Grynet Molvig: “Det vore oförskämt av mig att drömma om mer”

Grynet Molvig har flera gånger fått frågan om hon vill vara med i Stjärnorna på slottet men alltid tackat nej.

– Det är ju ett sådant där program där alla sitter och pratar om tuffa perioder i sitt liv och alla gråter. Jag tänkte att jag haft en alldeles för lycklig barndom och har därför tackat nej, säger Grynet med viss ironi i rösten.

Mitt i pandemin kände hon ändå att det passade bra.

– De där inspelningsdagarna blev ett andningshål i den trista karantänen. Ett fönster där jag fick både luft och möten med nya härliga människor, berättar Grynet.

Diplomatiskt säger hon att det inte var någon i gänget som hon klickade extra bra med.

– Vi var en brokig samling människor och de påverkade mig alla på djupet. De lockade fram sidor hos mig som jag inte ens visste att jag hade. Det är en speciell situation, att bli hopparad med några människor i fem dagar på ett slott. Vi var som i en bubbla och det var både intensivt och intressant, säger Grynet. Och på frågan om det ändå inte blev några tårar, skakar hon på huvudet.

– Varken på min eller de andras dagar.

Hade ingen tv hemma

När Grynet beskriver sin barndom är det lätt att förstå att det inte fälldes många tårar då. Hon är uppvuxen på en bondgård i en by i Norge. Sitt smeknamn fick hon redan som nyfödd, efter ett av familjens dilamm.

– Jag är uppvuxen i en stor familj omgiven av en massa djur. Ett tryggt och kärleksfullt hem där alla jobbade hårt. Från mina föräldrar har jag fått med mig en protestantisk moralkontext. Från dem har jag fått mina värderingar och strikta regler, vilket jag är väldigt tacksam för.

Som barn drömde inte Grynet direkt om att bli artist eller skådespelare – i hemmet fanns ju inte ens en tv och det var långt till närmaste biograf.

Men tidigt tyckte hon om att sjunga och underhålla och hon började spela piano redan i 5-årsåldern.

Grynet uppträdde mer än gärna för grannarna i byn och när hon som 12-åring vann en talangjakt i Oslo fick hon mersmak för ett liv på scenen. Hon fick flera jobbuppdrag i sitt hemland, men det var i Stockholm som “allt hände” på 60-talet inom nöjesindustrin.

– Sverige hade ett mycket mer utvecklat folkparksliv och det lockade mig. Jag åkte på turnéer och etablerade mig mitt i smörjan där allt skedde.

Hon slog igenom på 60-talet med pjäsen En flicka på gaffeln mot Lars Ekborg och Yngve Gamlin. Hon har även spelat i Strindberg-serierna Röda rummet och En dåres försvarstal. Det blev början på en framgångsrik karriär och Grynet Molvig har jobbat med de allra största inom svensk underhållning, som Hasse & Tage, Povel Ramel, Monica Zetterlund, Gösta Ekman, Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Bibi Andersson.

– Jag är så glad och stolt över att ha fått jobba med och lära känna sådana härliga människor och när man ser tillbaka på mina 60 år inom nöjesbranschen kan jag omöjligen välja ut något enskilt som jag är extra stolt över. Det har varit upp och ner, motgångar och succéer. Men jag har haft kul nästan precis hela tiden!

Senast har hon setts i bland annat komedifilmen En gång i Phuket och tv-serien Gåsmamman. Sista säsongen av Gåsmamman spelades in under pandemin och eftersom Grynet tillhör en riskgrupp lät produktionen henne ha en egen husvagn.

– Ja, det var väldigt speciellt. Jag fick inte ens äta tillsammans med de andra. Så fort jag kom in i ett rum utrymde alla andra platsen. Du vet jag kände mig lite som Moses vid Röda havet, alla bara försvann när jag kom. Det var ju bara av välvilja, men åh vad skönt att vi är tillbaka på en mer normal nivå, säger Grynet som bor ensam i sin våning på Östermalm i Stockholm.

Här har hon bott i 50 år och hon har gått igenom flera av livets stora skeenden i detta hem.

– I den lägenheten har jag upplevt två äktenskap, två skilsmässor, barn och barnflickor och ett antal älskare, sammanfattar Grynet kort.

Särbo i 20 år

I dag lever hon själv, men endast några kvarter bort bor hennes särbo Douglas von Sydow. De har varit ett par i 20 år men har aldrig bott tillsammans.

– Det bara blev så och det har hela tiden känts självklart att vi ska vara särbor. Kanske är det en av anledningarna att relationen hållit så länge, menar Grynet.

Hon förklarar att i hennes ålder handlar det ju inte längre om familjebildande och den typen av samvaro. När paret ses går de gärna på bio eller teater tillsammans. Eller så ger de sig ut på någon längre resa.

Stolt över sin son

År 1965 gifte sig Grynet med den norske kompositören Alfred Janson och tillsammans fick de sonen Theodor som i dag är 50 år. På frågan hur hon var som mamma till Theodor när han växte upp skymtar ett stråk av sorg i hennes ansikte.

– När jag ser alla mammor på stan eller läser om hur mycket tid de lägger på sina barn tänker jag att jag var en riktigt dålig mamma. Jag har jättedåligt samvete för den där perioden. Jag jobbade mest hela tiden, hade en massa barnflickor och ibland fick han hänga med mig på jobbet. Det var sällan jag läste böcker för honom på sängkanten. Retroaktivt har jag lidit och tänkt att jag skulle gjort si eller så i stället. Men det har hur som helst visat sig bli en väldigt bra person av Theodor.

Några barnbarn har det inte blivit, men det är något Grynet inte försöker tänka på. Theodor har gått i samma fotspår som sin mor och jobbar i Norge som framgångsrik skådespelare, sångare och regissör.

– Jag är så stolt över min son och glad att han får göra det som han är bra på och tycker om att syssla med. Nu i helgen ska jag faktiskt se en av hans bejublade shower i Oslo, säger Grynet entusiastiskt och berättar att hon inte varit i Norge på två år, vilket är rekordlänge för henne.

Efter äktenskapet med Alfred blev Grynet omskriven för sin romans med brottaren Frank Andersson.

– Ja hjälp, det var verkligen bara en fling. Han var supercharmig och generös, men det var för 40 år sedan, suckar Grynet.

Men sedan fann hon kärleken i greve Carl Adam Noppe Lewenhaupt. År 1983 tog hon farväl av sin scenkarriär då hon gifte sig och blev grevinna. De fick 13 år tillsammans och Grynet beskriver den tiden som en stor kontrast från det liv hon var uppvuxen i.

– Jag var väldigt kär i Noppe. Främst fastnade jag för hans galenskaper och humor. Det var slott, herresäten, jakt och kristallkronor. Vår relation pågick dessutom under det galna 80-talet och det var mycket av allt, stora axelvaddar och stora egon. Jag kan inte säga att jag saknar den där perioden, men jag är väldigt glad att jag fick uppleva den, säger Grynet och menar att förutom lyx och flärd fanns det också en stor och härlig familj med massor av värme.

Snart fyra år har gått sedan Noppe tragiskt och överraskande valde att ta sitt liv. I mars 2017 hittades Carl Adam Noppe Lewenhaupt död i vattnet vid Hundudden på Djurgården i Stockholm.

– Den Noppe som tog sitt liv kände inte jag. Den Noppe jag kände och som jag var gift med var en livsbejakande, busig, varm och generös kille.

– Det är förstås otroligt sorgligt och tragiskt.

Är ganska modig

Vid sidan av jobbet har Grynet inte nämnvärt många intressen. Hon går på pilates och har en PT som hjälper henne att “hålla skelettet i skick”. Annars har hästar varit ett stort intresse till och från hela livet.

– Periodvis har jag hoppat fallskärm också.

Hon beskriver sig som rätt modig, men visst kan även hon känna sig osäker.

– Vore jag inte rädd vore jag ju inte heller modig. Som tonåring var jag väldigt blyg och ängslig, men sådant kan man ju inte hålla på med hela livet. Så jag kom på ett knep för att komma över det där.

Grynets hemlighet handlar om att hon började titta på människor och lägga fokus på dem i stället för att låta dem titta på henne.

– Tittar man på andra så glömmer man bort sig själv och sin egen osäkerhet. Det handlar om att vända intresset utåt i stället för inåt mot sig själv.

Hur tänker du kring att bli äldre?
– Det är ett arbete jag försöker vänja mig vid. Jag har svårt att mentalt inse att jag är i den ålder som jag faktiskt är. Ett år till 80! Jag tycker jag har precis alla åldrar inom mig, utom just den jag befinner mig i. Jag är egentligen inte rädd för att bli äldre, där­emot är jag rädd för att bli svårt sjuk. Man blir ju liksom bara skörare. Men jag hatar att prata sjukdomar. Till mina väninnor brukar jag säga att vi får prata om krämpor de första fem minuterna, men sedan får det räcka.

Men du låg på sjukhus under pandemin.
– Ja hjälp. Jag fick plötsligt ont i höften och hög feber. På vårdcentralen antog man att jag hade fått covid-19 så helt plötsligt förvandlades alla till astronauter i sina skyddskläder. Jag fick inte ens gå på toa eller lämna rummet och det var en väldigt overklig känsla. Jag blev hämtad av en ambulans och en man med en stor svart mask över ansiktet utbrast: “Dig känner jag igen!” Jag svarade att jag inte kände igen honom, haha! Efter att man konstaterat att jag inte hade fått covid förklarade man att jag hade drabbats av en besvärlig infektion i höften på grund av en bakterie. Jag opererades, fick ligga kvar på sjukhuset i tre veckor med antibiotika och sedan väntade en längre tid av rehabilitering. Men fy vad tröttsamt att prata sjukdomar.

Har du någon last?
– Jag har slutat röka helt och hållet, dricker endast ibland och är aldrig vaken till fem på morgonen längre. Så nej, jag har nog inga laster kvar. Jo, förresten, jag har väldigt lite tolerans med dumma och trångsynta människor, det är väl en last?

Tror du på en högre makt?
– Jag skulle vilja svara ja, men har för mycket skepsis i mig. Jag vill tro på något som är större än jag själv, men det känns som jag fått med mig något slags misstänksamhet med modersmjölken. Samtidigt har jag ju med mig det där super­religiösa från barndomen. Jag har nog Luther på ena axeln och mitt lättsinne på den andra.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Det vore oförskämt av mig att drömma om mer än allt roligt som jag har fått vara med om. Men jag hoppas att jag får fortsätta vara frisk och att jag ska få göra fler stimulerande och roliga jobb. Du vet, en skådespelare går aldrig i pension, de blir bara arbetslösa. Vare sig man jobbar eller inte så är man alltid en skådespelare.