Lena Andersson om grötdebatter, ätstörningar – och varför det alltid blir ett himla liv

Jag är ute i god tid för intervjun och ställer mig och väntar utanför Lena Anderssons port. Jag fördriver tiden med att scrolla nyhetssajterna och upptäcker att Dagens Nyheter precis har publicerat en text av Åsa Wikforss, filosof och akademiledamot. Det är ännu en replik på Lena Anderssons omtalade klimatkrönika, där hon i dagboksform skriver om mediernas rapportering om extremvädret, som publicerades i Svenska Dagbladet i somras. När jag några minuter senare träffar Lena undrar jag om hon har läst Åsas text. Lena får en bekymmersrynka mellan ögonbrynen, nej, den här har hon inte hunnit se. Snabbt ögnar hon igenom texten, och säger att hon ska läsa den mer noggrant efter intervjun. 

Lena Andersson är en av vårt lands mest framgångsrika författare, oavsett om det handlar om försäljning, priser eller kritik. Hon debuterade 1999 med ”Var det bra så?” där hon gestaltar det nya, mångkulturella Sverige, men genombrottet kommer ganska många år senare – med kultromanen ”Egenmäktigt förfarande”, som belönades med Augustpriset och som i princip från start betraktats som en modern klassiker. Därefter har hon både skildrat folkhemmet och skrivit en ”konspirationsroman” om ett statsministermord. Men Lena Andersson är också krönikör och det är i den rollen som hon har gjort avtryck det senaste halvåret. 

”Jag är inte ute efter att provocera”

– Gud, vad det har stormat. Det har varit fullständig kalabalik. 

Går du igång?

– Nej, tvärtom. Jag tycker att det är vidrigt.

Jaha, intressant. Många uppfattar ju dig som en provokatör.  

– Jag är inte ute efter att provocera, särskilt inte när jag har en ny bok på gång. Jag vill inte förstöra för den. Om det blir en stor debatt så överskuggar den ju boken. Men jag måste säga att jag har ganska svårt att förstå när det ska bli debatt och inte. Klimatet vet jag är en känslig fråga, men de där dagboksanteckningarna tänkte jag var ofarliga. 

Lena Anderssons grötkrönika retade upp

Några månader tidigare var det gröt och näringslära som stod i fokus. Lena Andersson skrev en krönika om att begreppet hunger används fel. Matpriserna har förvisso stigit, men det här med att fattiga inte skulle ha råd med mat? Vet de inte hur billig en portion havregrynsgröt är? Och därmed retade hon gallfeber på folk. 

Lena Andersson tycker att grötdebatten är lika obegriplig som den om klimatet. 

– Krönikan handlade om politikernas överdrifter. Man kan inte säga att människor inte har råd med mat när det inte handlar om det. Jag visade hur billigt det faktiskt är att bli mätt, eftersom det ju var mättnad vi pratade om. Jag tänkte att det var invändningsfritt, men så blev det detta ramaskri som pågick i två veckor. 

Lena Andersson suckar. Hon tycker att hon bevakas hårdare än andra skribenter. 

– Jag skulle säga att jag är punktmarkerad. Jag upplever mig vara belägrad. Ingen skriver texter som inte går att slita i stycken om man skulle vilja det. Det är lättare att riva en lada än att bygga den.

Debatterna riskerar att stå i vägen för böckerna

Och debatterna riskerar att stå i vägen för böckerna. Kanske går det inte att kombinera rollerna, att vara både omstridd krönikör och skönlitterär författare? 

– När recensionerna av ”Koryféerna” kom så kände jag att det inte spelar någon roll vad jag skriver, det är ändå jag som person som recenseras. Jag blir recenserad som krönikör fast jag skriver romaner, det är hopplöst. Kanske måste jag fundera över om jag ska fortsätta att vara krönikör.

Med den nya boken (som i princip genomgående får god kritik, recensionerna börjar komma när den här texten skrivs) är Lena Andersson tillbaka i Hugo Rask och Ester Nilsson-land. Det lilla livet är åter under lupp. Med mikroskopisk noggrannhet analyserar hon känslor och situationer. Stilen är Lena Anderssonsk – det vill säga sparsmakad och genomskådande. 

– I mitt skrivande har jag ett tag ägnat mig åt ganska stora frågor högt ovanför vardagslivet, säger Lena och måttar med handen en bit upp i luften. 

– Det har handlat om världspolitik och människor som funderar över väldigt stora saker. Men nu ville jag bryta med det där. Jag ville komma nära människorna, och skriva om den lilla situationen. Det där som man lever i och frustreras av, och som upptar en stor del av ens liv och som man har ägnat så mycket tid. ”Usch, varför mår jag dåligt idag? Jo, det är ju för att min kompis sa så där.” Och så måste man ringa en tredje person för att analysera och prata av sig.  

Intresserad av det lilla livet

Är du en sån som ältar det lilla livet?

– Jag har alltid varit uppmärksam på vad folk säger, hur de säger det och i vilket tonfall. Jag är superintresserad av det lilla livet, man jag är också intresserad av det stora. Jag har båda i mig, och jag odlar båda. 

En av novellerna handlar om en kvinna som åker till Amerika, men som blir kär och återvänder hem. En annan om en dotter som är så styrd av sina idéer att hon inte ser själva livet. En tredje om kvinna som jobbar i butik, och som tar en snattare på bar gärning. 

– Jag är fascinerad av korta berättelser som ändå gör ett starkt intryck. Att lyckas säga mycket på minsta möjliga yta. Man kan få syn på saker, både hos sig själv och andra, i en sparsmakad berättelse. 

Väninnekören viktig

Allt Lena Andersson skriver om i boken har hon själv varit med om, alternativt beskådat på nära håll, eller åtminstone dryftat med sin väninnekör. (Ja, det är Lena Andersson som har hittat på ordet.) Väninnorna är viktiga för henne, hon har en handfull kompisar som hon regelbundet har kontakt med. 

– Vi umgås framför allt genom att prata i telefon, jag är en riktig telefonpratare. Om jag är ute och motionspromenerar, som jag kallar det, så pratar jag gärna i telefon, då slår jag ju två flugor i en smäll. Och ju mer vi pratar, desto mer har vi att prata om. Om det går för lång tid mellan två kontakter så blir det lite: ”Vad har hänt sedan sist?” Man måste prata ofta för att kunna upprätthålla det intressanta samtalet. 

Lena Andersson och Björn Linnell bor i Tensta

Också i den här intervjun finns det mycket att prata om, och timmarna går. Samtidigt som tevattnet kokar upp ser vi oss om i lägenheten. I hallen står välputsade skinnskor på rad. Tavlor pryder väggarna. Ja, där det inte är bokhyllor förstås. Överallt är det böcker. Motionscykeln i träningsrummet ser liten ut, också träningsrummet håller på att tas över av böcker. Nyutgiven litteratur blandas med äldre. Lenas sambo Björn Linnell, förläggare och kulturskribent, samlar på antika böcker.

Så långt ser det ändå ut ungefär som man kan tänka sig att det gör hemma hos ett kulturarbetande par. Det som sticker ut är att lägenheten inte ligger på Södermalm eller i Björkhagen, utan i Tensta, ett område som polisen betraktar som särskilt utsatt. Tensta centrum ligger bara några hundra meter från parets bostad. Vid torget tronar en fontän, och betongplattorna i marken bildar ett blommönster, allt är en rest från 70-talet, då Lena Andersson också bodde i Tensta. Hon är uppvuxen i ett radhus någon kilometer från lägenheten där hon idag bor. Efter att ha mellanlandat i innerstan flyttade hon för tio år sedan tillbaka till förorten. 

– Jag trivs väldigt bra, det känns som att jag kan andas här. Jag gillar att lägenheten har tre ljusinsläpp. Jag tycker också om utsikten från mitt arbetsbord, jag följer årstidernas växlingar i det där trädet, säger Lena och pekar ut mot parken. 

”En dialog går inte ut på att vinna”

Ryktet säger att det har blivit värre och värre i Tensta, men här var ganska mycket stök och bråk redan på 80-talet när hon bodde här första gången, konstaterar Lena Andersson. 

– Nu är det ju dessutom skjutningar och sprängningar överallt, så det spelar kanske inte så stor roll var man bor. Här ute är jag i alla fall inte rädd för terrorattentat. Däremot har jag varit rädd för att träffas av en förlupen kula i en gänguppgörelse. Det skulle vara tråkigt, att råka hamna i vägen. När vi ska bort på kvällarna tar vi nästan alltid bilen. Tunnelbanan känns otrygg, men när jag väl åker den så är det faktiskt väldigt lugnt. 

Det är förvisso ingen hemlighet att Lena Andersson bor här, men varför drar hon inte Tenstakortet lite oftare? I debatter skulle hon ju kunna göra en poäng av att hon, till skillnad mot de flesta andra mediemänniskor, valt att bo i en förort. 

– Jag avskyr maktutövning, och det där skulle vara maktutövning. Sådant man säger för att tysta folk, och när motparten inte har något svar så har man ju vunnit. Men en dialog går ju inte ut på att vinna, utan på att vi ska förstå något, och att vi ska komma någonstans.

Du är mer intresserad av det goda samtalet?

– Eller den rätta förståelsen. Någon ska inte ha tolkningsföreträde för att den bor på en viss plats, eller har en viss egenskap. Men visst, det är förstås bra att folk inte kan säga: ”Du kan inte prata om det där, för du bor på Östermalm.” Jag slipper den invändningen och det är bra. På så sätt är det en frihet för mig att bo i Tensta. 

Debatten svartvit

Hon säger sig vilja förstå, hellre än att vinna en debatt, och ett exempel på det är kanske när hon bjöd in sig själv till Gunilla Brodrejs och Martina Montelius podd ”Lunch med Montelius”. Duon hade pratat om Lena och skribenten Åsa Linderborg, som är god vän med Lena. Brodrej hade lite slängigt sagt att Lena Andersson ”i princip är en man”, och Lena blev illa berörd. När Lena gästade podden höll hon dock en oväntat låg profil och verkade mest vara ute efter att lyssna. 

– Jag tyckte att de hade passerat en gräns, och jag ville få dem att förstå hur jag tänker. Samtidigt måste jag ju lyssna till det de säger, det menar jag är en intellektuellt hederlig hållning. Ingen har en ståndpunkt bara för att ha en, utan personen tycker förmodligen som den säger och då behöver jag förstå varför. Men kanske handlar det också om min personlighet, jag tycker att det är trevligt med konsensus. Att bli överens om vissa bra saker är bra, det finns inget egenvärde i att inte vara överens. 

Det påstås ofta att Lena Andersson har radikaliserats. Att hon har blivit mer höger. Mer klimatskeptisk. Vad säger hon själv, har hon radikaliserats? 

Bara plats för en åsikt åt gången

– Nej, jag är inte radikal. Jag har radikaliserats i relation till konsensus, som har blivit mer jämntjock. Den har blivit värre och värre. Den – om någon – har radikaliserats. Jag följer bara med i min aversion. På så sätt finns det en ömsesidighet, ett spänningsförhållande som ökar. 

Den svenska debatten är ofta svartvit, menar Lena Andersson, och det finns bara plats för en åsikt åt gången. 

– I fråga efter fråga verkar det finns ett centralt kommando som säger vad man ska tycka, och alla rättar omedelbart in sig i ledet. Jag brukar tänka på en flock fåglar som vänder sig om i luften. Man förstår inte vad som var kommandot? Vem bestämmer egentligen? Det är uppenbarligen en flock, men alla vänder sig om samtidigt. Jag menar att debatten har sett ut så de senaste sex åren, och det började med Bokmässan 2017. Den skulle alla bojkotta, och om man inte gjorde det så var man nazist. När det hade lagt sig så kom metoo, Svenska Akademien, Katarina Frostenson… Alla tycker samma sak om allt och kräver rättning i ledet. 

Lena Andersson om sin ätstörning

Hon funderar över om hon börjar bli lite hungrig? Hon sneglar på klockan, borde hon äta mellanmål? Intresset för kost hänger ihop med att Lena Andersson en gång i tiden var elitsatsande skidåkare. Hon gick idrottsgymnasium, men fick en ätstörning som ledde till att hon var tvungen att sluta med skidåkningen. 

– Jag var ett vrak, jag hade inget annat val. Det var en jobbig period, jag förlorade riktningen i livet. Skidåkningen var inte bara min passion, den var mitt allt. Mitt liv. Min identitet. Jag var skidåkare, och stolt över det. Jag satsade hårt och drömde stora drömmar. Mina problem med maten och kroppen hade kunnat undvikas med mer kunskaper, men jag hade ingen aning om hur jag skulle göra, och jag fick ingen bra hjälp från vuxenvärlden. När jag försökte gå ner i vikt drog jag ner på kalorierna, men till slut blev jag så hungrig att jag bara vräkte i mig mat. Och så tänkte jag att jag börjar banta imorgon istället. Så där höll jag på, och jag gick förstås upp i vikt. Jag blev en jättedålig skidåkare, för det går ju inte att vara elitåkare och släpa runt på en viktväst. 

Vällagat och hemlagat

Ätstörningen blev hon av med, även om hon alltid måste vara observant. Hon skulle till exempel aldrig hoppa på 5:2-dieten som kan trigga ett ätstört
beteende. Numera fokuserar Lena på att äta vällagat, och framför allt: hemlagat. Ikväll blir det moussaka, som hon lagade igår.

– Jag äter regelbundet, och det handlar om att jag inte vill lägga på mig. Jag har lätt för att göra det, det har jag till och med bevis på, säger hon och reser sig upp och går och hämtar resultaten från sitt eget DNA-test. 

Hon läser högt: 

– Högre tendens till omättnad. Det har jag. Och: Stor känslighet för söta smaker. Tack så mycket. Det innebär att jag ständigt måste vara på min vakt. För jag vill inte gå upp i vikt, jag vill ha den kropp som jag känner igen mig i. Det är synd, för jag njuter enormt av mat och sötsaker.