Göran Greider
Ålder: 65 år.
Bor: Lägenhet i Årsta och i hus i Dala-Floda.
Familj: Hustrun Berit, dottern Ellen.
Yrke: Poet, författare, debattör, chefredaktör.
I mitt barndomshem lästes det inte mycket. Det var serieäventyren som fångade mig, i synnerhet Hergés Tintinböcker. De gjorde ett så enormt intryck på mig att en av de första dikterna jag sedan kom att skriva skildrade hur en åldrad Tintin själv gick omkring på en kyrkogård och tog ett sista farväl av sina vänner som låg där i jorden sedan länge: Kapten Haddock, professor Kalkyl, Dupont och Dupont och även hunden Milou låg begravd där. I min dikt stod den gamle Tintin framför gravstenarna i skymningen och mindes de otroliga äventyren. Jag önskar att jag hade haft den dikten kvar. Julen 2024 fick jag av min dotter ”Månen tur och retur” i julklapp, nu med hårda pärmar. Jag slog upp den som två fönster mot den jag var som tioåring.
Dostojevskij ”Brott och straff ”är min pubertetsbok nummer ett
Puberteten var för min del ett enda kaos av finnar, ensamhet, skolkande från gymnasiet och samtidigt ett våldsamt uppvaknade i litteraturen. Jag tror att Dostojevskij ”Brott och straff ”är min pubertetsbok nummer ett: Raskolnikovs febervandringar genom St Petersburg, hans samvetskval, lögnerna och misstron mot omgivningen, hela den uppjagade stämningen. Redan då fattade jag nog att Dostojevskij var en reaktionär, på tvärs mot den socialism jag börjat bekänna mig till. Men i mitt psyke nedsteg han! Jag har aldrig vågat läsa om den. Jag räds att den ska suga ner mig i en ond virvel. Jag tänker på den som radioaktiv. Till det febriga vill jag inte tillbaka.
Harry Martinsons ”Tuvor”
I vuxen ålder återvänder jag till några få böcker och det är snarare dikter än romaner. Varje år läser jag någon gång Harry Martinsons dikter.
Jag har ett sönderregnat exemplar av ”Tuvor”, som kom 1973. Det har ibland blivit liggande kvar på ett bord i trädgården och har sovit många fuktiga nätter på uteverandan i byn Hagen. Martinsons livshistoria, sockenbarnet som blev olycklig nobelpristagare, har stannat i mig evigt. Varje höst läser jag den sista dikten i ”Tuvor”. År efter år griper den lika hårt om mig, mer och mer ju äldre jag blir. Den handlar om de senfödda svärmar av flygande varelser som plötsligt syns i höstsolen men som förblir namnlösa. Slutstrofen lyder:
Om var och en av dem kunde kallas ett ord,
då blåser där bort ett livsspråk i vinden.
Livet och döden, de två storslösarna
spelar i natten med höga tal.
Oräknat och tallöst virvlar det mesta vi ser
alltid bort, till ständig förskingring.
