Tjugondag Knut åker granen ut – svenskarnas taggiga kärlek

Mårten Lind är doktor i svampgenetik och har arbetat i många år som forskare och föreläsare om skogssjukdomar vid Sveriges lantbruksuniversitet. Han har alltid gillat skogen, men när träden runt hans sommarhus i Norduppland skulle avverkas dök tanken på en hel bok om granen upp, ”svenskarnas ogästvänliga, surmulna folksjälsträd” som han kallar det.

– Granen gör absolut ingenting för att vinna vår kärlek. Den är rent fysiskt tungsint, konstaterar Mårten Lind och använder ”världens främste granpoet” Harry Martinsons beskrivning ”en barrbjörn med raggen på ända och ensidighetens skugga kastad framför sig”.

Granens hemliga vapen

Nej, en granskog får inte särskilt många hyllningsdikter. Den är mörk och dyster, svårtillgänglig och enformig, till skillnad från våra vackra lövskogar eller ståtliga talldito.

– Nästan alla andra träd strävar mot himlen och det dyrbara ljuset. Men inte granen. Det är vårt mest skuggtåliga trädslag och det är ett hemligt vapen: att den fortsätter att växa nästan hur mörkt det än är. Den växer oerhört långsamt i skuggan, men den växer. Den bidar sin tid och tränger ut övriga unga träd på marken, säger Mårten Lind.

– Granen har en strategi, ”jag kan växa där du är, men du kan inte växa där jag är.”

Just den egenskapen har också gjort granen till en lite misstänkliggjord inkräktare. Den kom till Sverige först för fyra tusen år sedan efter att ha fört en undanskymd tillvaro i nuvarande östra Belarus eller nordvästra Ryssland. Sedan tog den sig steg för steg över till oss. Idag har granen lyckats lägga alla landskap under sig, om man hårddrar lite, förutom Skåne, Blekinge och Halland – där den stoppades av boken.

– Faktum är att granen och dess spridningsförlopp uppfyller alla krav på vad vi idag skulle kalla en invasiv art, förutom att den inte introducerats av människan, säger Mårten Lind.

Granen möjliggjorde den industriella revolutionen

Under många år var det tallen som ansågs vara vårt främsta träd. Det var en inhemskt art att vara stolt över. Med sitt ståtliga växtsätt och hårda virke, dessutom beständig mot fukt, var det en kontrast mot granen, som ­istället fick stå som symbol för mer obehagliga tankar under det nationalromantiska 1800-talet. Ibland var associationerna rent främlingsfientliga som ”härjande degenererade folk från öst som tränger ut vårt svenska urträd tallen…”

– Ja, granen sågs nästan som en sorts simpel lönnmördare som inte vågade se sin fiende i vitögat. Det var viktigt att skydda tallen mot vad man kallade ”granens övergrepp”. Den beskrevs som ett ”rovdjur” som låg redo att kasta sig upp och ta över marken så fort de kom åt solljuset, säger Mårten Lind.

– Granen var helt enkelt kass. Eftersom den dessutom saknade skyddande kådämnen, ruttnade virket om det kom i kontakt med jord och blöta.

Men tiderna förändrades. Redan på 1860-talet insåg svenskarna att den här skräpiga inkräktaren kunde bli en guldgruva.

– Jag kallar det för vår olja, säger Mårten Lind. Jag skulle säga att den industriella revolutionen i Sverige inte hade varit möjlig utan vårt skogsbruk. Vi har granen att tacka för att vi kunde göra resan till Europas rikaste land.

Det visade sig nämligen att granen trots allt hade många fördelar jämfört med tallen. Träet är lätt och mjukt, men ändå tillräckligt hårt för att bygga med om det får stå torrt. Idag är nio av tio granar planterade med den intentionen att de med tiden ska avverkas och bli virke eller pappersmassa. Nästan allt bärande virke – balkar, bjälkar, takstolar är idag av gran.

Skogens framtid

Men även om den ”lömska” granen envist försöker ta över Sverige, så har den flera fiender. Granbarkborre, snytbagge och rotröta orsakar extra kostnader på omkring 1,5 miljard kronor per år. Ett varmare klimat lär öka skadeverkningarna, och i boken diskuterar Mårten Lind också skogens framtid. Vi är många som tycker att ett kalhygge är fult och förstör skogen, men vi har inte så många andra alternativ, menar han, även om det bidrar till såväl stormskador som ökade skadeangrepp.

– Vi kommer inte ifrån det. Om vi ska bruka skogen måste den bli huggen på ett eller annat sätt, speciellt om vi vill minska vårt beroende av olja. Men förr kunde hyggena vara ofantligt stora, på 100 hektar, idag är det ofta ner på fyra.

Många framhåller också skogens vikt för vårt klimat, med skogen som viktig koldioxidsänka bör den inte avverkas.

– Tyvärr räcker inte skogen till för att lösa klimatkrisen, säger Mårten Lind, även om vi skulle låta den stå.

Är svenskar ett granskogsfolk?

Men tillbaka till vårt förhållande till granen. Harry Martinson – såklart – har kallat oss svenskar för ett ”granskogsfolk” och betonar gärna granarnas skuggor, tungsinne, tyngd och mörker.

Är vi ett granskogfolk?

– Det blir ju lite av en stereo­typ såklart, säger Mårten Lind. Att vi svenskar precis som granen är melankoliska och dystra, lite svårtillgängliga, samtidigt som det finns en integritet och pålitlighet… Jag menar, det är ju inte många som rent fysiskt går ut i skogen och kramar en gran.

Vad har du själv för relation till trädet?

– En sorts motvillig ­respekt. Jag får nog säga att jag beundrar dess evolutionära arbete. ”Jag jobbar på i det tysta, men vinner i längden”.

– Det är också coolt att se en liten gran på kanske en meter i skuggan av ett annat träd. Du kanske tror att trädet är fyra år, men egentligen är det 100 år och hårt som sten.

Granen får spela huvudroll under julen

De flesta har kanske redan slängt ut sin julgran, men ändå är det lite trösterikt att den svårälskade granen åtminstone får spela huvudrollen en gång om året. Mårten Lind funderar en stund.

– Jo, fast är det inte lite typiskt? När granen äntligen får ha en roll som hjälteträd – då ska den dekoreras och kläs ut på olika vis. Det duger liksom inte att bara stå där!