Kristina förlorade sin fästman strax före bröllopet: “Vi hade en djup förståelse för varandra och livet”

Lördagen den 17 augusti 2019 var tänkt att bli en av de lyckligaste dagarna i Kristina Aspemos liv. Då skulle hon stå brud på ön Söderarm i Stockholms skärgård och säga ja till Gösta Tingström, sin själs älskade. Gösta som sett henne som ingen annan gjort förut. Han som gett Kristina chansen att vara sig själv, fullt ut. Två själsfränder som dragits till varandra och funnit en innerlig kärlek.

När Kristina vaknade den dagen var det kallt och regnet öste ner. Men den verkliga kylan fanns inombords. Sorgen hade gjort ett vasst och varigt sår i hennes hjärta, för den 23 januari samma år miste hon Gösta då en hjärnblödning oväntat avslutade hans liv.

Hemma i lägenheten i Täby utanför Stockholm har Kristina så sakteliga fått skapa sig ett nytt liv. Hennes barn Jenny och Otto studerar i Uppsala, men hon är inte ensam. Blandrashunden Troja, ett och ett halvt år, har hjälpt sin matte att komma på fötter igen.

Att leva i sorg lär oss mycket om livet, det vet Kristina nu. Hon är åter igång med arbetet som terapeut för att stödja andra i sin väg till hälsa och personlig utveckling. Hon har också certifierat sig som handledare i sorgearbete.

– Sorgen jag själv gått igenom har gett mig ett lite annat sätt att möta mina klienter, säger Kristina. Jag hoppas att jag kan hjälpa dem att släppa alla krav vi människor tror att vi ska leva upp till. För jag har gett mig själv den tillåtelsen. Det är då vi förändras på djupet.

Bok på dödsdagen

Hon fingrar försiktigt på förlovningsringen medan hon berättar. Ringen, som hon flyttat till höger hand, pryds nu också av fem små diamanter – en för varje år med Gösta. Fem år fyllda av kärlek, fram till dess att det allra värsta hände.

Just så, När det värsta händer, heter boken som hon skrivit om sitt första sorgeår. Med vackert språk om livets sköraste ögonblick låter Kristina oss gå vid hennes sida i de svåra stunderna. Hon låter oss förstå hur det känns att mista och sörja någon nära men ger också hjälp åt dem som står runt omkring så att vi alla kan bli vän med sorg och kris. Något vi oftast inte är bekväma med.

Boken kom ut på Göstas dödsdag, den 23 januari i år, och har blivit den läsning Kristina själv saknade i sin akuta sorg.

– När det svåra hände mig överöstes jag av kärlek från många människor i fina sms och mejl. Just då hade jag inte orken att svara. Istället skrev jag om det som hänt på Facebook och förstod att många berördes av mina ord. Då vaknade tanken att berätta om mina upplevelser, ge förståelse för hur sorg kan se ut och hur vi kan finnas för varandra. Det är inte alltid så lätt. Men jag hoppas att jag kan ge tröst och hopp.

Kristina är öppen och ärlig i sin berättelse och låter oss också ta del av de mest intima stunderna i kärleken. Som natten då hjärnblödningen drabbade Gösta, mitt under den vackra, stillsamma kärleksakten. Och hur allt på en sekund vändes till panik och iltransport i ambulans till sjukhuset. Kristina låter oss vara där när hon tar farväl av sin älskade och i den ofattbara tomheten som väntar.

Hon säger att den akuta sorgen var som en baklängesförlossning och jag ber henne förklara vad hon menar.

– Den svåra sorgen börjar med det allra mest intensiva, smärtsamma värkarbetet då du knappt hinner hämta andan mellan varje ny värk. Du tappar nästan tid och rum, tror att du ska dö. Det är så intensivt att du tror att du ska sprängas inifrån. Sedan får du lite mer andhämtning, värkarna är inte fullt lika intensiva utan mer molande – de klingar av. Du kan gå upp och duscha, till och med laga lite mat. Men första tiden kan du inte göra någonting, utan du försöker bara överleva.

Hjärta mot hjärta

Kristina och Gösta möttes på en tillställning som inleddes med en meditationsstund då alla gäster skulle gå runt till varandra, stanna till och möta den andres blick. Som sista person stannade Kristina framför Gösta.

– Det var väldigt fint och starkt att möta någon med blicken, säger hon. Det slutade med att vi kramade om varandra. Jag hade en stickad kofta på mig och Gösta fastnade i den med sin pilgrimsring. Plötsligt satt vi fast, hjärta mot hjärta. Det var lite pinsamt, men vi krånglade oss ut och det var inte mer med det.

– När vi pratade med varandra efteråt kände vi båda igen varandra i hur vi tänkte yrkesmässigt, jag som terapeut och han som präst. Jag var då mitt uppe i en skilsmässa, en svår tid, och hade inga tankar på någon ny relation. Men jag kände att jag och Gösta kanske skulle kunna samarbeta, så några dagar senare hörde jag av mig. Han svarade på sekunden.

Kristina ler varmt vid minnet.

– Vi träffades några gånger och det ena ledde till det andra.

Gösta prästvigdes som ung men hade svårt att finna sin plats inom kyrkan. När Kristina träffade honom levde han som pilgrim. De fem sönerna var utflugna och han hade sålt sin villa och skaffat en ny bostad som han hyrt ut. I hopp om att få inre svar på nästa fas i livet sökte han sig till Caminon i Spanien för pilgrimsvandringar.

– När vi blev ett par flyttade han tillbaka till sitt hem och fick en tjänst som präst i Trosa. Men han stannade mindre än ett år. Han var så visionär. Det var hans stora sorg, att inte kunna följa sitt kall, säger Kristina.

Ett år in i relationen fick Gösta erbjudande om att bli kärleksexpert i tv-programmet Gift vid första ögonkastet.

– Han var med i två säsonger, klev bara in framför kameran som om var det mest naturliga i världen.

Kristina beskriver livet med Gösta som en ocean utan gränser.

– Vi såg och förstod allt så lika, hade en djup förståelse för varandra och livet. Han hade ett fantastiskt språk, var extrovert men med ett stort djup. Vi hade ständiga samtal. Och så delade vi kärleken till havet och naturen.

Gösta och Kristina tillbringade mycket tid i hans lilla stuga i Stockholms yttersta skärgård, ett primitivt boende utan el och rinnande vatten.

– På vintern var det bara vi och svanparen där. Jag, som är uppvuxen på Tjörn med sina kala klippor, älskade naturen där på ön. Gösta och jag paddlade kajak. Det var här vi såg stor del av vår framtid tillsammans.

Ett andetag i taget

Sorgen är nyckfull – den kommer över dig när du minst anar det. Knockar dig till marken, för en stund. Så skriver Kristina i sin bok. Men hon förklarar också att i ett hjärta som är krossat av sorg tränger sig ljus in genom sprickorna. Livets nyanser blir starkare än någonsin när livet visar sig från sin mörkaste sida. Då lyser även det vardagliga grå.

– Med min bok vill jag visa att det också finns något vackert i sorgen. Aldrig förr har jag så tydligt sett snöflingorna eller känt vårsolens strålar mot mitt ansikte. När du lever i det lilla finner du det stora. Det blir som en gåva, en tröst, när det är svårt att stå ut i bråddjupet.

En tro på att livet och kärleken fortsätter efter döden blev Kristinas livlina. Det och stödet från en präst.

– Hon bad mig ha korta horisonter. Förklarade att den som sörjer inte behöver några planer, inte behöver veta hur det ska bli framöver. Det handlar om att ta ett andetag i taget. Resten sköter livet om. Man behöver inte vara projektledare i sin sorg. Det handlar om att stå ut, inte om att vara konstruktiv.

Hur hanterade Kristina då det svåra datumet 17 augusti 2019? Jo, hon åkte till kenneln där hon bokat kö i en valpkull som just blivit född.

– När kennelföreståndaren ringde och frågade om 17 augusti var ett datum som passade mig, log jag inombords, säger Kristina. Dagen då Gösta och jag skulle ha gift oss sa jag och Troja ja till varandra.