Män kan i större utsträckning vilja dra sig undan, hålla smärtan inom sig, visa självbehärskning, ”gå vidare” relativt snabbt och lita till sig själv för att ta sig igenom krisen. Män kan också söka sig till aktiviteter som ger dem annat att tänka på – träning, fritidsintressen, arbete. Vissa studier tyder på att män har en större tendens att utveckla kroppsliga symtom av känslomässig smärta men här är resultaten inte entydiga.
Kvinnor kan vara mer benägna att visa sina känslor, prata om sina känslor samt söka stöd hos andra – närstående eller professionella samtalspartners. Kvinnor kan vilja mer aktivt hålla minnena av en bortgången vid liv, samt plågas av skuldkänslor (”gjorde jag allt jag kunde för min anhörige/vän?”). Forskning visar också att kvinnor tycks känna starkare sympati för andra människor som drabbats av sorg.
Sorg ser olika ut
Självklart är det många sörjande kvinnor som tillgriper ”manliga” strategier och tvärtom. Men den förenklade bilden att kvinnor pratar och män gör tycks inte helt gripen ur luften. Är då den manliga strategin sämre? Det finns flera infallsvinklar på den frågan.
Enligt en svensk studie, som i flera år följt föräldrar som mist ett barn i cancer, uppvisar kvinnor högre nivåer av psykisk ohälsa än män under det första året efter barnets död. Därefter drabbas männen minst lika hårt. Fem år senare ligger männen på samma eller högre nivåer än kvinnorna gällande symtom av förlängd sorg, depression, posttraumatisk stress eller sömnsvårigheter.
– Det har inte tidigare gjorts så omfattande studier av sorg, därför har man trott att kvinnor mår sämre än män efter förlusten av ett barn. Men det stämmer alltså inte. Kanske är det så att båda föräldrarna inte kan krascha samtidigt och att mannen därför ”väntar” om partnern är lamslagen av sorg. Förmodligen turas de sedan om att må dåligt, kanske utan att ens vara medvetna om det, framförallt om det finns fler barn i familjen, säger Lilian Pohlkamp, fil dr i vårdvetenskap, leg psykoterapeut och medförfattare till studien.
Hon har många års erfarenhet av att stödja människor i sorg och även hon har sett vissa återkommande skillnader mellan könen i hur den uttrycks.
– Kvinnor kan vara mer vana vid att sätta ord på känslor, medan män kanske inte har samma språk för det och inte är lika socialiserade till att prata om känslor. Män kan ibland tro att de borde hitta fram till kvinnans sätt att sörja men reaktionerna på en svår förlust kommer i väldigt många former och man kan sörja utan att prata om det.
Lilian Pohlkamp har mött många män som bearbetat sina känslor genom handfasta aktiviteter, ibland relaterade till den bortgångne, exempelvis att ta hand om hens hund eller fortsätta sköta hens trädgård.
Finns det ett rätt sätt att sörja?
Hon noterar också att för den som är mitt i livet med familj och arbete, kan det vara svårt att få utrymme för sorgen, att många tvingas ta mer ansvar än de egentligen orkar och att det kan vara en orsak till att män kan verka ”avstängda”. De har kanske varken tid eller plats att uttrycka sina känslor.
Om den ena eller andra formen av könskodad sorgbearbetning är bättre eller sämre kan betraktas ur olika perspektiv. Vad är bättre eller sämre för den sörjande – och för den sörjandes familj och närstående? Om kvinnor pratar och män gör, är det kanske bra att kombinera förhållningssätten?
– Att hitta flera olika sorters uttryck är ofta en väg framåt och en av uppgifterna man har i sorg är att hitta den väg in i sorgen som är rätt just för en själv, säger Lilian Pohlkamp.
