Ingrid Mattsson var en av de första hallåorna: ”Jag fick träffa spännande människor”

Jeanette von Heidenstam, Alicia Lundberg, Anita Lindman, Gerd Almgren, Ewonne Winblad, Anders Bauer. Alla var de – som landets första hallåor – en del av televisionens barndom. Alla har de vid det här laget hunnit gå ur tiden. Den enda av de ursprungliga programpresentatörerna som fortfarande kan vittna om vad som hände bakom kulisserna i tv-huset när det begav sig är Ingrid Mattsson, fyllda 90 år och fortfarande häpnadsväckande ungdomlig och vital. För Ingrids del började resan mot tv-äventyret med att hon upptäcktes av en fotograf som höll till i flerfamiljshuset i Hökarängen där hon bodde med föräldrar och två yngre syskon. Fotografen skickade utan Ingrids vetskap in bilder på henne till Fröken Sverige-uttagningen 1956.

– Jag hade ingenting emot det utan tyckte bara det var kul. Men att spatsera framför juryn i baddräkt under uttagningen var ganska läskigt. Hur som helst blev jag en av kandidaterna i tävlingen. Jag vann inte, men det hela ledde till att min dåvarande pojkvän skickade in en bild på mig till tävlingen Sveriges lucia, där jag också kom med. Höjdpunkten var att få lussa på Nobelfesten i Blå hallen, minns Ingrid.

Reklamansikte för tvålen Bris

Efteråt avlöste mannekäng- och modelluppdragen varandra. Ingrid blev bland annat reklamansikte för tvålen Bris och kom genom regissören för reklamfilmerna i kontakt med teamet som var i färd med att sjösätta tv-mediet i Sverige.

– Jag blev uppmanad att söka jobb som hallåa. Hösten 1957 var det stor audition. 172 personer kände sig kallade att pröva lyckan.

– Merparten var tjejer i min egen ålder – jag var 22 år. Under studiotestet skulle man läsa upp en text, titta in i kameran och försöka se naturlig ut. Jag tyckte att det gick urdåligt för mig och tänkte att det blir ingenting av det här. Men en tid senare blev jag uppringd och erbjuden en av de fyra tjänsterna.

Vanligtvis var Ingrid ensam i tv-studion tillsammans med en kameraman. Mellan påannonseringarna satt hon och snackade med honom och killarna i programkontrollen på andra sidan glasrutan, eller så tittade hon på programmen som visades. I samband med större produktioner som partiledardebatter eller teaterföreställningar presenterade hon däremot programmen från ett litet hörn av studion.

– De innebar att jag fick träffa en massa spännande människor. Exempelvis var jag med när Jan Malmsjö gjorde sin tv-debut. Men som hallåa gällde det att vara helt tyst under programmet. Man fick knappt andas och absolut inte hosta.

Ingen teleprompter till hjälp

För att koordinera inspelningsschemat med de medverkandes andra åtaganden krävdes emellanåt logistiska trollkonster. Road berättar Ingrid om en inspelning av underhållningsprogrammet ”Utan gräns”, signerat tv-geniet Åke Falck.

– Inspelningen gjordes dagtid och måste vara färdig till klockan 18 på kvällen då skådespelarna skulle i väg till teatern. När klockan slog sex var vi fortfarande inte klara utan fick bryta inspelningen. Skådespelarna åkte till sina olika teatrar och jag själv åkte hem och nattade mina barn. Vid midnatt hade vi återsamling i tv-huset och gjorde klart resten.

Just den här kvällen skulle Ingrid till råga på allt avannonsera programmet genom ett delta i ett cancan-nummer, för att efter dansen rabbla upp namnen på de 30 medverkande.

– Eftersom man på den tiden inte hade några hjälpmedel som teleprompter och det inte funkade att komma indansande med ett papper i handen var jag tvungen att komma ihåg alla namnen utan­till. Dessutom hade klockan hunnit bli två på natten innan det blev min tur. Det var ganska nervöst. Om jag dabbade mig hade man av tekniska skäl blivit tvungen att ta om hela sista sjoket, vilket hade drabbat andra människor. Men som tur var gick allt bra.

Alla tittade på samma kanal och hallåorna blev kändisar

I en tid då alla tittade på samma kanal blev Ingrid och de andra hallåorna något av allmän egendom. När Ingrids första barn Åsa Mattsson, numera känd journalist, var liten prydde mor och dotter flera tidningsuppslag, vid enstaka tillfällen tillsammans med barnafadern Ingemar som hade tudelade känslor inför hustruns kändisskap.

– Han var van vid att själv spela förstafiolen. Ingemar uttalade aldrig att han tyckte att han hamnade i skymundan, men någon gång kunde han säga: ”Jaha, fick jag vara med på ett hörn också”, förklarar Ingrid med ett ­leende.

Desto mer förtjusta över Ingrids uppdykanden i tv-rutan var hennes skolelever. Samtidigt som hon guidade tittarna genom ett par av veckans tv-kvällar jobbade Ingrid nämligen som lärare hemma i Danderyd och var därutöver mamma till döttrarna Åsa och Torun som båda föddes under hennes sju år inom televisionen. Det tuffa livspusslet blev i slutändan ohållbart.

– Så här i efterhand tycker jag att jag överskattade mina krafter. Det var svårt att ta avsked från tv, men till sist blev det nödvändigt. Lärarjobbet var lättare att kombinera med mammarollen än vad hallåa-jobbet var. Fast visst kunde jag sakna det. Det var roligt att få vara med i händelsernas centrum. 1970 återvände jag temporärt som programpresentatör för TV2:s utbildningskvällar. Då hade jag funderingar på att sadla om och börja jobba med programverksamhet. Men sedan blev jag sjuk, vilket jag tolkade som en varningssignal om att jag borde ta det lite lugnare.

Politik och skola

Det blev i stället kommunpolitik och en karriär inom skolväsendet – som lärare i svenska och historia, rektor och tjänsteman på Skolöverstyrelsen. Nu är Ingrid pensionär sedan 25 år tillbaka men har trots det en välfylld agenda.

– Jag går mycket på teater, läser, är med i olika grupper, går på Senioruniversitetet och håller på med släktforskning, summerar hon.

Elva år efter maken Ingemars bortgång fann hon förra året kärleken igen.

– Ja, jag har faktiskt en ny partner. Vi bodde i samma fastighet och träffades genom bostadsrättsföreningen. Jag hade inte tänkt mig någon ny relation, men det är väldigt uppiggande och roligt att inte behöva vara ensam.