Vintern 2003 går Line Tobiassen i första klass i Andabeløy skola, på ön med samma namn utanför Flekkefjord i sydvästra Norge. Hon har långt ljust hår, precis som sin storasyster Marita.
Båda gillar de sommaren bäst, när de kan åka båt bland holmarna på dagen och fiska krabbor på natten. Men nu är det vinter och Line ska på klassresa. Vanligtvis är den lilla flickungen överallt hela tiden, som de flesta sexåringar, men så är det inte under skolans skidutflykt. Line har inte ork nog att följa med i de andra barnens framfart.
Hon somnar till slut i en pulka, trött och medtagen. Hennes ansikte är lika vitt som den nyfallna snön.
Lines lärare anar oråd och ringer mamma Elisabeth. Hon tar med sin dotter till läkaren och det går inte mer än ett knappt dygn innan hon får ett samtal från Rikshospitalet i Oslo. Line och hennes föräldrar måste omedelbart resa dit.
De får vet att det kan vara allt från en infektion till något mycket allvarligare. Läkarna utför omfattande undersökningar medan Line får den ena blodtransfusionen och antibiotikakuren efter den andra.
Familjen Tobiassen lever i ovisshet i över två månader innan de får värsta tänkbara besked av läkarna: Line har cancer i blodet – akut lymfatisk leukemi – som gör att en viss typ av vita blodkroppar bildas okontrollerat i benmärgen, tar upp allt utrymme och hämmar tillväxten av andra blodkroppar så att immunförsvaret försvagas.
Beskedet gör ont men ändå mindre ont än att inte veta, tycker föräldrarna. Nu kan Line åtminstone påbörja behandlingen och de får veta att leukemi hos barn är en cancersjukdom med goda odds.
Det är Norges nationaldag, 17 maj, och Line är på Rikshospitalet. Dagen före har hon fått sin första cellgiftskur. Nu står hon med mamma Elisabeth, pappa Erik, storasyster Marita och lillebror Andreas och tittar på en barnorkester som marscherar förbi utanför. Ute är det blött och kallt och inte alls lika stämningsfullt som hemma i Flekkefjord på nationaldagen.
– Jag ska aldrig mer fira 17 maj i Oslo, säger Line och huttrar.
Cellgifterna ägnar Line däremot inte en tanke, trots att läkarna just har gett henne en hästkur. Hon svarar anmärkningsvärt gott på behandlingen hon får de kommande två åren och inga infektioner tillstöter.
Line är så att säga aldrig sjuk. Hon går i skolan, deltar i lek och fritidsaktiviteter med färgglada mössor på huvudet som grannar i Andabeløy har stickat till henne. Perukerna hon fått prova kliar så förskräckligt och är dessutom för varma, tycker Line. Då är det bättre med mössa.
Alla i hennes omgivning tillåter sig att känna försiktig optimism och familjen Tobiassen är på väg att komma in i normala gängor igen. Fram till den dag då Line reser sig ur soffan hemma i vardagsrummet, faller raklång och slår huvudet i väggen.
På sjukhuset hittar läkarna cancerceller i spinalvätskan och förbereder familjen på ytterligare två år med behandling, den här gången strålning.
"Hur har du det idag?" brukar sjuksköterskan fråga henne varje morgon.
"Fint", svarar Line alltid, även om det inte är så bra.
Bland annat lider hon av dubbelseende, förfärlig huvudvärk och dålig aptit. Men klagar – det gör hon aldrig. Inte ens när infektioner härjar i hennes kropp så att hon måste ha hjälp med att vända sig i sängen.
Flera gånger svävar hon mellan liv och död på Sørlandets sjukhus. Det händer att pappa Erik måste kasta sig i den lilla båten med utombordsmotor för att färjan går för sakta.
Storasyster Marita vet inte vad hon kan göra för sin syster. Hon bakar muffins för att få Line att äta lite och läser högt för henne ur barnböcker. Efteråt pärlar de tills fingrarna blir ömma.
Det är på det hela taget Lines mod och envishet som håller familjen uppe. När Line är så stark, tapper och positiv måste de klara att vara lika modiga och positiva själva. Men det är allt annat än lätt. För snart är motgång nummer två ett faktum. Cancercellerna är nämligen aggressiva och det visar sig att Lines benmärg nu är full av dem.
Doserna av cellgift och strålning är så starka att de kommer att ta livet av Line om hon inte får en donation av ny, frisk benmärg som producerar nya blodkroppar.
Mamma, pappa, storasyster och lillebror åker alla till Sørlandets sjukhus för att ta benmärgsprov. Det visar sig att storasyster Marita är den vars benmärg bäst matchar Lines. Hon är nu sin lillasysters enda hopp.
Marita är tolv år gammal och när hon fått beskedet skriver hon i sin dagbok:
"Nu har Line och mamma varit sjukhuset så länge och jag saknar dem mycket. Jag tycker det är så tråkigt att min syster inte kan vara hemma. Jag ringde mamma för att fråga om någon av oss kan ge benmärg till Line. Mamma svarade att det bara var jag som matchade hennes benmärg tillräckligt för att det skulle kunna gå.
Jag blev så klart glad att jag kan hjälpa Line men jag är rädd för vad jag måste gå igenom imorgon när jag ska till Kristiansand för att ta ett blodprov till för att säkerställa att min benmärg är tillräckligt lik. Det irriterar mig att jag måste ta så många blodprov som är det värsta jag vet. Men jag vill ju hjälpa Line. Jag hoppas jag kan rädda henne."
Elisabeth och Erik har nu två flickor på Rikshospitalet där benmärgstransplantationen ska ske. Line har fått en ny, mycket kraftig cellgiftskur och hon strålas både morgon och kväll fram till operationsdagen. Allt för att ta död på de sista cancercellerna som finns kvar i kroppen.
Marita skriver:
"Idag har jag pratat med en läkare som heter Anders. Jag blev väldigt nervös för han berättade om allt som ska hända. Jag tycker det känns konstigt att tänka på att jag ska ge bort blod, eller det som tillverkar blod i min kropp. Fy sjutton som jag gruvar mig."
När läkarna ska hämta benmärg från Marita får hon narkos. Benmärgen ges till Line som en vanlig blodtransfusion medan hon spelar Buzz på Playstation inne på isoleringen som ska vara hennes hem i många veckor framöver. Marita får inte komma in till sin syster när transplantationen är klar. Bara föräldrarna och sjukvårdspersonalen har tillträde.
Marita är ängslig och förtvivlad. Tänk om det går galet? Tänk om Lines liv ändå inte går att rädda?
Det blir några nervpirrande dygn då familjen inte kan göra annat än låta tiden gå. Line är så svag, så svag och hennes tillstånd betecknas som allvarligt. Hon klarar varken att gå själv eller att äta och svälja. Det är helt enkelt inte många krafter kvar i den lilla barnkroppen som de senaste fem åren gått igenom mer än något barn skulle klara.
Likväl vägrar hon ge upp kampen. Allt eftersom dagarna går visar hennes blodprover att Maritas benmärg hjälper. Den börjar så smått producera friska blodkroppar.
Familjen andas ut men än vågar de inte jubla.
Efter två långa, krävande månader på isoleringen får Line till slut komma hem, i rullstol. De firar med en korv på bensinstationen på väg till Andabeløy. Trots alla smärtor de senaste åren är det sjukhusmaten som varit det värsta för Line medan hon varit inlagd.
Hon älskar god, hemlagad mat och har bestämt sig för att bli kock när hon blir stor. Men nu är det först och främst långt hår som står på önskelistan. Långt hår och ett normalt liv hemma på Andabeløy, där innevånarna har bestämt att överskottet från den lokala folkfesten på Ödagen ska gå till en efterlängtad resa söderut för familjen Tobiassen. De jublar av glädje.
De lever fortfarande med rädslan för att cancern ska komma tillbaka och Line måste med jämna mellanrum följa med mamma eller pappa till Sørlandets sjukhus för att ta blodprov och kontrollera så att allt ser bra ut.
Glädjebeskedet att Line kan friskförklaras kommer ett drygt år efter benmärgstransplantationen. Äntligen kan föräldrarna släppa loss glädjetårarna. Line beskrivs i lokaltidningen som en liten kämpe och Marita som en vardagshjälte.
Tre år efter transplantationen skriver Marita ner fler tankar i sin dagbok:
"Det är konstigt att tänka på vad jag har gått genom som syster till en cancersjuk flicka och vad jag har bidragit med. Jag var nog för liten för att förstå allvaret helt. Jag visste att Line var sjuk men jag förstod inte riktigt att hon faktiskt kunde dö. Jag är ganska stolt över vad jag gjort för min syster. Jag räddade ju trots allt hennes liv. Hon är tacksam för det men också en vanlig plågsam lillasyster som ändå är bra att ha ibland."
Idag bor Marita i Kristiansand, ett par timmar från Flekkefjord. Det var till slut hon som valde att bli kock medan Line, trots alla månader på sjukhus, valt att utbilda sig till sjuksköterska.
