.

Vi befinner oss i hans och maken ­Stefan Forss hus vid slutet av en sörmländsk grusväg och med en bländande utsikt över en av Östersjöns fjärdar. ­Deras gulliga blandrashund Sixten snor runt våra ben. Lindy Larsson är reslig och på väg mot 50 men ser mest ut som en grabb i sina kortbyxor och hängslen. I ena örat dinglar det romska hjulet, en symbol för det romska folket.

Det etniska är en smula komplicerat. Resandefolket räknas till den romska minoriteten men kom hit långt före andra romska grupper. Resande har delvis hållit sitt språk, sin musik och sin kultur hemlig för att inte dra till sig uppmärksamhet. Nackdelen med det är att språket riskerar att dö ut. Därför har Lindy Larsson – till en början motvilligt – upptäckt att han nog har en mission här. Att berätta om resandefolket. Hans egen omvandling från kuvad landsorts­kille till karismatisk skådespelare är en symbol för att det går att kliva fram ur skuggorna och stå för den man är.

Flyttade 14 gånger som barn

Vi tar det från början. Lindy Larsson är född på litterär mark, i Ljuders socken, den som Vilhelm Mobergs utvandrare bröt upp ifrån. Mamma är smålänning, pappa kommer från finska gränsen i Norrbotten. Den snabbt växande familjen flyttade runt i sydöstra Småland.

– När jag var 13 år hade vi flyttat 14 gånger, berättar Lindy.

Sitt ovanliga namn vet han inte mycket om mer än att förnamnet Chang-Lindy finns i släkten.

– Mina bröder heter Sonny, Benny och Andy så mina föräldrar körde konsekvent på y-namn, säger Lindy och gapskattar.

Bröderna kunde slå tillbaka när de blev trakasserade och kallade tattare i skolan. Men inte Lindy. Han var vek, sjöng i kyrko­kören och tröstade sig själv i en fantasivärld där han var sjöjungfru eller den egenpåhittade superhjälten Little Light.

– Det värsta var utfrysningen, att alltid vara utanför, alltid sitta ensam i skolmatsalen. Mobbningen kulminerade när jag började högstadiet i Lessebo.

Lindy funderade allvarligt på om han ville leva längre. Men då gjorde familjen en radikal omgruppering till Jämtland.

– Östersunds-Posten skrev att vi i ett slag fördubblade invånarantalet i byn Öratjärnsdalen i Bräcke kommun där vi hamnade. Det var kaos. Vi bodde åtta personer, hundar, katter och en undulat i en stuga med ett rum och kök, utan vatten, medan pappa renoverade det större hus där vi skulle bo. Ändå var det skönt att komma till en plats där vi var helt okända. I Småland visste alla vilka vi var – tattarfamiljen.

Nu slapp Lindy de negativa förväntningar han haft på sig tidigare då han skickats på stödundervisning i svenska och fått sitta och läsa meningar av ­typen ”mor är rar” när han i själva verket var ett bokläsande barn. På en ­termin i Jämtland steg hans betyg från etta till femma i svenska och flera andra ämnen, han fick beröm och uppmuntrandes att tro att han kunde bli något.

– Det var så lite som behövdes. Jag hade en längtan efter att våga uttrycka mig. Ett tag funderade jag på att bli präst. Jag var duktig i bild och min teckningslärare tyckte jag skulle bli konstnär.

Men Lindy sökte och kom in på teater­linjen på gymnasiet i Örebro medan ­familjen återvände till Småland. Colin Nutleys filmklassiker ”Änglagård” hade premiär i den vevan och Lindy och hans klasskompis Petra var helt golvade.

– Jag bara älskade Rikard Wolff som Zac. Petra och jag kallade oss själva för Fanny och Zac, säger Lindy apropå ­filmens unga huvudkaraktärer, ett par vilsna vänner som dundrar in på motorcykel från det dekadenta Berlin till den svenska avkrok som Fanny härstammar från.

Här finns flera paralleller. Dels att Lindy nu själv axlar rollen som Zac i musikalversionen av ”Änglagård” som går upp i september. Dels att han länge arbetat just i Berlin och därmed känner till mentaliteten i såväl en kontinental metropol som en svensk byhåla.

Lindy utbildade sig sedan i dans på Balettakademin, i sång i Barcelona och gick Teaterhögskolan i Stockholm. Där har han spelat på de stora scenerna men framförallt i Malmö, både på operan och stadsteatern.

2017 blev ett avgörande år, personligt och karriärmässigt. Lindy hade just skrivit kontrakt med Uppsala stads­teater när han kontaktades av regissören Yael Ronan från Maxim Gorki-­teatern i Berlin, en av Tysklands fem nationalscener. Hon sökte efter romska skådespelare i olika länder för att sätta upp föreställningen ”Roma Armee”, om att tillhöra den romska minoriteten i dagens Europa. Hennes svenska kontakter hade sagt att ”jo vi har en här i Sverige, Lindy Larsson”.

Han tackade nej, ovan vid att göra någon affär av sitt ursprung. Men Yael låg på, Lindy åkte ner på ett besök, blev charmad av Gorki-teatern och sa ja. Den liknade ingen annan han jobbat på. Regissören hade inget manus utan ­arbetade uteslutande med skådespelarnas egna erfarenheter. Byggandet av ­föreställningen blev en sorts ­kollektiv psykologisk berg- och dalbana.

– En vecka före premiären fanns fortfarande inget manus, vilket gjorde mig extremt nervös. Men Yael sa åt mig att ”lita på processen”. Vi skrev föreställningen allihop tillsammans och ”Roma Armee” blev en jättesuccé som vi fort­farande spelar. Vi har även turnerat med den utanför Tyskland.

Orolig för släkten

För Lindy kändes det ofarligt att berätta sin resandehistoria i Berlin, Prag eller Bratislava. Men den sipprade ändå tillbaka till Sverige, i intervjuer som svensk press gjorde med honom och i filmaren Ida Persson Lännerbergs gripande dokumentär ”Lindy The Return of Little Light” som hade premiär 2019. Han var orolig för att syskon och syskonbarn skulle kunna få obehag av att pekas ut som resande men kände att någon måste börja vittna om attityder ska kunna förändras.

Till slut blev han även sin egen dramatiker. Tanken hade vaknat när han lärde sig Gorki-teaterns självutlämnande arbetssätt. Och nu kom chansen. Strindbergs Intima teater i Stockholm bad honom göra en föreställning som gick i dialog med August Strindberg.­

Giganten hade som bekant sina hatobjekt. Bland annat skrev han den djupt antiziganistiska kortromanen ”Tschandala”, tryckt i novellsamlingen ”Svenska öden och äventyr”.
Lindy, som aldrig trott att han skulle skriva för scenen, nappade. Det var dags att spegla de resandes perspektiv även i Sverige. Här, där vi upprörs över rasåtskillnad i andra länder men har förträngt vårt egen historia av ras­hygienidéer och diskriminering som pågått nästan ända in i nutid.

Lindy skrev föreställningen ­”Tschandala/Tattaren” tillsammans med Stefan, som är konstnär och även skribent. Det blev en monolog med sång och musik som på 1,5 timme river av 500 år av resandefolkets historia.

– Vi kom hit redan på 1500-talet – i början välkomna, sedan gick det utför. Gustav Vasa satte oss i straffarbete, kyrkan vägrade viga, döpa och begrava oss. Drottning Kristina ville utvisa hela folkgruppen. Män som vägrade skulle hängas och kvinnor och barn fördrivas. Men 1900-talet var egentligen värst. Då försökte man i tysthet reducera hela folkgruppen. Barn tvångsomhändertogs och vuxna tvångssteriliserades, säger Lindy.

– Även min släkt drabbades. Inte ­förrän 1975, året efter att jag föddes, förbjöds steriliseringar på social grund.

I sin föreställning utropar Lindy ett tack till den sommarvikarierande läkare som valde att ändra på beslutet om tvångssterilisering av hans pappa. ­Lindys far hade haft en förfärlig uppväxt på barnhem och olika institutioner.

Allt detta har fött en skräck för myndigheter bland de resande.

– Såg vi en polisbil ropade mamma ”Gara, gara! Göm er, göm er!” Hade ­jag råkat få blåmärken fick jag vara hemma från skolan för att ingen skulle få för sig att jag blev slagen och skicka barna­vårdsnämnden på oss.

– Kunskapsnivån om resande är ­väldigt låg. Jag vill berätta vår historia ur ett personligt perspektiv och jag vill ­revitalisera vårt språk. I texter och sånger har vi blandat in resanderomani, eller rakkrepa eller rotepa som det också ­kallas, språket vi använde när jag var barn. Mamma talar det flytande. Jag talar det med inslag av svenska ord. För mig har romani alltid varit ett ­mixat språk.

Lovorden haglar

”Tschandala/Tattaren” är en blandning av teater, performance och konsert där Lindy ackompanjeras av sin cabaré­orkester Lindy & Bon Bon Band. Föreställningen har fått flera priser, bland dem de svenska teaterkritikernas pris. Lovorden brukar hagla över Lindy Larsson i recensioner: Lysande. Självlysande. Multibegåvad. En urkraft. Ren energi.
Den spinkige grabben från Lessebo är numera 1,94 lång. 2,10 i platådojor. Hans scenpersona som sångare är helt egen, lindysk, gärna med ett flytande könsuttryck. Till skillnad från en trans­vestit eller en drag queen framträder han gärna i aftonklänning och skägg, med det krulliga brösthåret kikande fram i urringningen. En mix av det maskulina och det feminina. Han har kommit ut på så många plan så att vara lite queer är en västanfläkt.

– Jag har ingen längtan att gå ­­i klänning privat men det ger en stor ­effekt när man kliver ut på scenen. Och i Berlin är det lätt att hitta könsöver­skridande kläder.

– Allt det jag såg som mina svagheter som barn – att jag var feminin, att jag gillande att dansa och sjunga, att jag var resande – det har blivit mina styrkor. Det är det jag har fått jobb på, ­konstaterar Lindy lite förbluffad.

Han verkar inte drivas av raseri, trots alla orättvisor. Tvärtom, när vi samtalar om utanförskapets mekanismer slänger han ofta in förmildrande bisatser. ”Men man får förstå, de var ju ungar…” säger han om sina mobbare. Eller ”Det var fint i Lessebo också.” Om folkhemmet, inklusive Alva Myrdal och en svensk social ingenjörskonst som gick överstyr: ”Det fanns ju mycket som var bra med folkhemmet” eller ”hon uträttade många bra saker också”. Hat ligger inte för Lindy Larsson.

Sverige har sedan 1999 fem officiella minoritetsspråk. Det betyder inte ­att majoritetssamhället vet så mycket om minoriteterna. De senaste åren har det dock skett en samisk kulturboom med långfilmer, romaner, poesi och ­musik som skildrar den samiska erfaren­heten och som nått långt utanför ­same­världen.

Kanske är Lindy Larssons konstnärskap början på något liknande för ­romerna i Sverige