Vi blev friska från coronaviruset

Karolina, 50:
Det som Karolina trodde var pollenallergi skulle visa sig vara betydligt värre än så.

Alla hennes symtom tyder på corona: tung andning, svåra hostattacker, feber och huvudvärk.

Initialt satt hon och smyghostade på jobbet. Det var innan vi alla hade fått tydliga riktlinjer om hur vi ska bete oss under coronapandemin. Hon var inte ensam om det, det var fler på kontoret där hon jobbar som gjorde likadant.

– Men efter ett par dagar var jag tvungen att vara hemma. Jag hade feber, huvudvärk och ont i musklerna, men det värsta har varit hostattackerna, säger Karolina.

Febern och huvudvärken har hon hållit i schack med hjälp av vanliga smärtstillande men andningen har varit tyngre och hon vittnar om att det är annorlunda än andra influensor hon haft.

– Det sliter i lungorna och halsen att hosta så mycket och på nätterna är det värst, berättar hon.
Eftersom hon inte själv tillhör en riskgrupp så tar hon det ganska lugnt. Hennes två söner har fått hjälpa till hemma och en kompis har kommit med mat och ställt kassarna utanför dörren.

– Min 75-åriga mamma med diabetes är ju däremot i en riskgrupp så henne träffar jag inte just nu, säger Karolina.

Eftersom Karolina jobbar på kontor kan hon i stort sett sköta allting via mejl, Skype och kontorets intranät.

Hon konstaterar att de som verkligen behövs för att hjälpa andra och ta hand om sjuka, de kan inte jobba hemifrån och det känner hon är orättvist, givetvis. Och eftersom de flesta vårdyrken är kvinno­yrken är det kvinnorna som drabbas hårt av coronaviruset, i flera led.

– Det blir tydligt att det som vanligt är kvinnorna som hamnar längst ut vid fronten och sliter som hårdast i svåra stunder som dessa, säger hon.

Själv är hon på bättrings­vägen även om hostan är seg. Mycket segare än vid en ­vanlig influensa. Men hon, liksom alla som jobbar i kommunen följer Folkhälsomyndighetens riktlinjer.

– När den här hostan gett sig så väntar jag ett par dagar till, sedan ska jag vara immun och då får vi se var jag behövs. Jag ska tillbaka till mitt ordinarie arbete, men om krisen blir värre kommer vi alla inom offentlig verksamhet, och förhoppningsvis volontärer, behöva stötta de samhällsviktiga yrkena. Ledning är ett – där är jag redan. Men jag skulle inte ha något emot att hoppa in inom hemvården om behov uppstår, ­säger Karolina.

Henrik, 44:
Eftersom Henrik Tidefjärd bor i Berlin tyckte han att det var en bra idé att åka till österrikiska alperna, Ischgl, när coronaviruset började florera i Tyskland. Det kändes tryggt att åka bort från staden och alla människor – men inget kunde vara mer fel. Tre dagar på plats i skidorten räckte för att han skulle bli smittad.

Ett par dagar efter hemkomsten började han känna sig krasslig. Han hade lite feber och var trött. Sliten,
sådär som man kan vara när man får influensa. Henrik driver sitt eget företag inom event och valde att stanna hemma och vila ett par dagar. Då hade informationen om corona börjat sprida sig i media.

– Jag har ju haft influensa flera gånger i mitt liv och jag känner min kropp. Min instinkt sa mig att jag skulle stanna hemma. Efter ytterligare någon dag ringde jag till min läkare och frågade om jag skulle testa mig för corona och eftersom jag varit i Ischgl så tyckte hon det och testet visade sig vara positivt, säger Henrik.

I ungefär samma veva visade det sig att just Ischgl var ett av de ställen där corona ­exploderade. En riktig smitthärd, skrevs det i tidningarna.

– När jag var där fanns det inget som tydde på det alls, inga varningar eller liknande. Folk festade som vanligt, åkte skidor och roade sig på afterskin, berättar Henrik.

Väl hemma sattes Henrik i karantän i två veckor. Som tur var hade han redan storhandlat så han led ingen brist på mat. Han förstår att folk är rädda eftersom ovissheten gör oss osäkra, men han vill inte spä på den rädslan.

– Det är ren psykologi det där. Den lilla procenten som kan dö gör att vi andra blir rädda för döden. Problemet i Sverige är att man inte får testa sig, då vet man inte sin status och då växer rädslan för något som egentligen inte är så farligt för friska och unga människor, säger Henrik.

Henrik vill påpeka att han inte är någon doktor, men eftersom han faktiskt haft viruset så kan han intyga att vara smittad inte behöver vara värre än en vanlig influensa. Det är trist att sitta i karantän, visst, men det är viktigt att ta sitt ansvar och hålla sig inne om man vet att man fått viruset.

– Man ska ta det på allvar, men inte hetsa upp sig för mycket. Det är ingens fel och om ett par månader hoppas jag att det värsta gått över, säger han.

Junior, 70, och Julia, 53:
Det var för ett par veckor sedan som Junior plötsligt kände sig varm och upplevde att andningen var tung. När hans fru Julia kom hem från jobbet och hittade honom med 39 graders feber på soffan blev hon väldigt orolig.

– Eftersom han har flera ­underliggande sjukdomar som diabetes, kol, lungemfysem och högt blodtryck så är jag observant på honom. Han är rätt skör. Jag tog honom direkt till akuten, berättar Julia.

Junior fick vänta utanför medan Julia anmälde honom i receptionen och sedan gick de in via en bakväg, till ett rum på isolerad avdelning. Julia fick inte stanna kvar utan beordrades att åka hem och kvar inne på salen låg Junior med feber och andningsbesvär.

– Tre läkare i sådana här rymddräkter med visir kom in och sa att jag antagligen hade covid 19-viruset och på kvällen fick jag det bekräftat och då blev jag rädd, berättar Junior.

Via sms kunde Junior meddela barn och barnbarn och ringa Julia och berätta den svåra nyheten.
Hemma konstaterade Julia att det som inte fick hända hade hänt. Junior hade blivit smittad av viruset som antagligen både Julia och en granne till dem haft.

– Men jag hade bara en släng av det över en helg. Det kändes som om jag skulle få influensa, men när måndagen kom så var det borta och jag gick och jobbade som vanligt, berättar Julia.

Nu hade alltså hennes man fått viruset och han var verk-ligen i en riskgrupp, både på grund av sin ålder men också av alla sjukdomar han redan hade.

– Han har egentligen alla förutsättningar för att det här skulle gå åt skogen. Jag bröt ihop rätt ordentligt, säger Julia.

Det var på onsdag kväll som Junior fick diagnosen och han fick medicin för att andas lättare och mot febern. Efter ett par dagar var han mirakulöst nog bättre.

– När jag pratade med honom på fredagen så lät han bättre än på länge. Andningen var inte så tung och febern hade försvunnit, säger Julia.

På fredagen gav läkarna beskedet att om inte febern kom tillbaka så kunde Junior åka hem dagen efter.
Julia kan fortfarande inte riktigt fatta att det gick så bra och trodde inte sina ögon när Junior kom gående ut ur ambulansen som körde honom hem.

– Det betyder att man inte alls måste dö av det här viruset bara för att man är äldre eller har underliggande sjukdomar. Jag hade tur att viruset inte gick ner i mina lungor och jag mår faktiskt toppen, hälsar Junior glatt.