I nya boken har du lämnat historien och befinner dig i samtiden, närmare bestämt på Nordiska museet i Stockholm.
– Jag älskar museum och Nordiska museet allra mest, det är en helt fantastisk byggnad med ett spännande inre. Därför har jag länge drömt om att skriva en roman som utspelar sig där. Och även om boken utspelar sig 2023, så för den definitivt samtal med historien.
Handlingen kretsar runt tre medarbetare – Boel, som är rädd för att dö; Annika, som är rädd för att hennes ätstörda dotter ska dö; och Oskar, som är rädd för att livet aldrig ska börja. I vanlig ordning är du upptagen vid karaktärernas inre liv, eller hur?
– Ja, det som händer på insidan av en människa kan vara nog så dramatiskt och det är sådant som intresserar mig allra mest, både som läsare och författare. Tänk bara att vi alla går omkring med hela världar inom oss –tankar, känslor, erfarenheter och fantasier. Inte konstigt att det är svårt att mötas ibland, jag kan ha svårt att bara hålla ordning på mig själv och allt som pågår inuti.
Det är en roman om att lära sig att stå ut med sig själv, enligt förlagets beskrivning. Berätta mer!
– Jag är så oerhört glad över att få uppleva detta med att vara människa men tycker också att det är vansinnigt svårt att inte fastna i ett evigt skärskådande av sig själv och alla sätt man är fel på. Personerna jag skildrar i boken bråkar alla med sig själva på ett eller annat vis.
”Det är en författares plikt att ständigt bada sitt huvud i text”
Du får alltid mycket beröm för ditt språk – var hämtar du inspiration?
– Från platser och stämningar, vackra som fula, behagliga som obehagliga. Jag samlar på stämningar i mitt huvud och ur den samlingen kommer i bästa fall ord.
– Och så läser jag så klart mycket, jag tycker att det är en författares plikt att ständigt bada sitt huvud i text.
Grattis förresten! Din förra bok ”Den som följer en stjärna vänder inte om” är nominerad till Årets bok 2025. Hur känns det?
– Väldigt roligt och hedrande.
