Det var sin tids direktsända idolfabrik – en prydlig och välkammad föregångare till våra dagars välregisserade tv-shower.
Fast de unga artisterna var inte alltid med på noterna.
I ett program vägrade en fyraårig flicka vid namn Kerstin Breimert plötsligt att sjunga och dök istället ner och gömde sig under mikrofonbordet.
Varvid den annars så korrekte Jerring kom ur balans och lätt desperat utbrast:
– Det är något alldeles nytt i radions liv, det här att vi har artisterna under bordet. Och de sjunger kanske liggande under bordet, jag vet inte om det går. Hör du Kerstin, har du tänkt vara kvar där under bordet?
Så började det
”En söndagseftermiddag, då den förberedda underhållningen sinade, tog jag mig för att läsa upp ett par barnbrev som handlade om programmet söndagen före, och jag småpratade med avsändarna till dess timmen var fylld. Och så var det ingenting mera med det, trodde jag. Men mig ovetande hade jag startat en programserie som skulle bli den långvarigaste i världen.”
– Ur memoarboken ”Sven Jerring radioman” (1970) om upprinnelsen till ”Barnens brevlåda”.
En annan gång måste programledaren ta fram rottingen för att få sina studiovärdinnor Birgit Tengroth, Birgit Rosengren och Sickan Carlsson att skärpa sig.
”Det var små studiotroll i livligaste laget” noterade han sedermera i sin självbiografi.
”De levde rövare och kunde försvinna bakom tunga draperier i den stora studion och leka kurragömma. Det hände att jag måste gå utmed väggarna och slå med en rotting på sammeten för att få fram dem till utsändningen.”
Birgit Tengroth skulle med tiden bli en firad skådespelerska tills hon enligt egen utsago ”tröttnade på att vara en blus full med bröst”.
Birgit Rosengren kom i sin tur att göra 15 långfilmer, gifta sig med kollegan Elof Ahrle och bli mamma till folkkäre Kjelle (sonen Leif) i tv-såpan Varuhuset.
Och Sickan Carlsson?
Ja, hon var som bekant typografdottern som blev hela Sveriges fästmö och så sent som 1992, 77 år gammal, spelade mot Claes Malmberg och Ulf Larsson i tv-serien ”Kusiner i kubik.”
Många kändisar gjorde debut i ”Barnens brevlåda”
Lägg därtill att såväl Alice Babs som Pekka Langer, Busk Margit Jonsson, Lasse Lönndahl, Anna-Lena Löfgren och Tatjana Angelini (som blev Snövits filmröst) gjorde debut i ”Barnens Brevlåda” och vi betraktar en verklig drivbänk för blivande svenska artister.
För att inte tala om ”Farbror Svens” eget kändisskap.
Den forne tjänstemannen vid den svenska beskickningen i nuvarande Sankt Petersburg, Sven Alfred Teodor Jerring, hade hunnit fylla 29 år när han klockan 10.55 den 1 januari 1925 utförde det historiska uppdraget att påannonsera Radiotjänsts allra första program: En högmässa från Sankt Jacobs kyrka i Stockholm som kunde höras i 40 000 apparater.
Av naturen var den östgötske veterinärsonen en blyg herre vars stämma idag kan tyckas knastertorr och tråkig. Men för dåtidens radiolyssnare kom den omedelbart att stå för saklighet, kunskap och trovärdighet.
Sven Jerrings paradprogram
Idag är det lätt att förfasas hur han stelt och farbroderligt, ofta lätt mästrande, han behandlade de medverkande i långköraren som kom att bli hans paradprogram.
En pojke skrev exempelvis stolt till ”Barnens brevlåda” att han fått ”en klarinett med kompass och en karta som tillbehör”. Varvid Farbror Sven lätt sarkastiskt sa att ”jag tillåter ge mig hän åt vildsinta fantasier om den klarinettblåsande unge orienterarens framfart i markerna”.
Det var onekligen långt till dagens Bolibompa där alla programledare ska vara käcka lekkamrater, om man säger så.
Men sådan var också tidsandan.
Att någon liten gäst skulle kalla den enväldige programledaren för något annat än ”farbror” var inte att tänka på.
Jo, en stor tidning protesterade faktiskt mot ”farbrödrandet i radio” – men inte för att det skapade distans till barnen. ”Tvärtom borde barn” skrev tidningen ”vänja sig vid att säga ’herr’ åt vuxna maskulina personer.”
”Och snäll som jag var” mindes Sven Jerring ” bad jag i nästa program de unga att kalla mig ’herrn”’ eller ’herr Jerring’. Men det bet aldrig. Veckan efter var jag åter ’Farbror Sven’.”
Även kungen kallade Sven för farbror
Till och med vid ett möte med den 90-årige Gustav V fick han heta så.
– Fast det ska jag säga dig, sa kungen, att det är bra längesen jag kallade någon för ”farbror” senast!
Intressant är att Sven Jerring dock inte var den ende ”brevlådefarbrorn” i etern.
I Bodens rundradio pratade trafikinspektören Torsten Svensson (far till Hasseåtages blivande huspianist Gunnar Svensson) under namnet ”Farbror Totta”.
I Malmö sände i sin tur polismästaren Yngve Schaar, som i rollen som ”Farbror Kalle” fann en idealisk avkoppling från sina vedermödor med bovar och fyllbultar i rikets tredje stad.
”Barnens brevlådor” sändes i 1 785 avsnitt
Efter några år överlät dessa båda herrar med varm hand sina unga brevskrivare till Farbror Sven – som tackade för förtroendet genom att fram till finalen den 11 juni 1972 leverera totalt 1 785 ”Barnens brevlådor”.
Ett världsrekord som stod sig ända tills det 1999 slogs av Leif Andersons ”Smoke rings”.
Att Sven Jerring fram till Lennart Hylands genombrott var den ohotade kungen av svenska radiovågor, därom rådde inget tvivel. Däremot kan det faktiskt ha varit lite si och så med relationen till de unga brevskrivarna.
LÄS ÄVEN: Fem myror är fler än fyra elefanter introducerade generationer av svenskar till bokstävernas värld
Ryktet sa nämligen att Farbror Sven egentligen inte alls var speciellt barnkär. Han fick själv inga avkommor, visade aldrig prov på någon överdriven leklystnad och ledde sitt program med förvånansvärd torr, myndig och humorlös stämma.
Fast ibland sprack ändå fasaden.
En liten flicka hade lovat sjunga en visa av Alice Tegnér, men klämde istället i med ”Flickan i Havanna”, viken som bekant handlar om en prostituerad kubanska.
En annan tös upptäckte en askkopp i studion och avslöjade i direktsändning Farbror Sven som cigarettrökare.
– Usch det är så dumt, sa flickebarnet. Man kan bli sjuk av det. Och så kostar det mycket pengar. Rysligt mycket pengar. Har farbror några pengar kvar?
Varvid den överraskade Jerring lyckades pilla fram tolv öre ur byxfickan.
– Ja, där ser farbror! Och jag som har över fyra kronor jag!
