Göran Everdahl går loss med julgranspyntet: ”Det kan aldrig bli för mycket!”

Icakurirens skribent och kulturredaktör Göran Everdahls julgran är enorm och full av pynt. Läs vidare för att ta del av hans julgransregler och kika på hans favoriter bland mängden julgranskulor!

Det började för uppemot 25 år sen och jag hade precis flyttat till lägenheten där jag bor än idag, en gammal tvåa med drygt tre meter i takhöjd.

”Här får du plats för en riktigt stor julgran!” sa en bekant. Och det hade hon ju rätt i. Men ingen av oss anade att i just det ögonblicket så skapades ett monster som ännu lever: ett ständigt återfött vidunder till gran.

LÄS ÄVEN: Quiz: Vad vet du om jul och nyår?

Alla tar med en julgranskula

Sen dess har jag haft gran varje jul. Att fylla en jättegran med snygga glaskulor är inte billigt, men jag hade en lösning. I åratal bjöd jag på julglögg med tilltugg – gästerna uppmuntrades att ta med varsin kula till granen. Den fylldes snabbt med utsmyckningar av varierande kvalitets- och smaknivå. Som det ska vara!

”För mig är just julen inte direkt återhållsamhetens högtid. Värme, mat och sötsaker, alla är välkomna!”

Att anskaffa, klä, vattna och till sist göra sig av med en gran av dessa dimensioner innebär förstås en del extrajobb. Genom åren har jag övervägt att ta ledigt från mödan. Men jag stretar på. För mig känns granen på något sätt ändå meningsfull.

Men vad då mening? Julgranar har haft skiftande betydelser genom århundradena. Enligt somliga teorier är dess rötter hedniska, det finns gott om heliga träd och lundar i förkristna religioner. Vintergröna växter tycks ha haft en koppling till återväxt och fruktbarhet.

LÄS ÄVEN: Klä din julgran som ett proffs – 5 smarta tips

Min galnaste juldekoration

I hård konkurrens: en kula som jag kallar ”stork-terrariet”. Jag begriper inte hur någon kom på idén med en stork instängd i glas, och just av det skälet håller jag den högt.

Moderna julgranen lanserades på 1800-talet

Den moderna julgranen lanserades brett av brittiska kungaparet Victoria och Albert på 1800-talet. Julfirande och gran symboliserade nu kärnfamilj, respektabel småborgerlighet, till och med patriotism.

Men idag? Varför (i mitt fall) släpa detta åbäke fem våningar upp för att med möda sätta det i en julgransfot som en gigantisk snittblomma? Bara för att slänga ut den igen.

Göran och medhjälpare som mutas med hemgjord lasagne.

För mig är svaret glädjen att gå i barndom. Nästan bokstavligt talat: när man är barn ser även en medelstor julgran helt monumental ut. För en vuxen upprepar en tremeters gran det tricket.

LÄS ÄVEN: Raljanta tanten firar jul: Julens värsta – hela listan!

Min barndoms julgranar i radhuset i Umeå var fulla av kulor i alla färger och av alla fasoner, glitter, elektriskt ljus. Det platonska granidealet för 9-åringen Göran var självklart ”Från oss alla till er alla”-granen, den som varje år tänds av älvan Tingeling i slutet av ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”.

Kronan på verket är förstås stjärnan i toppen. Men även, för mig, en uppstoppad ekorre som fått namnet Magnus (av en fullt logisk anledning som jag dessvärre glömt).

Snygg OCH prålig julgran

Snygg men inte prålig! Eller kanske snygg OCH prålig?

Det finns de som föredrar vad vi kan kalla ”smakfulla julgranar”, något jag uppfattar som en självmotsägelse: granar med enbart röda kulor och utan glitter till exempel, eller utsmyckningar i garn och näver. Tukt och konsekvens.

LÄS ÄVEN: Kransar och blomsterarrangemang till advent och jul

Var och en blir salig på sin fason, men för mig är just julen inte direkt återhållsamhetens högtid. Värme, mat och sötsaker, alla är välkomna!

Gäller även julkulor i form av dinosaurier.

Så glöm alla beskäftiga idéer om avskalat och ljust-och-fräscht. Till jul är det färgglatt, glassigt och ibland även murrigt som gäller, i alla fall i min gran.

Nu kör vi!

LÄS ÄVEN: Smaktest: Här är godaste julmusten

Görans 5 regler för julgranar

1. Att klä på (och av) en gran är ett grupparbete. Mina julkulor är nedpackade i nio flyttkartonger: att klä granen ensam skulle ta en arbetsdag. Så varje år tar jag hjälp av fyra-fem kompisar/grannissar. Som jag efter fullbordat värv mutar med hemgjord lasagne. (De ställer även upp vid nedpackning och utfodras på nytt.)

2. Ljusgirlanger? Genialt. Levande ljus är stämningsfulla men livsfarliga, och glödlamporna i form av små ljus som klämdes fast på min barndoms kranar var en mardröm, för tunga för grenarna och ständigt hoptrasslade. Dagens girlanger är bara att kasta på och glömma. Snygga dessutom!

3. Glöm snören, älska hakar. Förr hängde mina julkulor i små sytrådar, alternativt nylonsnöre. De var omständliga att trä på grenarna och halkade lätt av. Jag rekommenderar att fästa kulorna små metallhakar som sen kläms ihop. Sitter som berget, lätta att haka av. Finns på julmarknader och på nätet.

4. Bli julkule-fatalist. Krasch! Där gick en kula i kras – kanske den finaste, favoriten? Ta det som en lektion i vardagsfilosofi. Allt har sitt slut. Acceptera. Sopa upp skärvorna.

5. Bli granfatalist. Samma gäller granens kvalitet. Som är nästan omöjlig att avgöra i kylan utomhus. Vissa år dricker granen friskt så fort den kommit hem och skjuter till och med gröna skott. Andra är det tvärstopp, den barrar från första stund. Acceptera. Sopa upp barren. Hoppas på nästa år.

Julgranskulor jag älskar – 5 favoriter

1. Mormors gulddroppe

Den sista återstoden av min mormors julgranar. Klassiskt enkel med lätt patinerad, gyllene glans. Jag vårdar den ömt.

2. Fru Julkranium

Egentligen är tillverkad för Halloween, med mexikanska De dödas dag-influenser. Men den passar i granen. Dessutom gillar jag tanken på en Memento mori, en påminnelse om allas vår dödlighet, mitt i julfirandet.