En förgrymmad recensent citerade en av filmens kvinnor som vid åsynen av den ståndaktige gudsmannen utbrast: ”Mycket har jag sett … men det här går utanpå allt!”
Men publiken älskade ”Kyrkoherden”.
666 000 sålda biobiljetter placerar den på plats 66 över de mest sedda svenska biofilmerna.
Siffror som i sin tur månne kan tolkas symboliskt …?
För att det var sexet som drog var nog ingen tvekan.
Handlingen i Kyrkoherden
En dödsdömd häxa utslungar en förbannelse mot församlingens präst och hans efterföljare.
Många år senare blir offret en försynt kyrkoherde som på grund av 1812-års krig tillhör byns få kvarvarande män.
Han drabbas av en konstant erektion, vilket får traktens sexuellt uthungrade damer att till fullo utnyttja situationen.
Anno 1970 hade den svenska biopubliken redan fått se det mesta av människokroppen i filmer som ”Jag är nyfiken gul” och ”Kärlekens språk”. ”Kyrkoherden” utlovade dessutom humor mitt i nakenheten.
De liderliga sällar som hoppats på mer än nakna bröst och en putande prästbyxa blev dock besvikna.
Var detta porr, så var det i oskyldigaste laget.
Vilket å andra sidan gladde censurmyndigheten som såg till även barn släpptes in i salongerna och otippat gjorde ”Kyrkoherden” till en familjeangelägenhet.
I alla fall om föräldrarna ville framstå som härligt frigjorda …
Novellen ”När det gick för kyrkoherden”
Novellen som filmen byggde på var i gengäld mer vågad. Den bar titeln ”När det gick för kyrkoherden” och ingick i novellsamlingen ”Kärlek” av erkända kvalitetsförfattare.
Skribent var göteborgaren Bengt Anderberg, som tidigt brutit med sexuella och religiösa tabun i romanen Kain 1948.
Den gången hotades han av sedlighetsåtal, vilket knappast blev fallet 20 år senare. Snarare mottogs hans berättelse om den ofrivilligt pilske prästen mest som en pikant komedi.
Sådan blev också den film som regisserades av Torgny Wickman; en bångstyrig herre som fram till död 1997 hann avverka fyra äktenskap och otaliga reklamfilmer om allt från Göta Kanal, färgprodukter och toaletter (!) till hur roligt det är att köra bil på slingriga vägar.
1969 spelade han in den pornografiska ”Eva – den utstötta” samt prästgårdsrysaren ”Skräcken som har 1 000 ögon” och var så att säga varm i kläderna när han tog sig an Anderbergs rätt tunna story.
Cornelis Vreeswijk är med som trubadur
Tunna, men ändock alltför varma, tycktes också de plagg som bars av filmens kvinnfolk.
Redan i inledningsscenen står Kim Anderzon uppflugen på en stege mot ett äppelträd och visar Jarl Borsséns tafatte prelat att hon ”glömt” ta på sig trosorna under kjolen.
När den heliga erektionen kort därefter slår ut i full blom försvinner efterhand allt fler kläder på allt fler flickor.
”Det vore väl strunt om vi inte skulle få ner den här” säger en av dem tjänstvilligt.
Varefter det anas, mer än det visas, hur församlingens kvinnor och prästen tumlar runt i sänghalmen, allt medan Cornelis Vreeswijk otippat dyker upp och som trubadur och kompar det hela med textrader som:
”Snälla pastorn blunda
vänd ryggen åt
formerna de runda
som gör er kåt”
Filmen fick dålig kritik
”Lågbuskis” löd de flesta recensenters beska omdöme.
Filmen ansågs saggig, seg och spekulativ och dessutom inte ens speciellt sexig.
Elakast var Sydsvenskans Jan Aghed:
”Framför allt är den mördande tråkig. Kanske finns det någon fördel med eländet. Det skulle i så fall vara att somliga bland de ansvariga hemsöks av skamkänslor.”
Bäst klarade sig huvudrollsinnehavaren, Jarl Borssén, mannen med stenansiktet och Sveriges svar på Buster Keaton – eftersom kritikerna i princip nonchalerade hans insats för att istället använda storsläggan mot regissör Wickman.
Med blotta förskräckelsen undkom också fyra andra folkkära skådespelare: John Elfström (klockaren), Arne Källerud (postiljonen) Åke Fridell och Lissi Alandh (herr och fru Paular) som nog samtliga trodde de tackat ja till en produktion av betydligt högre kvalitet.
Pressröster om filmen Kyrkoherden
”Det enda upphovsmännen har är fallenheten för grov spekulation. Resultatet är en film som i samtliga avseenden – manus, regi, foto, skådespeleri, allting – är så bottenlöst begåvningsfri och enfaldig att den med största lätthet underträffar vilken smörja som helst på Malmös premiärrepertoar de senaste åren.”
– Sydsvenskan
”Mitt i alltihop tronar kyrkoherdens fjång som en gravsten över ett dödfött företag.”
– Dagens Nyheter
”Klockan är över midnatt och Torgny Wickmans komiska orgasm låter fortfarande vänta på sig.”
– Aftonbladet
”Det gick aldrig för Kyrkoherden.”
– Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Lanserades i flera länder
Utomlands – där man var svältfödd på filmporr – gnuggade man dock händerna.
I England lanserades filmen med den lockande titeln ”The lustful vicar” (Den lystne kyrkoherden), i Frankrike hette den ”Les brebis du révérend” (Pastorns får) och i Tyskland ”Die mannstollen Weiber” (De karltokiga kvinnorna) vilket lockade många till biograferna.
Danskarna, som själva brutit censurvallen 1969 med Mazurka på sängkanten, kallade den i sin tur ”Ih … det er dog den stiveste” (som anspelade på adjektivet ”styv” och står var och en fritt att själv översätta).
Idag kan man hitta recensioner på nätet av folk som sent i livet upptäckt Kyrkoherden på dvd eller Youtube – och de flesta är rörande överens med 1970-års recensenter:
”Vilket sanslöst smaklöst gubbsnusk!” (signaturen ”Mysharry”)
”Fruktansvärt dålig och pinsam film med kassa skådespelare!” (”papabobadiof”)
”Löjligt, pinsamt, tråkigt, enerverande. Det enda som är kul är de korta stunderna Cornelis kommer in och sjunger lite, och det trodde jag inte att jag skulle tycka var kul.” (”Stygga-Vargen”)
För vissa var detta 92 rätt plågsamma minuter, således.
Men ser man som helhet på kyrkoherdens mottagande, finner man det kluvet.
Filmens slut
Inte minst finalen, där den arme prästen äntligen når sin befrielse, är en sanslös soppa med rätt underhållande konstigheter.
Bland annat diktar Cornelis ännu några småsnuskiga rader:
”Nu är allt som det var en gång
borta är kyrkoherdens fjång”
Innan någon hunnit säga ”utlösningstillstånd” är dock tvångserektionen tillbaka och en kvinnlig blåsorkester tågar glatt genom byn och alla sjunger i kör en travesti på en känd andlig sång:
”Nu till paradis går vi
åh vad härligt det ska bli!
När vi trodde han lagt av
reste han sig ur sin grav.
Han är likadan idag!”
Noterbart i detta fall är att även den svenska kristenheten tog filmens erotiska eskapader med gott humör.
Ingen blev speciellt upprörd över att religion blandades med sex, ej heller av det flitiga exponerandet av nakna bröst och bara stjärtar.
Och detta gällde även det prästerliga ståndet …
