Som barn drogs jag förstås till Pippi och Pelle Svanslös, efterhand Kulla Gulla-böcker och äventyrsböcker av alla de slag, även Pip-Larssons. Medvetet minns jag inte vad böckerna gjorde med mig – det var som om den ena bara gick över i den andra. Redan då hade jag tillägnat mig en vana att läsa (för) fort. Den egenheten försöker jag fortfarande motverka. Bland annat därför läser jag f n Angela Merkels memoarer inte på svenska men på tyska …
Bodil Jönsson
Ålder: 82 år.
Bor: I skogen utanför Dalby i Skåne.
Familj: Tre barn, fem barnbarn, två barnbarnsbarn.
Titel: Professor emerita, författare, föreläsare, folkbildare.
”Alice i Underlandet”
Känslomässigt är det bara två böcker jag minns från min barndom. Den ena är Lewis Carolls ”Alice i Underlandet” och den minns jag för att den fyllde mig med en så intensiv och obehaglig skräck. De var ju så alldeles overkliga, alla dessa varandra avlösande gestalter som bara dök upp och som sedan försvann lika fort som de hade uppenbarat sig. Arga var de och bråttom hade de.
En annan obehagsbok, en som jag kan datera specifikt till 9–10-årsåldern, var Maj-Stina Borgs ”Min vanliga otur”. Säkert var den avsedd som förströelse för mig – jag hade precis blivit blindtarmsopererad och låg där på en vuxenavdelning med ett obegripligt långt snitt över halva magen. Ett sällsynt dåligt val av givaren, för i boken skrattade man bara bort alla oturer på ett som jag tyckte ytterst obehagligt självironiskt sätt som skar i mig som en själslig skalpell.
Vände då dessa böcker upp och ner på mitt liv? Nej, egentligen inte. Snarare var det nog så att de avslöjade vad jag redan då tyckte intensivt illa om: det hånande ironiska och skeenden där man inte kan skilja det verkliga från det overkliga.
Marianne Fredrikssons böcker
Som ung var jag periodare. Hade en uttalad Hjalmar Gullberg-period. Och Harry Martinsons ”Aniara” och delar av hans övriga författarskap som fortfarande lever sitt liv i mig. Jag läste och läste facklitteratur och skönlitteratur och deckare. En enda står ut från tidpunkten då ungdomen och medelåldern möttes i mig: Marianne Fredriksson, denna av kritiker så nedklassade författare. Hennes ”Evas bok”. ”Kains bok”, ”Noreas saga” för att inte tala om ”Simon och ekarna” var för mig rent hypnotiska.
Som gammal läser jag fortfarande mycket och gärna. Somligt läser jag om och om igen. Dit hör Selma Lagerlöfs romaner med ”En herrgårdssägen” som favorit. Vilka personligheter och skeenden hon kunde mejsla fram – hon visste så obegripligt mycket om människorna. Jag har också öppnat mina ögon för riktigt bra memoarer med filosofen och matematikern Bertrand Russells som favorit: ”The autobiography of Bertrand Russell”.
