Det hör inte till vanligheterna att man byter till ett son-namn, även om före detta skridskoåkaren och OS-medaljören Nils van der Poel faktiskt gjorde det nyligen. Han heter numera Svensson, och har för avsikt att kunna leva ett lite mer anonymt liv.
Snarare går trenden mot mer individualism, mer sticka-ut. Sammansatta efternamn, två halvor bildar ett helt nytt, är exempelvis lite trendigt när par gifter sig. Och så länge det ändå är ett riktigt namn (och inte en samling siffror på rad) så ska det mycket till för att ett nyskapat namn inte ska bli godkänt. Det gick till exempel fint att byta efternamn till Nathaliespappa, för en man som ville hylla sin dotter lite extra.
– Det går också bra om man som man vill byta till ett namn som slutar på -dotter. Namnlagen ger oss väldigt stor frihet, förklarar Katharina Leibring, forskare på Namnarkivet, vid statliga myndigheten Institutet för språk och folkminnen.

Sveriges 10 vanligaste efternamn
- Andersson
- Johansson
- Karlsson
- Nilsson
- Eriksson
- Larsson
- Olsson
- Persson
- Svensson
- Gustafsson
Först på plats nummer 18 kommer namnet som bryter mönstret. Lindberg är Sveriges nu vanligaste efternamn som alltså inte är ett son-namn.
LÄS ÄVEN: Annika Andersson om utbrändheten och livet just nu: ”Jag befinner mig i en perfekt ålder”
Namn efter pappan ledde till förväxlingar
Annat var det på 1800-talet, då den gamla patronymikon-modellen (att barn får sina efternamn baserade på pappans förnamn) var djupt förankrad. Samma fenomen finns förstås i flera andra länder, men vi höll fast vid bruket ovanligt länge.
– Sverige var, som hela Skandinavien, ett ganska glest befolkat bondeland. De flesta bodde i små byar och det fanns inget riktigt behov av fasta efternamn. Däremot var det lite viktigt att man kunde se vem som var ens pappa. Vi har heller inte haft så många yrkesbaserade efternamn som i andra länder, där exempelvis Thatcher (takläggare specialiserad på vasstak) och Smith (smed) har blivit vanliga efternamn, förklarar Katharina.

Den stora mängden son-namn som vårt mer bondska förflutna genererade skulle däremot visa sig bli problematisk. Alldeles för många människor hette samma sak och förväxlingsrisken var stor!
– Detta var ju långt före personnumrens tid. Dessa fick vi inte förrän 1947. Och särskilt när det skulle införas en folkpensionsreform 1913 var det väldigt viktigt att pengarna hamnade hos rätt person. Därför kom redan 1901 förordningen att alla skulle ha ett ”fast” efternamn, som alltså inte växlade för varje generation, och med detta fick patronymikontrenden sitt avslut. Det efternamn som familjefadern hade blev släktnamnet som gick vidare, berättar hon.

Olika son-namn är fortfarande olika vanliga i olika landskap, och detta speglar de mest omtyckta manliga förnamnen vid skiftet. I Skåne är Nilsson det vanligaste son-namnet, en konsekvens av Nils stora popularitet. I Stockholm var det istället vanligare att fars generation hette Anders och i Göteborg fanns ovanligt många Johan.
Vanligaste son-namnet i ditt län
Norrbotten: Johansson
Västerbotten: Johansson
Jämtland: Eriksson
Västernorrland: Eriksson
Gävleborg: Eriksson
Dalarna: Eriksson
Värmland: Johansson
Uppsala: Eriksson
Västmanland: Andersson
Stockholm: Andersson
Örebro: Karlsson
Södermanland: Karlsson
Västra Götaland: Johansson
Östergötland: Karlsson
Jönköping: Johansson
Gotland: Petterson
Halland: Johansson
Kalmar: Karlsson
Kronoberg: Johansson
Blekinge: Svensson
Skåne: Nilsson
Lag att kvinnan skulle ta mannens efternamn
För kvinnor var förändringen särskilt stor, eftersom de tidigare hade hetat -dotter. En kvinna som hade döpts till Larsdotter kunde då byta namn till Larsson, fast att maken hette Johansson, så det kan se lite sambomodernt ut på gamla gravstenar. Först 1915 blev det inskrivet i kyrkobokföringslagen att gift kvinna skulle ta sin mans efternamn. Och detta gjorde förstås att redan vanliga son-namn blev ännu vanligare…
– När myndigheterna insåg hur många som hette samma sak, så började man propagera för byten. Det gavs ut statliga namnförslagsböcker, ofta med naturinspirerande namn som därför är extra vanliga i Sverige. Härifrån kommer namn som Ekemo, Sjömalm och Furhammar. Det fanns också privata namnförslagsbyråer och det är faktiskt från en sådan byrå som mitt eget efternamn kommer från, när min farfar bytte namn från Karlsson, berättar Katharina Leibring.
Många passade också på att byta efternamn i samband med inflyttningen till städerna och särskilt 30- och 40-talet innebar slutet för många familjers son-era.

Kurvan planar ut
På 70-talet hade andelen son-namn i befolkningen sjunkit till 44 procent, och idag ligger siffrorna på runt 20 procent. Men namnforskaren tycker sig ändå se att kurvan har planat ut.
– Visst har andelen sjunkit mycket sedan 1900-talets början, men det är verkligen ingen fara för son-namnens överlevnad. Nästan två miljoner svenskar har ju ett son-namn idag. Nya efternamn har inte en chans att ta sig in på listan, ifall inte jättemånga plötsligt bestämmer sig för att exempelvis ta efternamnet Blom!
Därför byter man efternamn
En av de vanligaste anledningarna till att man byter namn idag är att det finns en så kallad ”utlösande faktor”, som ett giftermål, en skilsmässa eller ett karriärbyte. Förr var det vanligare med ”praktiska orsaker”, som att man hade ett namn som var identiskt med en person som man förargligt nog blandades ihop med.
Moderna brudpar kan exempelvis skapa sitt nya gemensamma namn genom att klippa och klistra i befintliga efternamn.
En kvinna som skiljer sig kan välja farmors vackra flicknamn, istället för att byta tillbaka till sitt eget, då estetiska aspekter också blir allt viktigare.
Karriärväxlaren kan passa på att ta ett nytt namn som även fungerar bra internationellt.
Även känslomässiga faktorer, som att man vill distansera sig från ett tidigare namn på grund av konflikter i släkten, är vanligare idag.
Framför allt är det som ”trendar” att man vill att det nya efternamnet ska spegla personligheten och ”kännas som jag”, vilket inte var en lika angelägen fråga 1925.
Källa: Perspektiv på efternamnsbyten: Motiv och mönster i ansökningar åren 1925–2015, doktorsavhandling av Johan Hedberg, Uppsala universitet.