Min dotter hade änglavakt!

Merete Askildsen Berge, 49, är mamma till Lise, 17, och Marius,19. Hon är gift med Harald som har sonen Tor från en tidigare relation. Familjen bor på landet i Rotnes i Nittedals kommun. Huset är idylliskt beläget på en höjd med fantastisk utsikt över gårdar och gröna ängar. Ett stenkast därifrån ligger Haugestad gård, stallet där Lise tillbringar all ledig tid. Hon har hållit på med hästar sedan hon var sju år gammal och har genom åren varit fodervärd till flera hästar. Mamma Merete som själv var hästtjej när hon var yngre tycker att det är kul att även dottern har hästar som sin största hobby.

En vårdag 2016 berättar Lise och hennes pappa Espen för Merete att de har köpt en häst. Merete hajar till när hon ser den stora valacken Leon för första gången, men hon är förstås glad för sin dotters skull. När hon märker hur snäll och lugn Leon är blir hon lättad, och han visar sig snart vara en av de snällaste hästarna på gården.

Lise har länge drömt om en egen häst. Visst har hon fått mycket hästvana under åren som fodervärd, men inget slår att ha en egen häst. Merete är aldrig orolig för sin dotter när hon är i stallet. Lise är mogen för sin ålder och Merete vet att hon har koll på läget.

Hör en smäll

Lördagen den 20 januari 2018 är himlen över Nittedal blygrå. Snön hänger i luften. Det är inget väder som lockar till utomhusaktiviteter direkt, men det stoppar inte Lise. Hon har haft Leon i ett och ett halvt år nu och hon tillbringar varje ledig stund i stallet, oavsett väderlek.

Den här lördagen får Lise sällskap till stallet av sin pappa Espen. Hästägarna turas om att ansvara för alla hästar i stallet och i dag är det Lises och Espens tur. De hjälps åt att släppa ut hästarna och när de är klara tar Espen bilen hem igen eftersom han känner sig lite krasslig.

Lise leder Leon till ridbanan. Hon ska inte rida men hon tänker öva markträning med honom. Eftersom hon inte ska upp i sadeln tar hon inte på sig hjälmen. En av de andra stalltjejerna befinner sig i närheten. I nästa ögonblick hör hon en smäll. Hon vet inte vad som hänt, men plötsligt ser hon Lise ligga mitt på ridbanan.

Under tiden är mamma Merete hemma i huset på Rotnes. Hon tittar ut och ryser till när hon ser ruskvädret. Hon ska strax åka och handla och öppnar kylskåpet för att se vad de behöver. I samma ögonblick ringer mobiltelefonen. "Espen" står det på displayen, Lises pappa. Hon har fortfarande ena handen på kylskåpsdörren när hon svarar och hör sin exmans ord:

–Lise har varit med om en olycka.

Merete står med mobilen tryckt mot örat men kan inte förstå det Espen säger.

–Du skämtar! utbrister hon.

–Nej, jag skämtar inte. Hon är skadad och ligger medvetslös. Vi måste åka genast!

Merete och Harald, Lises styvfar, sätter sig i bilen. De kör i full fart, Merete skakar av gråt och hon har ingen aning om vad som väntar dem. Den korta bilturen mellan hemmet och stallet är de längsta minuterna i hennes liv. En känsla av kyla sprider sig i kroppen då de svänger in på stallgården. En ambulanshelikopter går in för landning bakom ridbanan. Trots att hon är räddare än hon någonsin varit blir hon plötsligt lugn.

Mitt på den snötäckta ridbanan ligger hennes dotter i en pöl av blod. Merete springer fram mot Lise med stoppas av ambulanspersonalen som spärrar av området.

– Men jag är hennes mamma, säger hon.

En kvinna som är klädd i skidkläder tar tag i Merete.

– Hon andas, säger kvinnan lugnande.

Kvinnan som passerade olycksplatsen på skidor berättar att hon och de andra har utfört hjärt- och lungräddning på Lise. De tvingades rensa munnen och svalget från blod och uppkastningar. Lise höll på att kvävas. Lättnad och tacksamhet sköljer över Merete.

– Lise andas. Då finns det fortfarande hopp.

Lång väntan

Ingen vet vad som orsakade olyckan. Det var ingen som såg vad som verkligen hände. Men det var flera räddande änglar som hjälpte till. Lise lyfts in i ambulansen och vårdpersonal påbörjar genast ett intensivt arbete för att rädda livet på den unga flickan. Så snart hon är stabil ska de flytta henne till ambulanshelikoptern för vidare transport. Men plötsligt stängs dörrarna och ambulansen kör iväg med tjutande sirener i riktning mot Ullevåls sjukhus. Det var för riskabelt att flytta henne till ambulansflyget får Merete och de andra veta. Hon har säkert fått en rejäl hjärnskakning, tänker Merete då hon och sambon kör hem för att berätta för sönerna om olyckan innan de åker till sjukhuset.

Merete är helt lugn nu och vet att hon måste vara stark. På intensivvårdsavdelningen på Ullevåls sjukhus möts de av ett kristeam. Efter någon timme kommer en läkare som berättar att Lises käke är bruten på tre ställen. De misstänker dessutom att hon har allvarliga skallskador. Ingen vet hur utgången blir. Inte ens läkarna. Familjen förbereds på att det kan bli en lång väntan och att allt de kan göra är att hoppas och be att deras flicka klarar sig. Så snart det är möjligt ska läkarna undersöka Lise med röntgen och datortomografi för att se hur omfattande skadorna är.

Medan de väntar får familjen tröst av vårdpersonalen som även ser till att de får sig något att äta. Efter fyra timmar kommer en läkare med allvarlig uppsyn in i rummet. Nu vet de mer. Lise har fått stora inre blödningar i hjärnan och har försatts i konstgjord koma. Om hon klarar sig eller inte kan de ännu inte sia om. Erfarenheten säger att det kan gå åt båda hållen. Lise har fått en hjärnskada av den svåraste graden.

Läkarna förklarar att då käken krossades kunde Lise inte längre andas ordentligt och började kräkas. Maginnehåll och blod drogs ner i lungorna vilket förvärrade andningen. Detta har i sin tur orsakat en kraftig lunginflammation. Den brutna käken är det minsta bekymret just nu. Den kan man operera.
Efter operationen får Lise ligga med ispåsar över hela kroppen för att kyla ned sig. Blir kroppen för varm kan hjärnan börja svälla vilket skulle vara livshotande i Lises tillstånd.

Då Merete äntligen får se sin dotter ligger hon i sjukhussängen kopplad till slangar och sladdar. Hon ligger där så stilla med armarna runt ett gosedjur. Tårarna tränger på men Merete vet att hennes dotter är i goda händer. Läkarna kan fortfarande inte säga något om framtiden. Familjen tas väl omhand av vårdpersonalen som ser till att de äter och sover. De tar in på sjukhotellet för att få sig några timmars sömn. Sedan är det bara att fortsätta vänta.

Frågar efter mamma

Två dagar efter olyckan står familjen utanför dörren till Lises rum på sjukhuset. De hör läkarna jobba med Lise.

–Lise, kan du lyfta höger arm? Kan du lyfta vänster ben? hör de läkarna säga.

Genom dörrspringan ser de Lise lyfta benet några centimeter ovanför sängen. Merete känner hur optimismen återvänder. Lise kan i alla fall höra dem och hon är inte förlamad. Strax därefter kommer en sjuksköterska.

–Det är någon som frågar efter sin mamma, säger hon och ler.

Det första ordet Lise säger när hon vaknade upp ur koman är "mamma". Merete sitter vid dotterns säng med tårar i ögonen. Lågmält och försiktigt berättar hon för Lise om allt som hänt.

–Kan vi åka hem nu? undrar Lise.

Merete blir så lättad. Lise har klarat sig! Men att åka hem blir det inte tal om än på ett tag. Lise måste vila så mycket hon kan.

–Det här var det bästa vi kunnat hoppas på, säger neurokirurgen som menar att Lise har haft änglavakt.

Det hade kunnat gå så mycket värre.

Han tror att Lise snart kommer att vara på benen igen. Att hon kommer att vara samma Lise som hon alltid varit. Efter tiden på intensivvårdsavdelningen på Ullevåls sjukhus ska hon flyttas till rehabiliteringsavdelningen på Sunnaas sjukhus. Det har blivit den 6 februari, och Lise har varit patient i över två veckor.

På Sunnaas sjukhus tränar hon styrka och balans med fysioterapeuter och ergoterapeuter. Både läkare och sjukvårdspersonal är överraskade över hennes framsteg. Så fort brukar det inte gå med den sortens huvudskador, säger de. Det beror antagligen på att hon var så vältränad av ridningen.

Snart är Lise så stark att hon kan få permission. Hon återvänder till stallet där olyckan skedde. Även om det känns konstigt att vara tillbaka efter så lång tid smälter hennes hjärta då hon får träffa Leon. Världens bästa häst! Hon har saknat hunden Bobby också, och Bobby har saknat henne. Medan Lise var på sjukhuset gick han runt och letade henne i huset.

Efter två månader på sjukhus får Lise komma hem till mammas trygga famn. Och till Bobby och Leon. Det tar inte lång tid innan hon börjar åka till stallet nästan varje dag. Det är inget tvivel om att Lise ska upp i sadeln igen. Men hon har missat mycket i skolan och har en del att ta igen.

Inte orolig

När vi träffar Lise och mamma Merete fyra månader efter olyckan berättar Merete att hon fällt många tårar när hon tänkt tillbaka på dagen då allting hände.

– Det värsta var ovissheten. Att inte veta hur det skulle gå med Lise. All väntan, säger Merete.

– Men vårdpersonalen var helt fantastisk. De brydde sig lika mycket om oss som om Lise, tillägger hon.

Sedan följer vi med Lise och Merete till stallet på Haugsether för att hälsa på hästen Leon. Han sträcker fram mulen mot Lise som klappar honom kärleksfullt. Hunden Bobby vill också hälsa och skuttar fram till den stora hästen som böjer på nacken och lägger mulen försiktigt mot den lilla hunden. Det är ingen tvekan om att Leon är en lugn och snäll häst.

Själv minns Lise inget från olyckan eller det som hände veckan innan.

– Det sista jag minns var att jag gick ut till pappa för att åka till stallet. Det är faktiskt det enda jag minns från den dagen. Ingen vet vad som verkligen hände, säger Lise och börjar rykta Leon.

– Antagligen ryckte han till av något ljud eller liknande och så fick jag hans framben rakt i ansiktet. Det skulle inte ha hjälpt om jag hade haft hjälm, säger läkarna.

Lise borstar manen och ryktar Leon från topp till tå, sedan kratsar hon vant de stora hovarna. Han får rikligt med vatten innan det är dags för sadling och tränsning. Sedan leder hon ut Leon på ridbanan, kliver upp i sadeln och rider ut i spåret. Lise är inte det minsta rädd när hon hanterar den stora hästen.

Och mamma Merete som står och tittar på verkar lika lugn.

– Nej, jag är aldrig orolig för Lise när hon är i stallet, inte en sekund. På sjukhuset fanns det en flicka som hade fått en järnstång genom huvudet vid en kälkolycka. Man kan inte sluta med allt. Det vore som att sluta leva, säger hon.

Pappa Espen har dock sett till att Lises telefon kan spåras. Om hon skulle falla av när hon är ute och rider är det lätt att hitta henne.

Lise har några månaders skolarbete att ta igen. Otroligt nog har hon inga kvarvarande men efter olyckan. Men hon måste vara extra försiktig under de närmaste två åren så att hon inte faller och slår i huvudet. Varken Lise eller de andra i familjen tänker längre så ofta på olyckan.

– Jag litar på att Lise klarar sig. Hon är precis samma tjej som förut. På det stora hela känner vi oss lyckligt lottade. Det är underbart att vi har fått Lise tillbaka, säger mamma Merete och ger både Lise och Leon en varm kram.