När allt går åt helvete – då trivs Pernilla Wahlgren på scenen

Efter succén i uppsättningen ”Peter Pan går åt helvete” återvänder Pernilla Wahlgren till samma brittiska manusteam, den här gången i den kaotiska föreställningen ”Pjäsen som går åt helvete”. Publiken får följa ett teatersällskap som försöker sätta upp ett klassiskt mordmysterium – men redan vid första repliken börjar allt glida dem ur händerna. Det som borde vara en stillsam pusseldeckare förvandlas till ett kontrollerat teaterhaveri där inget går enligt plan.

När intervjun görs har ensemblen precis börjat repetera, och Pernilla Wahlgren är på gott humör.

– Vi har så otroligt skoj och skrattar högt åt varandras repliker. Det här klassisk fars och bokstavligen väggar som rasar. Så det gäller att veta exakt vad man ska göra och var på scenen man ska stå – annars kan det gå riktigt illa.

Det känns som att du skulle kunna hamna fel.

– Nej, inte i den här produktionen. Jag har blykoll. Generellt är jag faktiskt ganska koncentrerad när jag jobbar.

”Pjäsen som går åt helvete” med ett rutinerat humorgäng

Det här är Pernilla Wahlgrens hemma­arena, hon älskar att spela just fars.

– Det handlar om att få folk att skratta och det gillar ju jag. Dessutom är jag uppvuxen med föräldrar som spelade sängkammarfars. Som liten satt jag där i kulisserna och lyssnade. Ju mer snusk, desto roligare tyckte jag att det var. I ”Pjäsen som går åt helvete” är det många repliker som blir fel, och det blir ofta väldigt komiskt. Det har förstås hänt att jag har sagt fel också när jag inte har spelat fars. Men är det något jag har lärt mig av att ha stått mycket på scenen så är det att folk tycker att det är roligt när man kommer av sig – fars eller inte. Och jag bjuder gärna på ett skratt.

På scenen har Pernilla Wahlgren sällskap av ett rutinerat humorgäng: Måns Nathanaelson, Kim Sulocki, Andreas T. Olsson, Anastasios Soulis och inte minst – Christine Meltzer.

– Det är första gången jag och Christine spelar ihop. Jag gillar henne, hon är både en bra skådespelare och kome­dienn. Som människa är hon varm och genuin och det betyder mycket för mig.

Inspirerad av Cluedo-mystik men framförd i totalt kaos bjuder föreställningen på slapstick, missöden och välregisserad katastrofkomik. Den brittiska originalversionen har gjort succé i både London och New York, och nu är det svenskarnas tur att uppleva detta internationella fenomen. Intrigen är enkel: en rik gentleman hittas död på sitt gods och alla är misstänkta. Men det är inte mordgåtan som gör kvällen minnesvärd. Det är allt runtomkring. Dörrar som vägrar öppnas, väggar som rasar, skådespelare som kämpar vidare mitt i sammanbrottet och ett sceneri som uppför sig som om det har egen vilja.

– Min roll gör en resa och det är alltid skojigt. Jag börjar som en ganska blyg och försiktig servitris, men så småningom avancerar jag i karriären. Det är kul att karaktären man spelar utvecklas och man får spela olika slags roller.

Pernilla Wahlgren slog igenom i Melodifestivalen 1985

Säger Pernilla – Sveriges egen nöjesdrottning. I över tre decennier har hon varit en självklar del av den svenska underhållningsscenen. Hon slog igenom som tonåring i Melodifestivalen 1985 och har sedan dess växlat mellan teater, musik och tv. Genom åren har hon medverkat i en rad stora musikalproduktioner och blivit ett bekant ansikte i folkhemmet – inte minst genom ”Wahlgrens värld”, där hennes vardag och familjeliv blivit en egen följetong, och förstås sommarinstitutionen ”Allsång på Skansen”.

Vi pratar om resan som hon har gjort – från schlagertjej till en av Sveriges mest omskrivna artister. Tycker hon själv att hon har blivit mer accepterad?

– Absolut, jag har fått mer kredd i branschen. Sedan jag fyllde femtio har allt pekat uppåt. Jag har fått en revival, och folk uppskattar det jag gör på ett annat sätt. Jag är otroligt glad och tacksam över det, men det har också gjort att jag har vågat ta större plats. I ”Pjäsen som går åt helvete” är jag medproducent. Förr vågade jag aldrig ha några egna idéer. Jag satt tyst på möten och fokuserade på mina repliker. Men nu har jag fått ett helt annat självförtroende.

Efter föreställningarna på Göta Lejon ger sig ensemblen ut på turné med stopp i elva städer. Pernilla skiner upp. Hon älskar att vara på turné, och kallar ­turnélivet ett enda stort vuxenkollo.

Du stressar inte upp dig?

– Nej, jag hatar att stressa. Det är därför jag ofta är sen. Jag kommer hellre för sent än att stressa. Generellt har jag nog rätt bra nerver. Jag blir inte så lätt nervös, vare sig när jag ska upp på scenen eller i privata sammanhang.

Pernilla om ”Wahlgrens värld”

Arbetsmyran Pernilla Wahlgren verkar aldrig tröttna på att jobba. Egentligen skulle hon väl kunna ta det lite lugnare? Kredden får hon ju genom ”Allsång på Skansen” och pengarna kommer väl ”Wahlgrens värld”? Säger jag, och får genast mothugg.

– ”Wahlgrens värld” handlar om så mycket mer än att tjäna pengar. Jag älskar att spela in programmet. Jag känner mig så fri och filterlös under inspelningarna. Att serien har blivit så otroligt poppis tror jag beror på just det – att vi är oss själva.

Både Bianca och Benjamin har i intervjuer uttryckt hur stolta de över sin mamma och konstaterar att hon alltid har jobbat stenhårt.

– Jag har ju världens roligaste jobb! Numera har jag lyxen att kunna välja vilja jobb jag ska ta. Men det fanns en tid då jag gjorde jobb som jag inte tyckte var så roliga. Jag var ensamstående mamma och ensamförsörjare och behövde pengar. Jag ville att barnen skulle kunna ta sina danslektioner och åka på fotbollsläger. Tack vare att jag slet hårt hade vi dessutom råd att bo bra.

Är du stolt över dig själv?

– Så här i efterhand jag kan vara det. Då körde jag bara på. Jag minns inte att jag tyckte att det var jobbigt, kände nog inte efter. Nu när jag har barnbarn ser jag hur slitigt det faktiskt är med små barn – och de är ju ändå två föräldrar.

Du har ju onekligen ett kul jobb.

– Jepp. Jag har en man som är inköpschef på Ica. Inget ont om det, men jag tror att mitt jobb är roligare, säger Pernilla och fyrar av ett av sina karaktäristiska skratt.