I början av oktober varje år avslöjas vinnaren till Nobelpriset i litteratur, världens finaste litterära pris. Men för Harry Martinson innebar utnämningen 1974 en tragedi.
Som gammal sjöman var han visserligen van vid att det gungade under fötterna.
Delade på Nobelpriset i litteratur
Men den storm som kom att utbryta i samband med det Nobelpris han fick dela med bästa kompisen Eyvind Johnson, blev så stark att den innebar hans undergång.
Först fruktansvärda skamkänslor.
Sedan ett makabert självmord.
Idag vi bara spekulera kring hur en gladlynt, vänlig, lågmäld, ödmjuk och känslig poet blev så förtvivlad att han till slut körde in en sjukhussax i magen.
Att Svenska Akademin belönade två av sina egna ledamöter luktade visserligen vänskapskorruption, menade många. Dock hade detta redan hänt flera gånger förut – varför det ilskna mediadrevet kom som en chock för den före detta sockenungen från Blekinge.
Första smärtan
”Första minnet är sommarafton. Landvägen går torr och hård förbi deras grind. Inne i boklövssalen träta ett par systrar, ropa skällsord och rycka varandra i håret.
Själv börjar han springa neråt grusgången. Systrarna ropar efter honom att inte springa. Men han jagar en gul aftonfjäril som flyger och fladdrar utan ro.
Barnet rusar skrattande efter, men faller på alla fyra med fingrarna utspärrade och handflatorna tryckta mot vägen. Han ligger kvar på vägen och gråter. Fingrarna spända och darrande av smärta.
Så vore alla hans första minnen samband med det som hade ont.”
– Ur Harry Martinsons självbiografiska roman ”Nässlorna blomma” 1935.
Ty sådan var ju Harrys bakgrund.
Sex år gammal hade han mist båda sina föräldrar och utackorderats till den familj som krävde minst pengar av fattigvården.
Pappa Martin hade dött i lungsot, medan mamma Betty tagit det för sonen svekfulla beslutet att emigrera till Amerika.
I alla sina fosterhem fick lille Harry en status någonstans mellan människa och djur. Grät sig till sömns. Rymde flera gånger. Greps för tiggeri. Trivdes egentligen bara i skolans värld, bland böcker och kartor.
LÄS ÄVEN: 10 saker du inte visste om Nobelpriset
Flydde till sjöss som 16-åring
Som 16-åring mer eller mindre flydde han till sjöss och skyfflade kol på lastångare till Indien och Brasilien.
Och återvände efter sju år som fullfjädrad diktare.
”Jag låg en natt på ett härbärge där en gatlykta lyste så stark genom fönstret att jag inte kunde sova” berättade han.
”Plötsligt kom någon sorts lidners knäpp över mig och jag började formulera tankar som med viss välvilja kan kallas för vers.”
En blygsam, men också träffsäker tolkning av ett genis födelse, kan man säga.
För rotar man bakåt i släkten finner man egentligen inget som tydde på att den lanthandlarson som föddes 6 maj 1904 i Jämshög, väster om Olofström, skulle bli annat än en vanlig medelmartinson.
Ja, kanske rent av kriminell?
Harry Martinsons släkt
Farfar Ola står noterad i kyrkböckerna som ”vanfrejdad torpare”, alltså en med dåligt rykte, och dömdes 1861 till fängelse för stöld.
Sonen Martin, Harrys pappa, fick i sin tur skaka galler tre månader 1900 efter att ha slagit en polis, och var ända fram till sin död 1910 känd som en bråkstake och suput.
Men även mamma Betty (som till en början bar det i släkten vanliga namnet Bengta) hade en tuff uppväxt, om än inte lika stökig.
Harrys mormor Hanna dog i barnsäng när Betty var elva. Morfar Sven, som var stins i det lilla samhället Gammalstorp, såg ingen annan råd än att snabbt få ut flickan på arbetsmarknaden.
14 år gammal blev Betty piga hos sin faster och tre år senare hos friherrinnan von Düben på Mjönäs herrgård.
Som 18-åring fick hon jobb som hushållerska hos den åtta år äldre Martin Olofsson, som hon alltså gifte sig och fick sju barn med.
En släkt innehållande en lanthandlare, en stins, någon soldat, en handfull bönder, främst på morfars sida, och en majoritet torpare, alltså.
Och nästan alla från Blekinge.
Fast också några som står noterade som ”båtsmän”, det vill säga besättningsmän på något av den svenska flottans skepp. Vilket månne förklarar Harrys kärlek till havet?
Kändissläkten
Det brukar påstås att Harry Martinson var släkt med en annan nobelpristagare i litteratur, Pär Lagerkvist.
Den gemensamma förfadern ska i sådana fall ha varit en viss Simon Haraldsson i småländska Almås, som var så kallad skattebonde och vådasköts till döds 1613 av en ”Bänckt Suensson i Krogsaböke”.
I detta släktträd finns andra kända namn som psalmdikterskan Lina Sandell, nykterhetsprofeten Peter Wieselgren, Växjöbiskopen Isac Heurlin och polarfararen Salomon August Andrée.
En rastlös nomad
För även om det var som ”arbetarförfattare” han skulle bli världsberömd, fanns där hela livet något mycket mer än blott klasskamp och revanschlusta.
En stark humanism, absolut.
En tidig miljökamp, utan tvivel.
Men framförallt en rastlöshet som kontrasterade bjärt mot de flesta förfädernas jordbundenhet.
Den milde diktaren tycktes ständigt på väg någonstans. En nomad både i fötter och tanke. ”Människans primära rätt skall vara att färdas” som han skrev.
Moa Martinson och Ingrid Lindcrantz
Att romanerna hade titlar som ”Resor utan mål”, ”Kap Farväl!”, ”Vägen ut” och ”Vägen till Klockrike” var typiskt. Det fanns något nästan tvångsmässigt i de ständiga uppbrotten – inte minst under äktenskapet med den 14 år äldre kollegan Moa Martinson.
Att paret delade en stark passion och kamratskap är tveklöst. Ändå flydde Harry flera gånger från Moas sörmländska torp i Sorunda för att gå på luffen, måla tavlor, delta i finska vinterkriget eller söka en ny kärlekspartner.
Ingrid Lindcrantz, som var född i Hallsberg, Närke, blev mor till de två döttrar som Harry kom att avguda.
För till slut fick den övergivne pojken den kärnfamilj han aldrig haft som barn.
Världsberömd med rymdeposet ”Aniara”
Lägg därtill den världsberömmelse som 1956 kom med rymdeposet ”Aniara” (inspirerat av en flitig korrespondens med atomfysikern Niels Bohr) och det såg länge ut som om livsvandringen kunde summeras som en underbar resa från utstött fattighjon till älskad kulturhjälte.
Ända tills det där olycksaliga Nobelpriset …
Kamraten Eyvind Johnson tog visserligen bullret kring parets utmärkelse med stoiskt lugn. ”Låt dem väsnas” sa han med ett snett leende.
Men ”geniet Harry”, som Eyvind kallade honom, var av sprödare virke.
När kollegan Sven Delblanc skrev att ”Akademien har fattat ett katastrofalt beslut och ett hånskratt kommer att rulla över jordklotet” blev han oerhört illa berörd.
Det hjälpte inte att hustrun Ingrid försökte gömma undan de elakaste artiklarna. Bitterheten smög sig in i villan i Sollentuna och förgiftade den känsliges själ.
LÄS ÄVEN: Quiz: Första orden till vilken bok?
Harry Martinson tog livet av sig efter Nobelpriset
Harry drabbades av skuldkänslor, slutade skriva och ströp kontakten med omvärlden.
Vid Nobelmiddagen såg han närmast strykrädd ut: blek, skygg och till synes obekväm i sin prydliga frack. Dessutom var han åter sjuk i sviterna av sin barndoms tuberkulos.
”Pappa ville aldrig ha priset” förklarade dottern Harriet många år senare.
Framför allt var Harry förtvivlad över hur det förstörde relationen med Olof Lagercrantz, som i egenskap av chefredaktör på Dagens Nyheter ledde häxjakten med citat som: ”Sådan korruption, ett sådant inbilskt högmod!”
Att Lagercrantz mer syftade på Svenska Akademien i sin helhet, än på de två pristagarna, spelade ingen roll för Harry.
Känslan av skam blev till slut så stark, att han i samband med en magoperation på Karolinska sjukhuset 1978 orsakade sig själv den svåra stickskada, som en månad senare ändade hans liv.
Ett av poetens sista ord var en anklagelse mot forne vännen Lagercrantz: ”Han har mördat mig!”
