Oscar Magnusson: ”Pappa är den enda som vet hur det är att bära det här”

Det är den 16 februari 1991. En snart 10-årig Oscar Magnusson sitter i villan hemma i Karlstad tillsammans med mamma Eva och storasyster Johanna. Trion äter chips med dipp och tittar på Grammisgalan.

Plötsligt dyker familjens fjärde medlem, pappa Sven-Erik, upp i tv-rutan. Som sångare i Sven Ingvars är Sven-Erik den som får ta emot priset när bandet vinner en grammis i kategorin “Årets dansband”.

I sitt tacktal riktar han en hälsning hem till tv-soffan där det, för att citera honom, “sitter någon yngling som kanske tar över så småningom”.

Det är långt ifrån första gången under sin uppväxt som Oscar Magnusson får höra antydningar om att han är den potentiella tronarvingen som en dag kan tänkas överta rollen som frontfigur i Sven Ingvars. Den stora skillnaden är att det denna gång är pappa Sven-Erik själv som säger orden. Tidigare har kommentarer i samma stil främst kommit från utomstående.

– Ända sedan jag hängde på mig min första plastgitarr har jag fått höra: “Nu är framtiden tryggad.” När jag var liten kändes det roligt men ogreppbart. Då jag blev en 13-åring med lilafärgat hår som spelade punk tyckte jag det var mindre kul.

– Men även om det har funnits tider då jag velat söka min egen musikaliska väg har jag aldrig ogillat Sven Ingvars, tvärtom. Trots att jag tycker mig ha haft en sund distans till förväntningarna på att jag en dag skulle ta över har de säkert undermedvetet påverkat mig, medger Oscar.

Uppriktigt bandporträtt

Han ser det som att han för ett kulturarv vidare in i framtiden. Ett sätt att förvalta Sven Ingvars-arvet är att göra gamla låtar tidsenliga genom att klä dem i nya musikaliska kostymer, ett annat sätt är att summera bandets 65-åriga historia i en bok.

Oscar har förvisso inte själv skrivit det nyutkomna praktverket Sven Ingvars – Ett år i taget. Däremot har han varit en ovärderlig hjälpreda åt bokens författare Anders Nilsson. Genom att gräva i sin digra samling av fotografier och andra Sven Ingvars-prylar samt medverka under intervjuerna med tidigare bandmedlemmar och bandets legendariska producent Göte Wilhelmsson har han bidragit till att teckna ett uppriktigt porträtt av bandet.

I boken får man följa Sven Ingvars från de första stapplande stegen, då en 13-årig Sven-Erik Magnusson rekryterades till bandet som klarinettist, genom decennier av triumfer, motgångar och medlemsbyten. För läsaren blir det tydligt att bandet Sven Ingvars är större än de enskilda medlemmarna.

– Det finns människor som tycker att Sven Ingvars försvann med pappa. För min del får man gärna tycka att någon viss konstellation av bandet var “det riktiga Sven Ingvars”. Samtidigt kan jag känna att man då har missat hela grundpoängen. Anledningen till att Sven Ingvars har överlevt genom åren är att det har kommit in nya människor när gamla medlemmar har lämnat bandet. Varje medlem har tillfört något nytt. Utan det som var igår hade vi inte varit något idag.

Under många år var Oscar yngst i Sven Ingvars. Det ändrades i våras då gitarristen och barndomskompisen Mats Billinger tog plats i kvintetten.

– Mats är en timme yngre än jag. Den sjunde juni 1981, då vi båda föddes på Karlstads BB, är ett viktigt datum för det här bandet, konstaterar Oscar med ett leende.

Han tillägger att cirkeln i och med Mats inträde i Sven Ingvars har slutits.

Pålitlig magkänsla

– Under vår uppväxt tillbringade Mats och jag otroligt mycket tid med att repa låtar hemma i mitt pojkrum. Pappa stod med örat mot dörren med sin klarinett och ville in. Han älskade Mats sätt att spela och ansåg att han var något av ett underbarn. Det känns bra att veta att han indirekt har godkänt Mats som bandmedlem.

Att växa upp med en pappa som befann sig i allas blickfång kunde, för att välja Oscars egna ord, vara “både jätteroligt och skitjobbigt”.

– Om barn i skolan ville vara taskiga blev man ett enkelt villebråd eftersom de kunde trycka på knappen: “Jamen alla här vet ju vem din pappa är.” För att sedan säga något elakt om det. Senare i livet har jag haft nytta av det där. Det har gjort mig till en bättre och i viss mån klokare person. Som barn till en offentlig förälder utvecklar man receptiva känselspröt och en pålitlig magkänsla. Jag ser det som en fantastisk tillgång att jag idag kan kliva in i ett rum med människor och omedelbart uppfatta vilken stämning som råder där.

Trots att han var en firad stjärna lyckades Sven-Erik behålla fötterna på den värmländska jorden. Så snart han kom hem till huset i Karlstad lämnade han sin yrkesroll och var enbart make, familjefar och husse till familjens röda irländska setter.

Idag, när Oscar själv har fru, två barn och en röd irländsk setter anstränger han sig liksom sin pappa för att dra en skarp linje mellan yrkesliv och privatliv.

– Allt går igen. Man blir som sina föräldrar vare sig man vill eller inte. Jag försöker lägga undan telefonen och undvika jobbsnack när jag är hemma med barnen. Ibland får jag irriterade kommentarer om att jag inte svarar när folk ringer men jag tycker inte det känns sunt att hela tiden vara anträffbar.

Ofrivillig ledighet

Vi ses en fredagsförmiddag på Rival i Stockholm. Kvällen före har Sven Ingvars stått på scenen och de ska göra ytterligare tre spelningar under turnéparollen En liten bit av Värmland. Då Oscar på måndagsförmiddagen återvänder hem till Mjölnargården i Borgvik utanför Grums väntar en vardag som ligger långt ifrån turnétillvaron med hotellövernattningar och restaurangmat.

– Hemma är jag markservice-killen som hämtar och lämnar på skola och dagis, vilket är jätteskönt. Min fru Sara är delägare i ett rekryterings- och bemanningsföretag. Eftersom hon har ett traditionellt nio till fem-jobb med bokade möten hela dagarna behöver vi sätta oss ner och planera veckorna med lång framförhållning för att få ihop livspusslet.

För entreprenörssjälen Oscar, som utöver att fronta Sven Ingvars även driver en framgångsrik konsthall med tillhörande restaurang, har coronapandemin inneburit en tuff period av uteblivna intäkter men också en välbehövlig andningspaus från vardagens ekorrhjul.

– Den ofrivilliga ledigheten har varit oerhört bra för mig. I vanliga fall ges det aldrig tillfälle till ett sådant här avbrott. Med tanke på att jag är inne i småbarnsåren skulle det egentligen vara fullt rimligt för mig att ta ett halvårs föräldraledighet men jag har svårt att tro att jag verkligen skulle ha fattat ett sådant beslut av egen fri vilja. Jag har ju ett ansvar gentemot de andra i bandet med tanke på att allas vår försörjning är kopplad till Sven Ingvars verksamhet.

Pandemin har gett utrymme för reflektion och inåtblickande.

– Framför allt har jag fått bekräftat att jag ska fortsätta göra det jag gör. Jag har känt en saknad efter att möta publiken. Det är en sådan stor del av min person att stå på scen. När det togs bort var det som att någonting fattades mig, säger han eftertänksamt.

 

Svårt att säga nej

Året var 2006 då Sven Ingvars med ljus och lykta sökte efter en kompetent gitarrist. När Oscar försynt föreslog att han kunde hoppa in utbrast pappa Sven-Erik förvånat: “Vill du det?” Från den dagen var de inte bara far och son utan också kollegor. Som kompgitarrist och körsångare stod Oscar fyra meter till vänster om sin pappa på scenen. Han tog också på sig att agera barriär mellan Sven-Erik och alla människor som ville ha en bit av honom.

– Det är svårt för personen som alla vill träffa att själv säga nej till vissa saker. Jag visste precis vad pappa ville och inte ville göra. Därför fick jag ibland vara den där skitstöveln som tackade nej till förfrågningar å hans vägnar.

År 2010 diagnosticerades Sven-Erik med prostatacancer. Operationen gjordes för sent för att kunna bota cancern som redan hade hunnit sprida sig. De följande åren blev en kapplöpning mot sjukdomen. Med hjälp av olika bromsmediciner och en cellgiftsbehandling försökte Sven-Erik förlänga sin tid med familjen och publiken.

– År 2016 var hela paletten av bromsmediciner avverkad. Det fanns inte längre något som bet på sjukdomen. När man har kommit till den punkten tar cancern över ganska fort. Vi gjorde vår sista spelning i augusti 2016. Efter det gick det snabbt utför, säger Oscar.

In i det sista var musiken ett livselixir för Sven-Erik. Oscar hade ofta gitarren med sig när han hälsade på sin pappa som de sista veckorna av sitt liv vårdades utanför hemmet.

– Vi sjöng en massa Taubelåtar tillsammans. Pappa stämde leende upp när jag spelade Fritiof i Arkadien på gitarren. Efter det har den låten fått en helt ny innebörd för mig.

När slutet var nära samlades hela familjen, inklusive Oscars irländska setter Doris, vid Sven-Eriks sjukbädd.

– Doris hoppade upp i pappas säng och lade sig nere vid hans knän. Pappa höll handen på henne. Själv stod jag bakom alla de andra. Efter en stund vände pappa blicken mot mig och tittade mig i ögonen. Jag tolkade hans ögonkast som att han försökte säga: “Styr upp det här nu, Oscar. Nu är vi klara.”

Får större förståelse

När Oscar milt hade föst iväg de andra stannade han kvar hos Sven-Erik för att ta det första vakpasset som också skulle bli det sista.

– Jag satt och halvslumrade men vaknade till av att pappas andning blev tyngre. Då förstod jag att det sista andetaget snart skulle komma. Att sitta hos pappa när han dog är det vidrigaste jag har gjort i hela mitt liv. Samtidigt skulle jag aldrig vilja ha det ogjort. Någonstans tror jag att pappa kände sig lugn och trygg i vetskapen om att jag fanns vid hans sida.

Under de fem år som har passerat sedan Sven-Erik Magnusson den 22 mars 2017 gick ur tiden har mycket hänt i Oscars liv. Några månader efter sin pappas död bestämde han sig för att föra Sven-Eriks livsverk vidare och för två och ett halvt år sedan blev han förälder för andra gången.

– Det är en sorg att pappa aldrig fick träffa min yngste son Sven som är döpt efter sin farfar. Desto tacksammare är jag över att han fick vara med om att jag blev pappa till John som var 2 år när han gick bort. Det är få förunnat att få uppleva så mycket tillsammans som jag och pappa har gjort.

Det som Oscar mer än något annat skulle vilja samtala med sin pappa om idag kunde han aldrig avhandla med Sven-Erik medan han levde. På den tiden hade han ju inte förstahandserfarenhet av vad det innebar att vara sångare och frontfigur i Sven Ingvars.

– Det finns bara en annan person som vet hur det är att bära det här på sina axlar och det är pappa. När jag sitter ensam i logen efter våra gig smyger sig den där tanken på. Genom min nuvarande roll i bandet lär jag känna pappa bättre och får en mycket större förståelse för honom.

Under åren som far och son turnerade ihop kunde Oscar gå av scenen med det mesta av sin energi i behåll.

– Idag har jag en annan roll som kostar på mer. Den rollen hade pappa hela sin artistkarriär. Sett i backspegeln hanterade han det på ett magnifikt sätt, även när det har hänt stökiga saker.

Ständigt stor press

Pressen det innebär att vara en oumbärlig kugge i det stora Sven Ingvars-maskineriet utmynnade för Sven-Eriks del i ångest. Hans fristad från den kravfyllda tillvaron var under en period alkoholen, med en uppmärksammad rattfylla och fängelsedom som följd. Med sin pappas erfarenhet som ett varnande exempel, hur hanterar Oscar vetskapen om att han som sångare i bandet är oersättlig?

– Man kan göra ett hjärnspöke av det där om man vill men jag gör inte det. Jag har inte lagt samma press på mig själv som pappa gjorde. Förmodligen är det kopplat till mitt stora kontrollbehov. Jag undviker att hamna i sammanhang där jag inte känner mig bekväm.

Att efterträda någon som varit ett bands ansikte utåt i 60 år är ingen lätt uppgift, oberoende av om företrädaren är ens pappa eller inte. Snart fem år efter tronskiftet är dock de flesta recensenter och Sven Ingvars-fans överens om att Oscar har gjort det med den äran.

– Jag tycker nog att folk har omfamnat mig. Vårt senaste album heter Ingenting är som förut, allt är som vanligt, och det är precis vad det handlar om. Livet går vidare och det är högst normalt men det kan aldrig bli som det har varit. Sven Ingvars låter inte som förr. Ogillar man det får man väl stanna hemma. Här och nu är det jag som står längst fram på scenen, och jag kan bara vara den bästa Oscar Magnusson som jag förmår.