Andreas Öhman gjorde film om sin familjs tragedi: ”Nu kan vi prata om det som gör ont”

När Andreas Öhman skrev manuset till sin nya film väcktes smärtsamma barndomsminnen av systern som tragiskt omkom. Handlingen ligger nära regissörens eget liv. Nu gör filmen ”En dag kommer allt det här bli ditt”, med Suzanne Reuter i en av huvudrollerna, succé på biograferna.

Sommaren 2016 kallade regissören Andreas Öhmans föräldrar de tre syskonen hem till gården utanför Kramfors i Ångermanland i ett viktigt ärende. 

– Vi trodde att de ville prata om skogen som hör till gården men de ville något helt annat, de ville att någon av oss skulle ta över. Men alla vi syskon har ju startat andra liv långt från byn så ingen ville gå tillbaka och leva där igen. 

Anders Öhman

Ålder: 38 år.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Familj: Mamma, pappa, storebror, storasyster och flickvän.
Skulle jag aldrig göra film om: Andra världskriget.
Drömprojekt: Film om Bellman i stil med ”Joker” (2019). 
Drömskådespelare: Julia Dreyfus.
Bästa egenskap: Omtänksam.
I pipeline: Filmidé med Veronica Maggio.
Aktuell: ”En dag kommer allt det här bli ditt” som visas på bio.

En prekär situation, men händelsen gav honom idén till filmen som han sedan både skrivit manus till och regisserat. I filmen beskriver Andreas Öhman krocken mellan stad och land. Men också krocken mellan generationerna, representerad av det strävsamma gamla föräldraparet och de moderna karriärmänniskorna där huvudpersonen hellre väljer att åka på bokmässan än att fira mammas 70-årsdag.

Det är en självironisk blinkning till sig själv i filmen där det mesta har verklighetsbakgrund. Människorna, byn vid Ångermanälven där pappa Bosse skötte sågverksgården medan mamma Ann-Charlott var lärare i den lilla skolan med 50 elever dit Andreas och hans syskon åkte med skolbussen varje dag. Och de första filmupplevelserna var ”svartvita filmer med typ Nils Poppe” hemma på tv efter skolan. Berättelsen ligger väldigt nära Andreas egen uppväxt och det var också en fascinerade upplevelse att se sina föräldrar träda fram på film, gestaltade av skickliga skådespelare.

Peter Haber och Suzanne Reuter spelar föräldrarna i filmen.

– Suzanne Reuter skildrar min mamma ömsint, som varm och rättvis och som vill att allt ska vara bra för alla, men samtidigt lite krass, som den praktiska bonddotter Ann-Charlotte är. Tekniskt kan min pappa allt, han är arbetsam, stark och kan verka hård ibland, men det finns också en värme, en medkänsla i honom, och den kontrasten gestaltar Peter Haber på ett väldigt empatiskt sätt i filmen. 

Förlorade sin storasyster i trafikolycka

Men i bakgrunden finns också den sorg som familjen bär, för även filmens mörka historia är baserad på verkligheten. När Andreas var nio år omkom hans storasyster Lisa, tolv år gammal, i en trafikolycka när hon sprang ut bakom skolbussen. 

– Det går en 90-väg alldeles utanför vårt hus, det var i slutet av november och mörkt, och till det tragiska hör att det var en person från en grannby som körde på henne. 

Händelsen påverkade hela samhället och det har tagit lång tid för alla att bearbeta det. Alla känner någon slags skuld och hittar ett ”varför gjorde jag inte så i stället?”  

– Mamma och Lisa skulle ha åkt för att köpa pellets till kaninerna men det kom ett lärarmöte emellan. Men mamma kan inte skuldbelägga sig för att hon inte hann hämta Lisa, eller busschauffören eller den som körde bilen. Lisa skulle ha väntat tills bussen hade åkt innan hon sprang över vägen, det hade vi fått inpräntat i oss, men hon var ju ett barn.   

Andreas har under hela sin uppväxt saknat sin tre år äldre syster. Eftersom de andra syskonen var nio och tio år äldre så var det Lisa som var hans förtrogna, den han bollade sina tankar med. Och för att klara av att skildra systern och den dramatiska upplevelsen i filmen så har han vänt på det hela. Det är en tolvårig pojke som dör och i filmen lever Lisa, spelad av Karin Franz Körlof. När frågan om vem som ska ta över gården kommer upp är hon numera serietecknare, bosatt i Stockholm.

– Genom att kasta om oss så blev det lättare att få perspektiv på mig själv. Det är mycket av min syster i rollen men också mycket av mig som vuxen eftersom hon ju aldrig hann bli mer än 12. Hon var också duktig på att rita och därför har jag gjort henne till serietecknare. 

Filmen har gjort det lättare att prata om

Filmen har varit ett sätt för Andreas att försöka förstå vad som hände, förstå sina föräldrar, förstå sina syskon, förstå alla inblandade. 

– Men den har samtidigt satt igång en process som har gjort att det också har blivit lättare att prata om det i min familj, tidigare har det gjort för ont. 

När Lisa skulle ha fyllt 40 i fjol så hade familjen en liten samling på gården. 

– I stället för en sorgestund ville vi fira att hon föddes. Det går inte att ändra på det som skedde men man kan ändå försöka hitta det fina i de åren vi hade tillsammans.   

Kanske har Andreas erfarenheter också gjort att han har lättare än andra att se om någon är ledsen, se om håller inne med något, se utanförskap. Vilket också visar sig i hans filmer.

Fem filmer jag önskar att jag gjort

”Eternal Sunshine of The Spotless Mind” (2004) 
– Blev hänförd av berättargreppet och skådespeleriet.

”Magnolia” (1999) 
– Såg den som ung, flera gånger på rad och blev hänförd av filmens storskalighet och komplexitet. 

”Lady Bird” (2017) 
– En film från de senaste åren som golvade mig både med humorn, allvaret och känslan. 

”Cléo från 5 till 7” (1962) 
– En otroligt visuell och fängslande film som vecklar ut sig snyggt och suggestivt.  

Fucking Åmål (1998) 
– En av mina första stora bioupplevelser. Trots att jag satt längst ut på kanten, längst fram, så fångade filmen mig på ett sätt att jag ville börja göra film.

Andreas Öhman slog igenom stort med filmen ”I rymden finns inga känslor” där bland annat Bill Skarsgård fick sitt genombrott i rollen som den autistiske Simon. Filmen nominerades 2011 till fyra Guldbaggar och blev Sveriges Oscarsbidrag. 

Temat utanförskap, utsatthet och syskon som bryr sig om varandra går igen i flera av hans filmer. Men också känslan för bygden. 

– Jag har väldigt mycket kärlek till landsbygden och en nästan sentimental känsla för platsen jag kommer ifrån. Där finns en stark sammanhållning och man känner att alla vill varandra genuint väl, och det är ibland svårt att känna det i stan.  

Stereotypisk bild av landsbygden

Han tycker att det finns en stereotypisk uppfattning om landsbygden med arbetslöshet, avfolkning och misär, att man gifter sig med sin kusin, halsar hembränt och är allmänt manschauvinistisk. 

– Kramfors generellt har väl varit lite av en avfolkningsbygd, men just där jag kommer ifrån är det inte så. Det är en positiv energi, med hästgårdar, barnfamiljer och kompisar som bor kvar eller har återvänt.

Och hur är det då med Andreas själv, kan du tänka dig att återvända och ta över gården?

– Om du frågat mig för tio år sedan så hade jag sagt ”aldrig i livet”. Men nu känner jag att det ändå inte är omöjligt. Men då i kombination med att fortsätta kunna göra film.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top