Ska jag resa eller stanna och studera vidare
Kära Linda. Här kommer något av en livskris och en måndagsnattsbekännelse. Jag sitter i skrivande stund i en studentlägenhet, är snart 22 år, kommer från en klassisk småstad.
Jag tog studenten 2010, jobbade tills jag stupade ett par månader och flyttade till Indien på obestämd tid, skaffade jobb och kompisar och levde livet och reste runt i åtta månader. Åtta helt fantastiska månader.
Sedan tyckte jag det var dags att komma hem. Hem till familj, vänner och studier. Jag var duktig i skolan, jag är duktig. Jag gillar skolan, studera, lära mig, lära av andra, diskutera, dricka kaffe i pauserna, men jag älskar att skriva och skriver mycket. Jag känner varken att jag har hamnat fel, eller att jag har hamnat rätt och det gör mig sjukt frustrerad.
Jag vet ju att stora världen är fantastisk, jag ÄLSKAR att resa, jag är världens modigaste tjej – inte för att jag vågar flytta runt halva jorden ensam – utan för att jag vågar våga! och min dröm har alltid varit att få jobba utomlands. Och ändå, nu helt plötsligt är fyra timmar med SJ den bästa känslan norrut, och den sämsta känslan söderut.
Jag pratar med min fantastiska mamma om hur studierna känns eftersom hon är så himla bra på att peppa och lyssna, jag pratar med min fantastiska pappa om hemmakärleken och hur konstigt det känns i magen ibland, eftersom han är så bra på att lyssna och förstå. Men jag kommer ingenstans.
Jag går igenom alternativen i huvudet: Plugga kvar och uthärda. Ta en paus efter jul och flytta hem och leta lägenhet. Hänga med min bästis till London och bara göra något annat ett tag.
Jag vet att jag är en liten grubblare, som övertänker mångt och mycket, inget big fan av beslut, oavsett om det gäller studieval eller om vi ska köpa ostbågar eller popcorn till filmen ikväll? Och jag vet att man får känna, det är okej att ta det långsamt och man får ta ett avbrott i sina studier utan att man är nån sorts förlorare, och att läsa några kurser är en bra idé om huvudet behöver lite mer tid.
Men vad gör man – vad sjutton gör man?!
Anledningen till att jag skriver till dig är för att du är ärlig, du tycker och tänker och det är bra.
Du är ju asbra på peptalks, du är självständig och fattar det här med stora världen och små städer, det här med att flytta hemifrån. Hur resonerade du när du var ung och du skulle bege dig ut i världen? och hur känner du inför min situation? Vilket råd skulle du ge din dotter om hon hade en sådan fantastisk sista tonårskris som denna?
Tack!
Svar:
För det första, vilken ljuv musik att du har sån bra kontakt med din mamma! Tack för de fina orden! Jag tycker alltid att man ska bege sig utomlands för att uppleva sitt äventyr. Och du som är modig och stark, tveka inte! Iväg med dig. Plugga och jobba i andra länder nu medan du är ung. Ta ett djupt andetag och använd fantasin: vart vill du vara just nu? London? Indien? Sedan bara åk! Dina fina föräldrarna finns ju via Skype och ni kan resa till varandra. Du kloka fina ansvarsfulla tjej, tänk på dig själv nu och åk, bara åk. Kram.
