I ett anonymt lager söder om Stockholm finns en historisk skatt med teaterkostymer sedan Gustav III:s 1700-tal. Det glittrar av färger och former, applikationer och paljetter bland kostymerna i de avlånga arkivskåpen.
Nils-Albert Eriksson är en av dem som vårdar den unika samlingen. Här hänger de stora stjärnornas kläder – Birgit Nilssons cape som hon bar i sin favoritopera ”Tristan och Isolde” och Jussi Björlings jacka och trikåer från Don Juan. Operabalettens fjäderlätta tylltutuer samsas med blytunga guldskimrande herrefolksmantlar, och mängder av hattar, svärd, tiaror, skor och stövlar. Alla cirka 3 000 föremål finns noggrant beskrivna – i vilken föreställning de använts, årtal, vem som designat och vem som sjungit och agerat i kostymen.
Pälsängrar är kostymernas värsta fiende
Kostymerna hanteras försiktigt och respektfullt, alltid med bomullsvantar. De skyddas från ljus för att inte blekas, förvaras i 18 graders värme och hänger på vadderade hängare. De äldsta kläderna ligger nedpackade i syrefria lådor i silkespapper, som den regnbågsmantel som konstnären Isaac Grünewald målade till operan ”Oberon” 1925.
Men det finns fler faror som hotar dessa delikata och ömtåliga material – bland annat mal och pälsängrar. De bekämpas oftast genom att plaggen läggs i frysboxar i minst tre veckor.
– Pälsängrar är den värsta fienden. De tuggar i sig allt, säger Nils-Albert Eriksson. Mal äter bara ull och siden.
Nils-Albert Eriksson lyser som en sol när han betraktar de fantasifulla dräkterna. Många minns honom från After Dark-showerna där han framträtt i fyrtio år. Redan som sexåring blev han förälskad i dans.
– Jag såg en balett med Bolsjojteatern på tv hemma i Lycksele. Jag minns känslan av upprymdhet och visste att detta skulle bli min framtid, säger han.
Nils-Albert Eriksson
Ålder: 71 år.
Familj: Syster Agneta.
Bor: I Stockholm.
Arbete: Textilkonservator, koreograf, modell, modist, begravningsentreprenör, danslärare i klassisk balett, jazzbalett, svensk folkdans och spansk dans.
Intressen: Resor till historiskt intressanta platser, dans, kläder, konst, träning.
Dansare i After Dark
När Nils-Albert var sjutton år satte han sig på tåget till Stockholm för att söka till Danshögskolan. Tre år senare fick han sitt diplom i bland annat klassisk balett och började på Operan. 1976 fick han sitt första engagemang med gruppen After Dark som manlig dansare.
– Jag blev sedan headhuntad av Lido de Paris som var Europas största ”tutt-och fjädershow”, skrattar Nils-Albert.
Han arbetade i de påkostade glittershowerna i ett drygt år, men återvände till After Dark. Även där ägnade han sig åt att stryka och laga scenkostymer.
Under några år arbetade han också på Dansmuseet i Stockholm och fick upp ögonen för dräkternas historia. Det var där han fick se kostymerna från berömda balettkompanier som den ryska Ballets Russes och den svenska balett som etablerade sig på Champs Élysées i Paris på 1920-talet. Han började arbeta som textilkonservator på Operans arkiv. De behövde hjälp att identifiera ursprunget på några gamla kostymer som man hittat i en låda.
– Jag insåg att en av originalkostymerna från baletten Törnrosa hade det ryska balettkompaniet Ballets Russes lämnat kvar efter sitt gästspel på Kungliga Operan på 1920-talet, säger Nils-Albert Eriksson, inte utan stolthet.
Han har suttit många timmar vid datorn för att studera gamla fotografier av scenkostymer från olika föreställningar. Ibland har en hjälm eller ett halsband återanvänts. Ett bälte från en opera kan ha gjorts om till en krona i en annan. Då gäller det att ta reda på var föremålet ursprungligen kom ifrån. Ett spännande detektivarbete, tycker Nils-Albert, som en gång hittade en unik herrock från det ryska hovet i samlingarna. Den hade sålts till Operan av en okänd person som behövde pengar, och den har använts många gånger, bland annat i flera uppsättningar av Tjajkovskijs Eugen Onegin.
– Den är sydd med guldtråd och fortfarande i fint skick, berättar Nils-Albert.
Bedömning om scenkostymerna ska sparas för framtiden
När en föreställning läggs ner görs en bedömning om någon av kostymerna är värd att sparas för framtiden.
– Vår uppgift är att bevara det skickliga hantverket och också att samla in ”bra teaterplagg”, sådana som går att återanvända, säger arkivarie Helena Iggander.
– Operans historiska samling är unik. Många andra operahus har egna arkiv men har inte så gamla kostymer som från 1700-talet. Vi har en lång operatradition och har varit förskonade från krig och bränder, säger hon.
Kostymarkivet lånar gärna ut kläder till utställningar på museer. Även i Operans egna foajéer finns montrar med historiska scenkostymer för publiken att njuta av.
På en utställning i Livrustkammaren i Stockholm visas några av Operans exklusiva teaterkostymer från Gustav III:s tid. Nils-Albert har deltagit i det mödosamma och tidskrävande arbetet att restaurera utslitna delar av kostymerna. Ofta är kläderna trasiga, tyget har tappat färg och faller i bitar.
– Siden är ett levande material som bryts ner efter hand, särskilt grönfärgat siden. Det är så skört att man får dela en vanlig sidentråd i tre delar för att inte skada tyget när man ska laga en skada.
Frilansande kosymrestauratör
En av utställningens kostymer har Nils-Albert konserverat och monterat på en docka. Eftersom de ljusbruna innerbyxorna i det gul-röda plagget saknades ersatte Nils-Albert dem med bomullsbyxor som han färgat med te för att få fram den rätta nyansen. Mycket tid går att försiktigt sprätta i sköra tyg, sy och brodera.
Han pekar på en herrock med dragspelsveck i skörten.
– Vecken gjorde det möjligt för ryttaren att svinga sig upp på en häst.
Som frilansande kostymrestauratör och pensionär trivs Nils-Albert. Men han har inte helt övergett dansen. I Kungliga Operans kommande nyuppsättning av ”Svansjön” står han på scenen som staterande dansare.
