Hela tiden önskar de sig ett par extra armar och de erkänner utan omsvep att det är dubbelt så jobbigt, men samtidigt dubbelt så roligt.
Frida Johansson, 30, Elin Dahlström, 31, Emilie Werner, 33, Jeanette Danbo, 32, Emelie Andersson, 29, Kerstin Abrahamsson, 40, och Erica Lindblom, 27, har alla fått tvillingar inom loppet av ett år. Och den gemensamma nämnaren är att alla bor i Ulricehamn med omnejd!
– Vi vet inte själva vad som är knepet, skrattar de. Det har bara blivit så!
Klart är dock att "Ulricehamnsmodellen" har fungerat över förväntan och nu resulterat i en nära vänkrets som består av sju mammor och 14 barn. Emilie och Emelie hade aldrig umgåtts, men visste om varandra då båda bor i Liared.
Men övriga mammor var ovetande om varandra, och kanske hade deras vägar aldrig korsats om det inte hade varit för Familjecentralen i Ulricehamn.
Har inte ångrat sig
De bjöd in alla nyblivna tvillingföräldrar till en träff och det framkom då att 2019–2020 var tvillingarnas år i bygden. Allt som allt hade tio tvillingpar kommit till världen under denna tidsperiod och det är ett svårslaget rekord!
Familjecentralen tyckte att de nyblivna tvillingföräldrarna skulle få chansen att möta andra som befann sig i samma situation, med möjlighet att umgås och utbyta erfarenheter.
– Vi var sju mammor med barn som samlades på träffen, berättar Emilie. De andra tre valde att stå över.
Men de sju som åkte dit har inte ångrat sig. Resultatet av detta första möte har blivit en väl sammansvetsad grupp som träffas regelbundet för att ventilera stort och smått och gulla med både egna och andras barn.
Vi sammanstrålar med fem av sju mammor, samt tio mycket små människor – nio flickor och en pojke – i en lekpark i Ulricehamn en kall och blåsig dag.
Saknas gör Erica med barnen Elma och Iris, 13 månader, samt Kerstin med Oskar och Disa, 1 år. Barnen är förkylda och i coronatider är det då bäst att hålla sig hemma.
Men Frida med döttrarna Agnes och Wilma, 4 månader, har vågat sig ut, liksom Elin med Liv och Tora, snart 1 år. Emilie är också där med Asta och Klara, 8 månader, samt Emelie med Ella och Ingrid, 10 månader, och Jeanette med Lo och Minou, 7 månader.
Mammorna fyller gott och väl upp parkeringsplatsen när tvillingvagnarna lastas ur och barnen lyfts från bilbarnstolar till skönare åkdon. Alla – både mammor och barn – är rejält påpälsade och de förflyttar sig snabbt till ett vindskydd för att komma bort från den hårda blåsten.
Vissa barn är hungriga och ska matas, medan andra kinkar och inte vill ligga i vagnen. Då lyfter vana armar upp dem och räcker de egna armarna inte till så hjälper de varandra.
Men att det skulle bli på detta vis kunde ingen av dem tro då det stod klart att de väntade smått. Precis som så många andra blivande föräldrar var de inställda på ett barn.
– När jag fick veta att vi väntade tvillingar var min första tanke rent praktisk, skrattar Elin. Jag insåg att vi behövde byta bil …
– Och jag glömmer aldrig första ultraljudet, ler Frida. Barnmorskan hörde två hjärtljud och jag och min sambo satt bara och stirrade på varandra. Jag fick en chock, men när den hade lagt sig var det bara häftigt.
De andra mammorna nickar instämmande. Jeanette var nog den enda i sällskapet som insåg att det faktiskt kunde bli två. Hennes pappa är tvilling och det finns också tvillingar på mammans sida, längre bak i släkten.
– Men jag blev ändå ordentligt överraskad, säger hon. Och mina tvillingar gjorde mig till fyrabarnsmamma, jag hade redan en 3-åring och en 6-åring. Men de är duktiga på att hjälpa till, så det fungerar bra och vi undviker det värsta kaoset.
Emelies tvillingar har också en storasyster på 2,5 år, men för de andra mammorna är föräldraskapet sprillans nytt. De insåg på ett tidigt stadium att det går åt dubbelt av allt, samtidigt som det är två små barn som pockar på uppmärksamhet. Två barn ska kläs och bytas blöjor på, två barn ska matas, nattas och gosas med.
Svårt att skilja dem åt
Och det vill till att hålla isär barnen, ibland kan det vara svårt att se vem som är vem. Emelie, Erica, Frida och Elin har enäggstvillingar och de är lika som bär.
– Man lär sig känna igen sina barn och får lösa det genom att ha olika färger på kläderna, eller på napparna, konstaterar Elin glatt.
I övrigt går det i ett och det där med egen tid och självförverkligande är något som får anstå. Barnen kommer i första rummet och så måste det få vara. Men de lever hela tiden med en känsla av otillräcklighet och skulle vilja ge mer tid åt varje barn.
– Jag satt och myste med Asta på bröstet och hon hade somnat så gott, berättar Emilie. Men då vaknade Klara och var hungrig.
– Man blir lite snuvad på babytiden, inflikar Emelie. Men det är nog första året som är kämpigt, sedan blir det lättare.
Annars är det planering och åter planering som gäller. De har blivit mästare i att ordna och fixa och packar som regel bilen kvällen innan en avresa. Och bara att laga mat kan ses som ett stort äventyr då två små gryn gör sig påminda.
– Men det löser sig, säger de samstämt. Och det hade kunnat vara mycket tuffare, det hade varit hemskt med två kolikbarn …
Givetvis blir det mer nattvak, men mammor och pappor turas om och tar varannan natt. Det krävs att båda hjälps åt för att vardagen ska fungera.
Mammorna är än så länge föräldralediga men kommer inom en inte alltför avlägsen tid att börja jobba. Då blir det papporna som får ta hand om småttingarna. Men tvillingparen kan inte räkna med att få småsyskon, föräldrarna anser sig ha fått vad de klarar och lite till.
– Några fler barn blir det inte, nu räcker det, säger mammorna mycket bestämt, samtidigt som de kramar om sina små juveler.
