Klas Östergren återvänder till temat svensk vapenexport: ”Vi är en skitstat som säljer vapen”

Om man säger att man ska intervjua Klas Östergren så går folk – framför allt män – i spinn. Som de har läst sin Östergren! Och som de älskar honom! De samlar på förstautgåvor, och läser Östergrens titlar i sina bokcirklar. Och de vill gärna komma med inspel till den här intervjun. Jag får tips på vad jag kan fråga, och analyser av såväl böcker som karaktärer. Det är talande. Jag kan inte komma på en svensk författare som har gjort lika starka avtryck på alla oss medelålders. Jag tänker att vi läste Östergren under särskilt formativa år, och att det är därför hans romaner för evigt har stannat i minnet.

Jag drar min teori för Klas när vi ses i bokförlagets lokaler på Södermalm i Stockholm. Han skruvar lite generat på sig och börjar prata om författare som han själv läste som ung. J.D. Salinger, Lars Noréns första poesi, Göran Tunströms ungdomsskildringar… Det man läser i en viss ålder går rakt in, det håller han med om.

Men känner du igen det där att du skulle vara en viss generations främste författare. Envisas jag, och Klas skruvar på sig igen.

– När jag går runt bland hönsen på gården får jag inte sådana känslor nej. Men jag vet att jag har läsare som är intensivt läsande. Som har alla böckerna och kan varje story. Alltså det är ju så smickrande att jag nästan inte kan ta in det.

Säger Klas och skrattar. Trots fem decenniers hyllningar är framgång ändå svårt att tala om.

– Jag har nästan inte förstått att det du säger skulle kunna vara sant. På åttiotalet fick jag rätt mycket läsarreaktioner, men det händer sällan numera.

Varit författare i 50 år

Det är dubbla jubileum för Klas Östergren. Han fyllde nyligen 70 år och firar samtidigt 50 år som författare. Debuten skedde 1975 med romanen ”Attila”, men det var med ”Gentlemen” några år senare som han fick sitt litterära genombrott. Berättelsen om bröderna Morgan och deras tillvaro på Hornsgatan förförde en hel generation, och lärde dessutom svenska folket vad ordet ”luguber” betyder (sorglig, dyster, makaber, enligt SAOL).

Han var tonåring när han debuterade. Ett barn, kan han tänka så här i efterhand.

– Jag sitter inte och läser mina gamla böcker, men det händer faktiskt att jag bläddrar i de två första. Jag ser en ung man som sliter hjärtat ur bröstet och håller fram för de läsare som han hoppas få. Den här unge mannen har förfärliga bekymmer i livet. Min pappa dog precis innan första boken kom ut, och han låg på dödsbädden när jag visade honom bokkontraktet från Albert Bonniers förlag. Jag var yngsta ungen i syskonskaran och ville visa att jag också kunde åstadkomma något.

Med åren har han blivit mindre rädd att konfronteras med den där unga personen som en gång var han.

– Det är så förfärligt lätt att vifta bort barndomen, särskilt tonåren. Man var ju så patetisk, lidande och kär. Men att bara rycka på axlarna och säga att man var larvig är att förråda den där lilla människan som så småningom blev den äldre klunsen som i dag går runt här.

Sitter vid skrivbordet mellan nio och fem

Efter femtio års skrivande är arbetsdisciplinen fortfarande intakt. Varje morgon klockan nio slår sig Klas Östergren ner vid skrivbordet i det han kallar ”kontoret”. Där sitter han till klockan fem, med avbrott för lunch. Under somrarna drar han ner lite på arbetstempot och tillbringar en hel del tid i trädgården (därav solbrännan som fortfarande är påtaglig när den här intervjun görs i september) på gården utanför Kivik, där han bor med hustrun Cilla.

Hemma på gården står radion för det mesta på. Klas Östergren säger att han alltid har varit samhällsintresserad. Han plöjer tidningar och lyssnar på P1. Men ibland funderar han över om han ska sluta ta in omvärlden.

– Tänk att gå upp på morgonen och få veta att Golfströmmen börjar säcka ihop, som jag hörde häromdagen. Och det är inga flummisar som påstår det, utan det tråkiga forskargänget. Samtidigt är flygresandet uppe på samma nivåer som före pandemin. Hur får vi ihop det? Det är väl ändå bortträngning i olympiaklass? Det är sannerligen ingen härlig värld som vi lämnar över till våra barn.

Flyger du?

– Jag har varit flygrädd i så många år. Jag tror att jag har flugit sju gånger i hela mitt liv. Jag och frun tog tåget och båten till Korsika i somras, och det gick alldeles utmärkt. Man sitter och läser i bekväma tågkupéer, och lägger man upp resan lite smart så kan man dessutom äta goda måltider längs vägen.

Klas Östergren har skrivit ”Klenoden”

I nya ”Klenoden” återkommer Klas Östergren till temat som länge följt honom – svensk vapenexport. Handlingen kretsar runt poeten Heintz Konradsson som oväntat får sitt stora genombrott med en beredskapsdikt. Han kommer från en familj som varit engagerad i svensk fredsrörelse, men nu har han svängt och blivit militarist – varför?

Den trogne Klas Östergren-läsaren kommer att känna igen sig. Det här är Gentlemen-land, och till och med Henry Morgans skugga skymtar förbi. Heinz blir en slags symbol för det moderna Sverige. Enligt Klas har också vi, Sverige som land, blivit allt mer krigiska.

– Det blir ju aldrig som pacifisterna vill ha det, och man kan fråga sig varför? Hur kan man förlöjliga en så förnuftig tanke som att vi inte ska kriga? Krig leder bara till elände och ännu mer krig. Men nu är förnuftets röst att vi ska kriga, och oförnuftet talar för att vi ska lägga ner vapnen. Hur kunde det bli så? Hur dum får människan bli? Ja, hur dum som helst uppenbarligen. Jorden är underbar, och vi förtjänar den inte.

”Vi är en skitstat som säljer vapen”

Hade du kunnat skriva boken om det inte varit krig i Ukraina?

– Nej, det var definitivt utlösande för hela berättelsen. Ett tema i böckerna om Henry Morgan är ju också svensk vapenexport. Av någon anledning har jag snöat in på det. Jag stör mig på att Sverige har försökt framstå som en fredsälskande, medlande världssamvetesstat, samtidigt som vi säljer vapen. Är det inte bättre att vi är öppna och ärliga och säger som det är? Att vi är en skitstat som säljer vapen. Och dessutom är stolta över det. Det är väldigt sorgligt, jag blir förtvivlad. Och det är den förtvivlan som driver den här berättelsen.

Krig, säger Klas, är aldrig annat än ett helvete. Hans egen far, född i Finland, talade ibland om sina erfarenheter av första världskriget. Det var sannerligen inga hjältesagor.

– Han såg sin morbror, eller om det var farbror, bli skjuten precis utanför dörren. Efter första världskriget bröt inbördeskriget ut. De där krigsåren i Åbo var svårt traumatiserande. Jag är övertygad om att pappa tog väldigt mycket stryk, inte minst av den dåliga kosten. Det var ju bokstavligt talat svält. Erfarenheterna av kriget gjorde honom till en flammande antinazist. Han gjorde inte reklam för krig om man säger så.

Klas Östergrens far föddes i det ryska storfurstendömet Finland 1906. Han var runt femtio när Klas – minstingen i en syskonskara om fyra – föddes. Pappan kom från ett läsande släkte, och hans egen pappa, alltså Klas farfar, var typograf och fackligt aktiv.

– Men det här var ju inga rika männi­skor. Pappa kom från en stor familj och de hade ont om pengar. Utifrån förutsättningarna var pappas barndomshem förhållandevis bildat. Jag har en Strindbergutgåva som jag vet att pappa ärvde från sin pappa. Strindberg var givetvis husgud hemma. Mamma läste också mycket. Vi hade ett bibliotek med flera hundra böcker, och det stack ut på Lilla Essingen, där vi bodde. Kompisar kom hem och utbrast: ”Har ni ett bibliotek?”

Valdes in i Svenska Akademien 2014

Så småningom skulle Klas bli en av Sveriges mest hyllade och lästa författare, och 2014 valdes han in i Svenska Akademien. Fyra år senare, när krisen kring kulturprofilen skakade huset, lämnade han sin stol med orden ”I’m leaving the table, I’m out of the game”. Till skillnad från kollegorna Peter Englund och Kjell Espmark återvände han aldrig.

I dag börjar åren i Akademien att kännas avlägsna, och de enda han då och då har kontakt med är Peter Englund och Per Wästberg. Klas säger att han inte har några problem att prata om Akademien, men själv tänker han allt mer sällan på den.

– Jag ligger inte vaken om nätterna och funderar – hur kunde det bli så här? Jag är inte långsint, det har jag fått med mig hemifrån. Livet är för kort för att låta knäppa människor förstöra ens tid på jorden.

Skrev av sig i ”Renegater”

Han har dessutom skrivit av sig i ”Renegater”, som utkom 2020. I boken får författaren i uppdrag att skriva en rapport. Envoyén, maktens diskreta hantlangare, har lagt en beställning. Rapporten, visar det sig, ska handla om vad som hände i Svenska Akademien ödesåret 2018.

– Jag sa vad jag hade att säga, och mig veterligen har det inte tillkommit något nytt. Ingen av de personer som jag skriver om har heller vänt sig till mig och sagt: ”Hördu du, du har alldeles fel”. Det tolkar jag som att jag har tämligen rätt. Men jag har precis läst Lars Heikenstens nya bok om Akademien. Han var ju ordförande för stiftelsen och blev därmed indragen i processen. Boken blev en nyttig påminnelse. Visst fan, så var det! Det var ju några personer som uppförde sig fruktansvärt illa – inte minst mot Sara Danius som dessutom var våldsamt sjuk. Men nu har de blivit rehabiliterade, och till och med mysfarbröder… Alltså det är rätt svårsmält.

I dag har nog Svenska Akademien den akademi som den behöver, tror Klas Östergren.

– Där ska inte finnas några tokskallar som är ute och ställer till det. ”Don’t rock the boat” så att säga. Nuvarande ledamöter är seriösa och gör sitt arbete. De är inga partyprissar.

Jag intervjuade nya Akademiledamoten Åsa Wikforss för ett tag sedan, och hon berättade att de fortfarande dricker snaps varje torsdag.

– Ja, på Gyldene Freden får man en snarre och lite annat. Det är precis lagom – en snaps, två glas vin och en Armagnac till kaffet. Perfekt, det är knappast party.

Tiden i Akademien gav inspiration

Klas Östergren hymlar inte med att tiden i Akademien har givit honom inspiration till flera böcker, och att den faktiskt blev en injektion i författarskapet.

– När jag blev tillfrågad att bli Akademiledamot befann jag mig i ett sökande stadium i livet. Vid det laget hade jag skrivit i fyrtio år, och jag funderade över om jag rentav skulle göra något annat? Men så kom det här erbjudandet och jag tänkte att det ju också är ett sätt att vara verksam inom litteraturen. Att läsa och förkovra sig, och dela ut stipendier till andra författare. Jag minns några roliga och kreativa år, och sedan blev det som det blev. Det som hände gjorde mig ganska paff, men det dröjde inte länge förrän jag började få idéer som till slut resulterade i ”Renegater”.

De senaste åren har han givit ut flera böcker, kommer det fortsätta i den här takten? Nja, säger Klas Östergren. En roman är inget man snyter ur sig, han överväger noga innan han drar igång ett bokprojekt.

– Lyxen med att få barn – jag säger aldrig skaffa, för det låter som att man går och handlar – är att man själv inte är så intressant längre. Man får ett helt annat fokus i tillvaron som ingen kan ifrågasätta. Däremot kan man ifrågasätta nödvändigheten i att skriva ännu en bok. Det finns rätt många böcker redan. Om det inte är absolut nödvändigt att skriva så låter jag bli och hittar på något annat istället. Är jag beredd att leva med de här fiktiva världarna och figurerna i två år? Gillar jag dem tillräckligt mycket?

– Om svaret inte är ja så finns det annat han kan lägga sin tid på. Trädgården, eller att snickra på huset till exempel. Laga mat är ännu ett intresse, även om storleken på grytorna har blivit mindre de senaste åren.

Sorgen när barnen flyttar

På senare tid har det kommit flera böcker om vad som händer när barnen flyttar hemifrån, och det talas om ”empty nest syndrome” i både poddar och runt middagsbord. Klas Östergren var dock tidig – och dessutom man – att prata om sorgen som en förälder kan känna när barnen flyger ur boet.

– Jag drabbades av det, jag har ju levt med barn sedan 1985. Jag vet inte hur många år jag har haft en tonåring i huset. Som smäller i dörrar, gråter, skrattar och bryter ihop på samma gång. Som de ju gör. Jag är hemma för det mesta och tycker om att göra långkok. Jag gillar när ungarna äter ordentligt. Jag och killarna badade bastu varje söndag, vi hade våra rutiner. Så här i efterhand tänker jag att de var de bästa åren jag fick uppleva. Sedan flyttade den ena efter den andra och nu är huset tomt. Jag var inte riktigt preparerad för det. Jag vet inte vad du tycker, men ibland undrar jag om kvinnor har lättare för när barnen lämnar?

Klas säger att det är tomt, och att det numera mest är höns på gården. Både katten och hunden har dött, och han är kluven till att skaffa en ny hund.

– När man begraver sin hund så tänker man – det här vill jag inte göra om.

Peter Knutson, fotografen, nickar. Hans Charlie har nyligen vandrat vidare.

– Det har gått sex veckor nu, säger Peter med darr på rösten.

Klas fattar direkt:

– Vi pratar inte mer om det, jag vet – det är förjävligt. Min hund var dessutom en riktig bibliotekshund. Han var alltid med mig när jag satt och skrev. Det var så märkligt, han lade sig alltid på samma fläck på en matta i mitt arbetsrum. Sedan började katten, som överlevde hunden, lägga sig på exakt samma plats. Visst är det konstigt? Man började ju fundera – är det något currykryss där? Nej, nu släpper vi det här. Snart sitter två män här och bölar.

Slutade snusa

Vi skrattar åt eländet, och Klas undrar om vi kan lista ut vad han gjorde när han äntligen började få lite balans i kroppen efter alla dödsfall?

– Jo, jag slutade snusa. Snusdosan är den sista vännen jag har förlorat. Det har gått ett år nu, och första halvåret var en lång vandring i dödsskuggans dal. Jag hade vräkt i mig en dosa om dagen, och mådde inte bra. När jag lade mig i sängen på kvällen hade jag så mycket nikotin i kroppen att hela jag skakade. Kroppen skickade tydliga signaler till mig att sluta. Men efter ett så långt bruk är det tomt. Det är något som fattas, och livet har blivit rätt meningslöst.

Klas ler krasst.

– Först förlorade jag hunden, sedan katten och sist snuset. Nu har jag förhoppningsvis betat av hela förlust-kontot.

Han ser i alla fall fram emot Icakurirens kryssning.

– Jag har alltid trivts på sjön, och det är roligt att träffa läsare. Jag har ganska många historier att berätta från mina femtio år som författare. Kanske får jag tillfälle att dra några av dem där?