Nadim Ghazale: “Alla lärde sig hantera vapen, till och med mormor”

Nadim Ghazale har mött rasism så länge han kan minnas. Ett exempel: Någon gång på mellanstadiet kallade en lärare upp honom från bänken och ställde honom framför klassen. Han höll upp Nadims senaste prov och sa högt: “Vet ni att den här svartskallen fick högst poäng och slog just er alla?”

– Jag inser att det var lärarens sätt att försöka lyfta mig, men den där typen av omedveten rasism möttes jag regelbundet av som barn. Nu, som vuxen, är den mer medveten och på grund av sociala medier även mer utbredd. Varenda dag på jobbet, i alla texter jag skriver och debatter jag deltar i, försöker jag pränta in
i andra att hudfärg inte spelar roll. Jag är brun. Och jag är svensk. Vad är det som skaver så? säger Nadim när vi träffas för att prata om hans nyutkomna bok Min väg från flykting till hela Sveriges polis.

Sina sju första år tillbringade Nadim i staden Zahle, Libanon. Han beskriver en stad som är omgärdad av vackra, tidvis snötäckta berg och miljön som storslagen, med vidsträckta landskap. Men det var också en miljö där vapen var ständigt närvarande.

– Även om vi lekte krigslekar hela tiden förstod vi alltid att riktiga vapen inte var någon lek utan på dödligt allvar. I Libanon lär sig alla tidigt att vapen är en skrämmande verklighet. Alla jag kände som barn lärde sig att hantera ett vapen, till och med mormor, berättar Nadim.

Mormor hade en kalasjnikov – en dödlig automatkarbin –som stod gömd bakom hennes kläder i garderoben.

Att lära sig hantera vapen kräver disciplin. I Libanon börjar barnen skolan redan vid 3 års ålder. Nadim gick i skola i ett katolskt kloster där nunnorna tuktade barnen till lydnad. Nadim berättar hur han redan då – men också nu i vuxen ålder – hade svårt att sitta still. Han hade myror i benen och nunnorna bestraffade honom med fysiskt våld.

– Det var inte ovanligt att jag piskades med ett par rapp på båda sidorna av mina händer med en linjal, säger Nadim.

Ständig rädsla

Att växa upp i ett land i krig påverkar på så många olika plan. Rädslan och hotet finns alltid där. Än idag kan Nadim reagera när stridsplan passerar över hans huvud, även om det är i fredligt syfte.

– Tidigt blev vi barn experter på att lokalisera och analysera ljudet av olika stridsplan, om och när man behövde skynda sig ner till skyddsrummen, berättar Nadim.

I sin bok beskriver Nadim källaren som de brukade samlas i – ett rum med väggar och golv som skyddar mot bomber, rasrisk, tryckvågor och giftiga utsläpp: “Den tjocka dörren stängs igen bakom oss och jag sjunker ner längs väggen. Stämningen är en besynnerlig blandning av business as usual och vansinne. Ibland har vi spelkorten med oss. Ibland äter vi en bit. Mamma har leksaker till de minsta i väskan. Det här är vardag …”

Han minns när han, tillsammans med sin mamma och lillebror, försökte fly från Libanon första gången.

– Vi åkte bil i många timmar, korsade Syrien och kom fram till Jordaniens gräns. Våra papper skulle vara klara och kontrollerade, men när vi kom till flygplatsen insåg vi att vi blivit lurade. Jag glömmer aldrig känslan när vi blev tvungna att sätta oss i bilen och åkte tillbaka hem mot Zahle. Mamma grät och jag försökte ta på mig storebrorsrollen och höll om lillebrorsan i baksätet.

– Plötsligt blev vi stoppade av sex, sju vakter vid en gränskontroll. De drog ut mamma ur bilen och hon sprattlade och skrek. Tiden hon var borta med vakterna kändes som en evighet. Men mamma har nu
i efterhand berättat att det bara var några minuter, säger Nadim.

Han berättar att tanken på händelsen får honom att rysa än idag.

Två år senare gjorde Nadims familj ytterligare ett försök att fly. Och den här gången lyckades de.

Ny sorts otrygghet

Nadims pappa var inte med eftersom han hade saker kvar att ordna med för sina sex småsyskon, som var kvar i hemlandet.

– Jag var 7 år när vi kom till Sverige. Vi hamnade i någon sorts barack på en flyktingförläggning i Ljungskile. Det var februari och det första jag reagerade på var den fruktansvärda kylan, men också att allt var så grönt, säger han.

På förläggningen rådde kaos. Allt kändes väldigt otryggt. Varken mamma, Nadim eller hans bror kunde någon svenska. Man hade samlat människor från alla möjliga länder och Nadim minns att det om kvällarna inte var ovanligt att en massa fulla män hamnade i slagsmål. Ständigt var det nya konflikter som utkämpades.

– De söp och spelade. Detta var en helt ny känsla av otrygghet som jag inte tidigare upplevt. Men det fanns också den andra sidan – den positiva delen som består av alla de människor som sa det magiska ordet “välkommen”. Exempelvis Eva-Lena och Eivor, de två kvinnorna från kyrkan som blev mammas vänner och som öppnade sitt hem för oss, berättar Nadim.

Han säger att han inte vet vem han varit idag utan alla de människor som tydligt visade sitt omhändertagande. Libanon är ett land där ingenting är gratis, men i Sverige blev de hembjudna till människor som visade en enorm generositet.

– Jag kallar de här människorna för mina “krattare”, de där första svenskarna vi lärde känna. Jag har hört andra säga “dörröppnare” och “hjälpare” eller kanske till och med kalla dem för hjältar. Men oavsett vilket ord vi använder vet alla invandrare vilka det är som avses: de där människorna som mötte oss, som välkomnade oss in och visade oss runt.

Fotbollen gav respekt

Nadims pappa kom till Sverige två månader efter dem, och familjen hyrde sedan ett hus i Ulricehamn.

– Mina föräldrar var övertygade från första stund om att det var en återvändsgränd och satsade allt för att ta oss därifrån. Priset var högt. Den känslomässiga skulden verkar vara omöjlig att bli kvitt. Men varje beslut de tog hade ett enda syfte: att ta oss barn in i framtiden, mot en bostad som vi skulle kunna välja och äga själva.

Nadim kan inte föreställa sig vem han varit om inte fotbollen fanns där för honom när han växte upp. Där blev han sedd och bekräftad.

– Jag var en duktig fotbollsspelare och vann allas respekt. Fotbollen ser inte ras eller etnicitet – den ser enbart prestation. Är du duktig och heter Alexander Isak spelar det ingen roll vilken hudfärg du har, men även fotbollen har förpestats av en del rasism numera, säger Nadim.

Flera av de vänner han fick i laget har han kontakt med än idag. För honom, som hade så mycket energi i kroppen, var sportandet perfekt. Han frågar sig själv var han hade hamnat om han lagt all den där energin på något mer destruktivt istället.

Nadim gick i åttan när han lärde känna Åsa, men eftersom han var väldigt blyg på den tiden – och eftersom Åsa gärna hängde med de tuffare killarna, som dessutom var invandrarhatare – kände Nadim att han aldrig skulle ha en chans på henne.

Ett år senare hade han ännu inte vågat visa intresse för den snygga, populära tjejen, men när det var dags för nians bal frågade Åsa Nadim om han ville gå på balen med henne.

– Gissa om jag blev överlycklig! säger Nadim.

Sedan dess har Nadim och Åsa varit ett par och fått två barn. Nadim säger att hans främsta uppgift som pappa är att skapa bra medmänniskor och på vägen dit vill han se till att hålla barnen trygga och mätta.

– Jag vill skydda barnen från det som är mina smärtpunkter. Min pappa, som är den största klippan jag känner, sa en gång att som förälder vill man alltid ge sina barn det som man själv aldrig hade. Och så är det. Jag vill ge mina barn det jag inte fick, vilket är närvaro. Pappa jobbade så mycket att han aldrig hann vara med oss. Jag vill till exempel inte missa ett enda luciafirande och jag älskar att vara tränare åt min sons fotbollslag, säger Nadim.

Vill forma samhället

Över 30 år har gått sedan Nadim kom till Sverige. Och som polis kämpar han för sitt Sverige, mot grov brottslighet och rasism. Att han blev polis var mest av en slump. Precis som tidigare i livet spelade
ordet “välkommen” väldigt stor roll även i valet av yrke.

– Polisen ville att jag skulle söka, för man behövde personer som jag, med min etnicitet. Jag testade och kom in på en gång och sedan dess har det bara känts väldigt rätt. Polisyrket har en så mycket större mening för mig än att bara gripa tjuvar, förklarar Nadim.

I somras gjorde han ett av de mest hyllade sommarpraten i P1. Han har tusentals följare på sociala medier och är ett välkänt ansikte i tv-programmet Veckans brott. Han vet att han har en uppgift och vilken hans största utmaning är.

– Rasismen och kriminaliteten när dessvärre varandra och äter upp vårt samhälle inifrån. Jag är utsatt för rasism, men jag kan också förstå rasismen och i den förståelsen vet jag hur kriminaliteten kan yttra sig. Och jag tror att det är min förståelse som blivit min styrka, säger Nadim.

Nästan alla Nadim träffar i jobbet är män, både de som begår brotten och de som blir offer för våldet. Och de flesta som blir poliser är män. Överallt tuffa killar. När Nadim själv blev pappa till en son kände han ett kall: han ville forma sin son till en bra man.

– Jag har själv tillhört den typiska machokulturen och är medveten om vilka destruktiva krafter det finns inom den. Det är allas vårt ansvar att forma vårt samhälle där våra barn ska växa upp. Jag har fått en plattform och kan inte hålla tyst, trots hatet jag får ta emot.

Nadim möter så mycket förtvivlan, rädsla och uppgivenhet i samhället. Han menar att de farligaste människorna i vårt samhälle är de rädda. I somras blev hans kollega skjuten och då frågade sig Nadim varför han egentligen jobbar som polis. Men så funderade han på vad som händer om även alla poliser blir rädda.

– En rädd och arg poliskår vill ingen ha. Kanske reagerar människor på alla skjutningar nu på grund av att det krupit närmare de områden som annars inte är utsatta. Detta är anledningen till att den stora massan börjat reagera. Och visst, man kan lindra symtomen genom att kasta in mer pengar eller låsa in allt fler. Men så länge förutsättningarna inte ändras kommer resultaten vara desamma.

Nadim säger att våra ungdomar växer upp med ett visst antal riskfaktorer runt sig och att ju fler dessa är, desto större är risken att de blir kriminella.

– Ett barn som växer upp med trångboddhet, dåliga förebilder, missbruk och en destruktiv hemmiljö löper större risk än någon som endast har en av dessa faktorer. Och till syvende och sist är det just dessa riskfaktorer som vi behöver lägga allt krut på.

Konstgjord höft

År 2010 var livet på topp för Nadim. Han var nygift, skulle just bli pappa, hade köpt hus, karriären gick bra och han befann sig i sitt livs bästa fysiska form. Men så hamnade han mitt i en smitningsolycka där han satt intill sin kollega som försökte köra efter smitaren.

– Det sa bara pang så hade vi krockat med en lastbil. Jag minns inget därefter men vaknade senare upp på sjukhuset, där jag fick veta att jag krossat vänster höft. Min framtid blev plötsligt oklar och jag fick opereras ett flertal gånger, säger Nadim.

På en sekund förändrades livet och det tog lång tid innan han var tillbaka igen. Helt tillbaka till den fysiska form han en gång var i har han aldrig kommit.

– Jag fick en massa problem och hade en hel del ont. Till slut fick jag åka till Tyskland, där jag fick en ny höft inopererad. Jag är okej idag men har fått känningar i leder, dålig blodcirkulation och ont i vänster knä, säger han.

Efter olyckan slutade Nadim planera för framtiden. Han vet att livet kan vända fort och njuter just nu av familjelivet – men också av sitt jobb.

– En dröm är att få se Sverige läka, att vi ska hitta en identitet i vårt gemensamma Sverige. Istället för att, som det tragiskt nog ser ut idag, allt fler känner sig utanför.