Robert Wells: Jag märker inte när kvinnor flirtar med mig!

Robert Wells, 47, bryr sig inte om det är två eller 36 000 i publiken – ska du spela ska du ge ditt bästa. Varje gång. – Att vara musiker är en berg- och dalbana. Spelar du bara för pengar har du sålt dig själv.

Jag minns inte mycket av min barndom men jag vet med säkerhet när den tog slut. Lördagen den 9 november 1985. Det var morgon i Tranås, klockan hade knappt passerat halv nio. SVT:s ”Go’morron Sverige” stod på och tonårsslött sjönk jag ner i soffan i brist på annat. Jag var mitt i en tugga smörad Hönökaka när programledaren Fredrik Belfrage plötsligt hasade bort till studions vita flygel och sa: ”Välkommen till Go’morron. Robert Wells!”

Jag slutade tugga. För där satt den vackraste man jag sett. En 23-åring från Stockholm med mörkt, spegelblankt hår, skrattgropar, rosa- och svartrutig skjorta och en tjock guldlänk runt halsen. Och han kunde spela piano.

Jag tuggade vidare. Tittade. Tuggade lite till. Och när den bildsköne mannen spelat klart ”Still crazy after all these years”, lett och tackat de få som var där och klappade, förstod jag att jag varit med om något stort. ”Typ kärlek”. Jojo, det fanns något bortom Barbie, Ken och Hemmets Journals klippdockor. Och Robert Wells var hans namn.

Så formades ett tonårshjärta – kaninpuls, översvallande känslor och…

Men så kom plötsligt en dag något nytt långhårigt med ännu grällare skjorta och ännu häftigare namn och ”världens vackraste man” föll i glömska.

Ja, kanske inte helt. Jag höll ett litet oskyldigt öga på vad som skrevs om Wells. Från hundåren med spelningar på lastbilsflak till Ullevisuccén med 43 000 i publiken. Hur han blev mister Rhapsody in Rock, folkkär i ”Så ska det låta” och megastjärna i Kina. Jo, jag läste det mesta. Till och med skämtade om min tonårsvurm. ”Jag menar idag skulle jag aldrig…” Och så vidare.

Men så fick jag i uppdrag att intervjua honom. Och likväl står jag här utanför Wells port, 23 år efter ”Go’morron Sverige”, med kaninpuls och svettpärlor på ryggen. Och här är han nu livs levande…

Hej Robert! (Vi sätter oss på ”armsvetts avstånd” i soffan i hans studio på Kungsholmen i Stockholm.) När jag såg dig i ”Go’morron Sverige” på 80-talet tyckte jag du var den vackraste man jag sett. Jag blev nog lite tonårskär ska jag erkänna…
– Jaså? Oj då… (ler artigt och tittar efter närmaste flyktväg.)

Javisst! Kan man vara så snygg – och spela piano…
– Snygg och spela piano! Ja, vilken blandning. (skratt) Det var 1985 minns jag… Du vet, jag gick ut Kungliga musikhögskolan när jag var 20. (Robert byter smidigt ämne till bådas vår lättnad.)

Jo, du var bara 16 när du blev antagen. Rekordung. – Ja. Och mellan 1983 och -86 var jag Lill-Babs kapellmästare. Vi gjorde TV och krogshower ihop. De jobben öppnade upp många dörrar. Så jag hade hållit på ett tag när jag var med i ”Go’morron Sverige”. Vi måste prata lite om ditt hår – som inte får kallas hockeyfrilla utan ”Hep Stars-frisyr.” Det är så tjockt och blankt! (Jag tänker fråga om jag får känna på det men vågar inte.) – Ja, och vet du varför? För att jag inte gör någonting åt det! Jag tror att det är det som är hemligheten. Jag tror att vi har många håriga människor i vår släkt. Men du färgar det väl? – Nej! Jag har aldrig tonat eller färgat det. Två gånger har jag testat mousse, det är allt. Förresten, en gång när jag var 20 gjorde jag blonda slingor men det såg hemskt ut.

Redan som liten kille var Robert fångad av artistdrömmen. De första åren tillbringade han med mamma Monica och storebror Richard i en tvåa vid Råsunda fotbollsstadio i Solna.

Du klipper dig på Salong Egoist i Stockholm. Hur ofta?
– En gång i månaden försöker jag gå dit. Lena heter min frisör – vi brukar skoja om att hon mest toppar i luften. Men det finns en skiss på att klippa av allt, det gör det. Det ryker nog snart.

Du hamnar ofta på ”sämst klädda-listor”…
– Ja! Och det är jag stolt över (skratt). Jag kunde inte bry mig mindre. Jag älskar att gå på GeKås! Jag köper allt där, även kläder. Visste du att jag har Sveriges enda VIP-kort på Ullared? Jag känner killarna som äger stället så jag kan gå dit när det är stängt. Jag slipper köerna (Gnuggar händerna).

Oj! Hittar du även scenkläder på GeKås?
– Nej, nej! På scen är det viktigt för mig att vara fin, av respekt för publiken. Då ska det vara frack eller lite tuffare kläder.

Vilken förvandling från barndomsåren då du såg ut som en liten professor! Och ville byta namn till Robert van der Waldstein…
– Ja, jag såg ut som en trind variant av Harry Potter när jag var liten. ”Ett tjockt barn är ett friskt barn”, tyckte mamma och mormor så det blev en del kanelbullar och godis. Jag var jättekraftig.

Hur rund var du?
– Som ett amerikanskt tjockt barn… (skratt) Inte smällfet, men rund. Som 11-åring hade jag samma midjemått som idag.

For du illa av det i skolan?
– Vi var rätt många som var runda på Adolf Fredriks musikskola kan jag säga. Jag brukade säga till min gymnastiklärare: Nä, fröken, jag kan inte göra armhävningar för det förstör mina pianofingrar!”

Och det kom du undan med?
– O ja! Vi var en liten samling små professorer, små nördar som gick på Operan på kvällarna. Dagen därpå diskuterade vi ”Carmen” på rasterna. Men det är klart att jag inte mådde bra av att vara så där kraftig… Min morbror Göran drog till slut med mig ut och sprang. Första gången var jag åtta år, då orkade jag 75 meter. Sedan ville jag ta taxi hem! Men efter det kutade jag som en galning.

Känner du dig fortfarande som en liten tjockis på insidan?
– Jag vet inte… Så tänker jag inte ens. Men det kanske är lite på grund av min bakgrund som jag vill att mina barn ska leka mer än vad jag gjorde. Jag var otroligt självdisciplinerad när jag var liten. Det var öva, öva, öva. Det var nästan som att jag bodde på ett internat fast jag bodde hemma.

Du har en äldre bror, Richard. Satsades det lika mycket på hans eventuella talang? – Ja, fast han var inne på bilar. Innan han gick ut nian var han självlärd mekaniker. När vi var barn satt han på sitt rum och lyssnade på inspelade dragsterljud medan jag satt på mitt rum och spelade Chopin! Nu bor han i Riverside i Los Angeles sedan 1982 och jobbar med bilmässor och renoverar gamla jänkare. Han har ett 19-bilsgarage hemma. Häftigt! Och du skaffade linser, lät håret växa, köpte boots och fräcka jeans. Och blev jättepoppis bland tjejer… – Nej, det vete fasiken. Lite kanske. Det var väl i så fall i kraft av jobbet. Men det kan jag säga dig – gick jag ut på krogen skulle jag aldrig upptäcka om någon flirtade med mig. Sådant ser inte jag. Jag har varit blyg för tjejer. Otroligt blyg. Jag är fortfarande blyg.

Musikvärldens starkaste nypor lär ha tillhört boogiekungen Charlie Norman. Arvtagaren Wells kan i alla fall skryta med en muskulös tumme, så kallad ”boogietumme”.

Så hur lyckades du få till det med din fästmö Maria?
– Det är väl så när allt stämmer. Vi växte ihop under lång tid. Vi träffades som hastigast när jag var nere i Grekland på 80-talet, hon jobbade där på den tiden. Sedan tog det ett långt tag innan vi sågs igen. Men vet du vad det häftigaste är? Jag och Jerry Williams skulle spela i Bengtsfors Folkets park 1985. Före oss spelade ett dansband, Topics, och när jag såg sångerskan tänkte jag: ”Vilken snygg tjej!” Först flera år senare fick jag veta att det var Maria…

Men innan dess var du ett hett villebråd bland damer. Du fick till och med fly till Kos?
– (skratt) Jag var 21 och det var första gången jag reste utomlands ensam. Jag hade jobbat hårt och hade mycket strul med damer. Det var hemskt! På den tiden var jag inte lika rak som jag är idag. Då blev det körigt på den fronten. Jag var tvungen att komma bort.

Det sägs att du har ett italienskt temperament?
– Ja, men temperament är viktigt när man har ett kreativt jobb. Tyvärr lever vi i ett land där rädslan för konflikter är enorm.

Stämmer det att du har vägrat spela i en kyrka för att pianot var stämt ett halvt tonsteg för lågt?
– Nej, det stämmer inte. Däremot har jag rykt ihop med präster! Det brukar jag göra när jag ska spela i kyrkor. En gång sa en präst på fullt allvar att ”i vår kyrka applåderar man inte”. Då sa jag: ”Fint! Då kan du ta hand om din kyrka så drar jag”. Vid ett annat tillfälle ville en präst ta kollekt mitt under konserten…

Är du lika temperamentsfull som partner?
– Det ryker stickor och strån mellan mig och min fästmö ibland men vi laddar ju ur direkt…

Vad gör dig upprörd?
– Tjat och gnäll! Säg det en gång, sedan vet jag vad som gäller. Tjata inte på mig! Jag är heller inte så mycket för långa diskussioner… Det är nog min rastlöshet. Jag tror aldrig att jag skulle kunna hålla ett förhållande vid liv så länge om inte Maria och jag varit i samma bransch.

Ni är ett lyckligt par men du är försiktig med att prata om sådant…
– Ja, jag gjorde ett stort misstag när jag var ihop med Annika Jankell. Vi var ju så enormt kära och stod och pussades och kramades på alla bilder. Det var det dummaste vi kunde göra. När jag ser vissa par prata ut om hur lyckliga de är, tänker jag: ”Var tysta! Ni tappar bara i respekt.”

… och tar det slut undrar folk alltid: ”Ska de inte bli ihop igen?”
– Ja, det hänger kvar väldigt länge. Enligt massor med tidningar var det jag som var farsa till Annikas barn – helt otroligt! Det fantastiska är att jag, Maria och Annika och hennes barn idag umgås flitigt. Vi är världens bästa vänner.

Vad var det förresten för fuffens du och prinsessan Lilian hade på en flygplanstoalett?
– (skratt) Vi hamnade bredvid varandra på en inrikesflygning. Jag ville vara artig och erbjöd mig att eskortera henne till damernas på planet. Då skrattade hon och sa: ”Nej, vad ska folk tro om du och jag går in dit tillsammans!” Hon är otroligt charmig!

Robert, allt med dig är så extravagant – från dina mastodontshower med roterande dödshjul och cirkusartister till ditt privata flygplan prytt med ditt ansikte!
– Ja! Less is less, more is best, brukar jag säga men det är sagt med en klackspark. Vissa förstår direkt att det extravaganta är humor, andra inte. ”Å, vad stöddig han har blivit den där Wells” kan folk säga och jag älskar det! Jag gillar att reta dem som säger att underbart är kort. Ja, säg det till era fruar, säger jag då.

Jag trodde du tog dig själv oerhört seriöst tills jag såg din show där Robert Gustafsson kallar dig ”en kortisonsvullen Agneta Sjödin”… – Ja (skratt) ”Timotejfettot” har han också kallat mig. Och ”Balsamindian”! Jag säger alltid till mina komiker som är med på turnén: ”Kör hårt med mig nu!” Jag har självdistans, annars hade jag aldrig tagit med mig komiker. Jag älskar humor. Du kan skratta hela vägen till banken för du lär vara god för 80 miljoner? – Det stämmer inte alls. Nej, nej, nej… Så här är det – jag har dragit in väldigt mycket pengar, men jag har jobbat för det. Jag hade dragit in betydligt mer om pengar varit mitt mål. Då hade jag aldrig dragit runt Rhapsody-ensemblen. Men det finns inget bättre än att lira!

– Är jag på fest där det finns en flygel, då är jag på plats innan någon hunnit fråga, skrattar Robert.

Skulle vara att skriva då… Få vet att du gjorde en kort karriär som journalist på Svenska Dagbladet som ung?
– Ja, jag var vaktmästare och journalist på Svenska Dagbladet. Många i min familj är journalister, bland annat min pappa Jerry.

Men du fick sparken. Varför då?
– Vet du av vem? Bengt Frithiofsson, vinagenten! På den tiden var han redaktör för den bilagan jag skrev i. Han tyckte att jag var för ung, och för okritisk.

Skrattar bäst som skrattar sist! Vad är det dyraste du har kostat på dig privat?
– När jag var 18 år, innan jag började tjäna pengar, tog jag mitt livs enda banklån och köpte en likadan flygel som den Benny Andersson hade haft på en ABBA-turné. En Yamaha CP80. Den kostade 28 000 kronor. Jag bar den upp och ner för husets trappor varje helg i sex års tid när jag skulle spela. Den vägde multum. Men den var mitt livs viktigaste köp.

Jag trodde du skulle säga din lägenhet i Florida!
– Vi har en lägenhet i Naples, Florida. En trerumslägenhet. Men så här är det – jag är inte ett dugg märkesfixerad. Folk som skryter om pengar och bilar, de är inte mina vänner.

Har du försäkrat dina fingrar? ”Wells magic fingers” som Celine Dion kallat dem.
– Inte mer än någon annan. Nja, kanske lite mer. Jag står väl inte och hamrar spik, det gör jag inte.

Men vad händer med dina fingrar om du inte spelar på länge? Får jag titta på dem?
– Det händer ingenting. (Sträcker fram en bred labb) Och jag spelar ju hela tiden – är jag bjuden på fest där det finns en flygel, då är jag på plats innan någon hunnit fråga. Jag är musiker, jag älskar att lira.

Med din begåvning lär du aldrig ha behövt en raggningsreplik?
– Jag vet inte jag… Jag skulle i alla fall aldrig göra som Snoddas. Charlie (Norman, red:s anm.) berättade att Snoddas brukade ställa sig i hotellens port. När någon snygg dam gick förbi sa han: ”Ska du med upp? Skönt må du tro.”

Slutsats: Jo, det är något särskilt med självsäkra män med talang. Sedan må de ha omoderna frisyrer, otrendiga boots och hur mycket kajal de vill. Robert, you still got it!

Robert Wells – en gång fick han HJ:s Anna Vornes tonårshjärta att smälta…