Lars-Åke Wilhelmsson: “Det hade varit egoistiskt om jag skaffat barn”

I teorin skulle man då och då kunna se en välväxt dam i rosa peruk och volanger forsa fram med motorsågen i skogarna utanför Gävle. Om inte skogsarbete krävde viss skyddsutrustning, förstås.

För nu är det istället en civilklädd Lars-Åke Wilhelmsson som fäller furor, röjer sly och bygger trädäck vid det älskade sommarviste som pappa och mamma en gång köpte.

Alter egot Babsan får snällt hållas i Stockholm och sy dräkter till Glada änkan. Ägna ännu en halvtimme framför sminkspegeln. Dränka vardagen i bubbel och glamour.

Ja, kanske också, som just denna sommardag, svära en smula över att de högklackade skorna ger skavsår efter ett drygt år i träda i coronans förlamande grepp.

– Jag har varit oerhört deppig och nere utan att riktigt förstå varför. Jag fick ett par fina utmärkelser, men någonstans bak i huvudet var jag som död. Till slut förstod jag att det var publiken och applåderna jag saknade.

Jodå, han har haft skavsår förut, den gode Larsa, som han kallas bland kompisarna. Både på häl och i själ.

– Mina första högklackade var av plåt. Farsan som var bilmekaniker svetsade till dem ute i verkstaden.

Vissa fäder med rötterna i 1930-talet hade kanske fnyst, till och med blivit förbaskade, om deras tonårsgrabb valt kvinnokläder istället för kostym.

Men både Åke och Kerstin Wilhelmsson tycktes ana att den linhårige sonen var ämnad för ett annat liv.

– Jag var ett ganska vilt och självständigt barn. Älskade att klättra i träd och bygga kojor. Försökte alltid hänga på min storasyster Monica och hennes kompisar på cykeln, trots att jag var två år yngre. Började själv åka till lekis när jag var 5–6 år. Missade hållplatsen första dagen eftersom jag inte räckte upp att dra i snöret.

Respekt hos kompisarna

En typisk buspojke, på ett sätt. Men samtidigt med en ovanlig dragning till dansgolv, sminklådor, färgpennor och symaskiner.

– Roliga timmen var min show från början till slut. Jag satte upp Klas Klättermus och spelade alla rollerna själv, inklusive Ugglan uppflugen i en ribbstol.

– Kamraterna tyckte nog till en början att jag var ganska dryg. Men eftersom jag aldrig backade en tum fick jag också en hel del respekt. Till slut följde till och med fyra andra killar med in till Gävle för att lära sig dansa.

Fast ännu mer imponerade var flickorna. En kille som både kunde bugga och sy klänningar var hårdvaluta i en stad som annars mest snackade ishockey.

– Min första tjej hette Berit. Jag sydde henne en vit klänning med blå volanger som passade min egen sjömanskostym. Jag var smal som en sylfid och hade utsvänga byxor, så det fanns givetvis killar som blev så provocerade att de måste spöa upp mig.

Han minns ett tillfälle speciellt:

– Jag fick springa rätt mycket och en gång plocka min blodiga läpp ur tandställningen. Det är därför jag inte har några amorbågar idag.

Fast det där löser förstås en viss Babsan med rosa läppstift.

Den självsäkra, småfräcka och snabbkäftade dragdrottningen blev omsider den naturliga tillflykten för en ung, kreativ grabb som drog till storstan och plötsligt insåg att han inte bara gillade tjejer.

– Jag hade hunnit fylla 21 när jag märkte att jag även kunde tända på killar.

Hur var det att vara homosexuell från lilla Furuvik i slutet av 1970-talet?
– Fel och förbjudet. Man får inte glömma att homosexualitet var klassat som sjukdom ända fram till 1979. Bögar sågs som fula gubbar och precis när det började öppna en smula kom aids.

Var du själv rädd att smittas?
– Jätterädd. Jag minns hur folk på gayklubbarna började magra och få stora bruna fläckar. Några dansare jag kände blev sjuka och dog. Själv stod jag på scenen och försökte väva in förmaningar i min show.

Där räddade du kanske några liv?
– Ja, kanske. Det var nästan bara på krogen man kunde ragga på den tiden. De unga som går i dagens Prideparader fattar inte hur vi hade det i början av 1980-talet. Hur stort det är för oss äldre att våga stå på ett lastbilsflak och hoppa, istället för att behöva leva bakom fördragna gardiner och stängda dörrar.

Är det därför många homosexuella tycks ha ett extra behov av glitter, glamour och schlagermusik?
– Ja, det tror jag. Det är lite samma som när jag nu syr kläder till Glada änkan. Folk är så trötta på corona, kapningar och krig att man längtar till den glittriga bubblan, till fantasin och flärden.

Och du själv till Babsan?
– Ja, jag ska inte förneka att de där applåderna hon får är oerhört viktiga. Visst, det är viktigt att få in pengar till hyran, vara kreativ, sy fina kläder och sånt. Men det slår ändå inte den där bekräftelsen som jag får av att stå på scen. Utan Babsan så …

Egentligen hade Lars-Åke tänkt bli art director. Han jobbade på annonsbyrå i Gävle efter nian. Men hade också bildat dragshowgruppen Surprise Sisters där han kallade sig Baby Doll.

Det var programledaren Anders S Nilsson i ZTV som helt enkelt glömde bort namnet vid en påannonsering: “Och nu kommer …. eh, Babsan!”

Hur skönt är det att kliva in i Babsans galna kreationer?
– Jätteskönt. Privat är jag rätt lågmäld och sansad men som Babsan får jag plötsligt vara högljudd, fräck, ha åsikter och skinn på näsan.

Har Babsan någonsin fått spö som unge Lars-Åke fick?
– Nej, det var länge sedan någon ens sa något i stil med: “Så du är bög då? Jamen gud, varför då?!” Numera är de flesta karlar trygga med att Babsan slår sig ner i deras knä och skämtar på olika vis.

Vad tycker Babsan om Lars-Åke?
– Att jag är lite nervös, grå och trist. Plus att hon tycker karlar i klänning är lite äckligt. Däremot är jag nog okej som kostymdesigner i hennes ögon eftersom jag också gillar kitsch. Babsan tycker som tur är att jag gör roliga kläder.

Vilket skulle bevisas.

Efter en kaffe i en soffa, där Babsan även är närvarande som både kuddfodral och dubbla väggtavlor, blir det guidad tur. Vi går genom en Östermalmsvåning som rymmer både syateljé, dubbelsäng, kristallkronor, danska designmöbler, gigantiska lerkrukor, nålstungna fjärilar och skulpturer av sälar och dansöser.

Akvariet ekar dock tomt av förklarliga skäl. Det är tufft att vara fiskskötare när det samtidigt ska resas kors och tvärs genom folkhemmet med väskor fulla av rosa dräkter, peruker och sminkboxar.

Det räcker med borderterrriern Bristol. För dagen är Bristol hos vänner eftersom husse har fullt upp med en premiär i Malmö den 24 september.

Snart får de ändå återse varandra i sommarhuset vid sjön Trösken. Här hämtar båda kraft bland träd och flammande brasor.

– Det förvånar kanske vissa att Babsan är duktig på att köra motorsåg. Eller älskar att tända en eld och bara sitta och titta in i lågorna. Alla mina kläder i Furuvik luktar rök och skulle någon skog i trakten brinna ner är det säkert jag som satt fyr på den, säger han och skrattar.

Naturen är din terapi?
– Ja, till alla stressade människor skulle jag vilja säga: “Stäng av mobilen och gå ut i skogen och luta dig mot en gammal tall och titta upp mot kronan!” Det finns inget fridfullare.

Gräset runt stugan klipps för övrigt av 19-årige Anton, ibland assisterad av sin flickvän. Ibland brukar de låna Babsans karaokemaskin och när Anton tog studenten insisterade Lars-Åke på att få köpa hans kostym.

Sonen han själv aldrig fick, om man så vill.

– Inte riktigt, men nästan. Mina föräldrar tog det oerhört lugnt när jag kom ut som homosexuell. Fast mamma sa: “Ja, men du kanske ändrar dig.” Hon skulle förstås gärna velat ha barnbarn.

Och du själv, skulle du gärna haft egna barn?
– Ja, men det har varken funnits tid eller plats för det. Det hade varit egoistiskt om jag skaffat barn. Jag skulle ha ­blivit en ytterst frånvarande pappa. Men funnes inte showbiz skulle jag gärna haft ett jobb där jag jobbade med unga människor. Försökt hjälpa dem rätt i tillvaron. Nu när jag själv har livets hårda skola bakom mig.

Du kunde ha blivit en bra terapeut?
– Inte minst mina straighta killkompisar verkar tycka det. Och livets mening är, tror jag, att försöka lyfta och hjälpa andra. Trots att jag babblar mycket tänker jag faktiskt hemskt mycket på mina vänner. Speciellt om de har det lite jobbigt.

Vad oroar dig själv?
– Någon sa: “Du är så stressad, Lars, du måste landa!” Men herregud jag har inte gjort ett skit det senaste året på grund av coronan. Jag fruktade till och med att det kunde vara slutet för min karriär: “Vem minns Babsan när det här över?” Det är lätt att bli bortglömd. Nu är jag bara överlycklig att det har börjat snurra igen.

Rädd att åldras då?
– Inte om jag får vara frisk. Fast visst är det lite trist att inte längre kunna kicka högt eller gå ner i spagat. Och så har jag gått upp sex kilo sedan allt gick i stå. Eller rättare sagt …

Ja?!
– Ja, jag säger åtta, så folk ska säga: “Åtta kilo?! Nämen Lars, det syns ju inte alls!”