Fatima Bremmer om journalistikens kvinnliga pionjärer: De fick skitjobben, hånades och trakasserades sexuellt

Vi kastas rakt in i de mytomspunna Klarakvarteren i början av 1900-talet. Det är smutsigt, fattigt och farligt, med familjer som trängs i fuktiga källarhålor. Prostituerade samsas med ölstugor och slamrande verkstäder, men här byggs samtidigt pampiga bostadspalats. Det är en stad i staden, en plats som aldrig sover och inte minst är det ett centrum för den exploderande svenska pressen. Tidningsredaktionerna ligger på rad, Stockholms Dagblad, Svenska Morgonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet… Det är här de så småningom träffas, kvinnorna i ”Ligan”. De är smarta, till och med ovanligt högt begåvade, talar flera språk och drömmer om att bli journalister och utrikeskorrespondenter.

De är, med Fatima Bremmers ord, ”less på patriarkatet och muggigheten i det gamla Sverige”. De vill ha förändring. Men det kostar, ibland både liv och hälsa.

Fokus på Ester Blenda Nordstöm i ”Ett jävla solsken”

Fatima Bremmers bok om journalisten Ester Blenda Nordström ,”Ett jävla solsken”, slog ner som en mindre bomb när den kom 2017, och att den skulle få Augustpriset hade inte ens förlaget våga drömma om. Under arbetet med boken om Ester Blenda stötte Fatima hela tiden på flera av hennes kvinnliga journalistkollegor, ”alla nästan lika överväldigande”.

–Men jag fick hejda mig och fokusera på Ester Blenda, annars skulle jag nog aldrig blivit klar.

Ändå var det inte givet att nästa bok skulle handla om ”Ligan”.

– För mig funkar det inte bara att ”skriva något”. Jag måste få rätt feeling, det måste vara passionsdrivet. Men jag fick väldigt många läsarreaktioner efter ”Ett jävla solsken” och till slut trillade poletten ner. Här är ju min nästa bok!

–Fast, lägger Fatima Bremmer till med ett skratt. Kanske borde jag ha hejdat mig. Det tog fem år att skriva om en person, hur skulle det då gå med ett grupporträtt?

(Svar: det tog också fem år. ”Jag lyckades sätta punkt.”)

Elin Wägner mest välkänd i ”Ligan”

Mest välkänd i ”Ligan” är Elin Wägner, som tog sig ända in i Svenska Akademien, trots att hon förvägrades en universitetsutbildning. Men hur många känner till Ellen Rydelius, Vera von Kraemer, Ellen Landquist, Elisabeth Krey, Elin Brandell, Gerda Marcus och Célie Brunius? Ändå har de både enskilt och tillsammans förändrat såväl den svenska presshistorien, kvinnohistorien och vår flyktingpolitik, bara för att nämna något. De var som Elin Wägners man, John Landquist, senare sammanfattade deras intåg i tidningsvärlden, ”en märklig explosion av kvinnlig intelligens”.

– Vi ska komma ihåg att det här var en tid när kvinnorna inte ens hade rösträtt, säger Fatima Bremmer. Tidningarna var männens värld med några få undantag. Samtidigt hade ägarna börjat förstå att de också måste nå kvinnliga läsare för att få ihop affären.

Men bara för att kvinnor blev anställda på pappret, var förhållandena knappast jämlika.

– Nej, de blev satta på undantag i någon liten skrubb. De fick skitjobben, de hånades och trakasserades sexuellt, och sågs av vissa knappt som tänkande individer.

– Ändå var det kvinnorna som skapade det moderna tidningsspråket. De skrev mer vardagligt och vågade ta ut svängarna och bli mer inkluderande mot läsarna, säger Fatima Bremmer.

Gerda Marcus uppfann den svenska flyktingpolitiken

De jobbar också galet hårt, ”pennskaften”, sliter som radskrivare och måste vara dubbelt så uppfinningsrika för att överlista både manliga kollegor och skeptiska intervju­objekt. Som när den sjuspråkiga Ellen Rydelius lyckas få ett äkta scoop, en intervju med ryska balett­stjärnan Anna Pavlova, bland annat genom att övertala en städerska att visa rätt hotell­rum.

Eller Elin Brandell. I ren frustration sliter hon av sig sin opraktiska långkjol och fortsätter att arbeta i bara underkläderna för att kunna ta sig fram till en otillgänglig brottsplats.

Célie Brunius är ytterligare ett ­exempel på en nästan omänsklig arbets­kapacitet. Hon jobbade heltid, var kommunpolitiker och uppfostrade sex barn på egen hand som änka och blev till slut dåtidens tidningsdrottning på Bonnier. Ja, dessutom hann hon med att bygga det berömda kollektivhuset, som Alva Myrdal idag får så mycket ­erkännande för.

Det är många öden som gripit tag i Fatima Bremmer under arbetet med boken. Ännu ett är Gerda Marcus, som i princip uppfann den svenska flyktingpolitiken och räddade tusentals barn och vuxna från en trolig död under andra världskriget. Tillsammans med Elin Wägner grundade hon Rädda Barnen i Sverige.

– Det kan göra mig frustrerad att hon aldrig omnämns som en av våra stora hjältar. Hon är väl i paritet med ­Raoul Wallenberg.

Vänskapen mellan de kvinnliga journalisterna

Men framför allt är det vänskapen mellan kvinnorna som Fatima Bremmer fastnat för, de som blev ”Klarakvarterens blodsystrar”, som också är bokens undertitel.

– När jag läste deras brev, slogs jag av vidden av hur de hela tiden fanns i varandras liv. De kunde släppa allt för att åka och hjälpa en vän, även utomlands. De tog hand om varandras barn, de öppnade sitt hem för sina ”systrar” utan bostad, de gav pengar tills personen kunde stå upp igen. Den här totala lojaliteten, det är något väldigt, väldigt vackert i det. Deras starka vänskap gjorde mig rörd.

Även om det gått över hundra år kan Fatima ­Bremmer känna igen sig i ”Ligans” passionerade förhållande till sitt arbete. Precis som Ester Blenda Nordström förälskade sig Fatima omedelbart i redaktionsmiljön, ”utan jämförelse i övrigt”, kan Fatima Bremmer driva sig själv alldeles för hårt.

– Jag har inte förmågan att känna när jag borde sluta. Det kan vara en bra egenskap ibland, men oftast dålig. När jag fått en idé eller ett kul projekt i mina händer kastar jag mig in i det. Jag kör på till varje pris, även om jag blir sjuk på kuppen, säger Fatima Bremmer.

Hon har också beskrivit sig som en ”outsider” som hittade hem i den brokiga tidningsvärlden. Uppvuxen i Nossebro utanför Skara lärde hon sig tidigt att läsa och skriva och plöjde snabbt igenom skol­bussens utbud, innan bibliotekarien ”tystade” henne med ett exemplar av ”Sagan om Ringen” i mellanstadiet.

–När man såg ut som jag gjorde och hette Fatima, det är klart att man blev ett ufo och en outsider på landsbygden under den första delen av 1980-talet, säger hon och berättar hur hon som barn ljög för att passa in.

– Jag sa att kronprinsessan också hette Fatima, för det var det svenskaste jag kunde komma på. Att jag var så brun skyllde jag på att jag somnat i en solstol hos min faster. Så mån om att vara en i mängden, det är lite sorgligt att tänka på i efterhand.

Vill lyfta kvinnorna i historien

Samtidigt tror Fatima att den här förmågan att se på tillvaron lite utifrån har varit en bra egenskap som journalist. Hon gjorde till exempel många uppmärksammade undercover-reportage på ­Aftonbladet och hade flera fina chefstjänster innan hon satsade på att skriva böcker, en betydligt fattigare karriär.

– I teorin hade jag kunnat sitta på ett högavlönat chefsjobb och varit proppmätt, men jag ångrar inte mitt val för en sekund.

Så vad driver dig?

–Att rätta till den skeva historieskrivningen där kvinnorna gömts undan eller glömts bort. Jag blir uppriktigt förbannad och besviken över att flera av dem inte ens nämns i skolböckerna.

Kan vi lära av ”Ligan”?

–Ja! Att det går att åstadkomma otroligt mycket när man inte ger sig. Om de för över 100 år sedan kunde flytta fram positionerna i samhället, i politiken och i litteraturen, vad kan vi då inte göra idag? Jag blir inspirerad av att det går att förändra historien!

– Men självklart inspirerar också styrkan i deras starka vänskap och i systerskapet.

Har du en egen liga?

–Jag har åkt på en del smällar i livet och under ­arbetet med boken insåg jag ännu tydligare betydelsen av att ha den typen av vänner. Så ja, jag har min egen liga, från min första bästis när jag var tre år, till vänner jag pluggat eller jobbat med.

Fatima Bremmer har också dedikerat boken till sin liga och skriver ”för att ni lyfter mig, skrattar med mig och gråter med mig. För att ni alltid finns där när livet kräver det”.