Icakuriren testar Boot camp

Visst har jag som reporter gjort många märkliga reportage genom åren, men att testa tortyrträningen boot camp slår det mesta. Jag lockades av utmaningen att tänja mina fysiska och mentala gränser och att någonstans bevisa för mig själv och omgivningen att jag fortfarande är en kärring att räkna med. Men det är inget yogapass jag har framför mig, utan en 75 minuters supertuff arméträning.

Uppställning!

– Jag har hyfsad kondis, men vill inte träna så jag kräks, säger jag morskt när jag träffar Jens Dahle från boot camp-klubben utanför omklädningsrummet.
– Otränad alltså. Du är med hela passet på 75 minuter, är du fokuserad klarar du det här!
  Tre morgnar i veckan träffas ”Nordic Military Training” vid Östermalms idrottsplats i Stockholm. Gruppen tränar utomhus i alla väder året om. Mer än hälften är kvinnor och de flesta är mellan 30 och 55 år. En del deltagare har bara sprungit några kilometer tidigare, andra är sega maratonlöpare.
   De flesta instruktörer har en bakgrund som militär eller brandman.
Arméträningen handlar om att bygga både kropp och självförtroende genom hård disciplin och fysiska utmaningar. Lagandan är viktig, med hjälp av gruppen och instruktörerna peppas och pressas deltagarna att klara uppgifter som kan upplevas fullkomligt omöjliga.

Klockan 6.15 prick, står jag redo tillsammans med trettio andra på ett rakt led på fotbollsplanen.
Dagens instruktörer; ”Magstarke Magnus”, reservofficer från Arméns jägarbataljon i Arvidsjaur och ”Brutale Bruno” tidigare fallskärmsjägare i Främlingslegionen, delar upp oss i grupper på fem.
Att det här inte blir någon lek, fattar jag snabbt när Magnus vrålar högt med sitt militäriska tonfall.
 – Ni ska härdas, bli starkare, bli kärvare!
Mig skrämmer han inte tänker jag, mer hinner jag inte fundera förrän gruppen drar i väg joggandes i en kolonn mot Lill-Jansskogen.
Vid en gräsplan får vi order om att lägga oss på marken och göra tjugo armhävningar.
I början går det bra, sedan blir det tungt. Jag fuskar och kör några på knäna, armarna känns som spagetti. Då hör jag min lagkompis Katarinas peppande röst alldeles intill:
    ”Du är stark, du fixar det!”
Jag vet inte hur det går till, men hennes positiva energi får fart på mig och jag klarar de sista också.
    Vi får befallning att fortsätta jogga i spåret helt ovetande om nästa stora utmaning.
Gömda i blåbärsriset ligger fem rostiga tunga sjukbårar av stål och väntar på oss.
Fyra och fyra ska vi springa med en lagkamrat liggandes på båren.
Jag skäms lite när jag anmäler mig som första sjukfall och hoppas på en stunds vila på båren.

Till min fasa upptäcker jag att skumpandet snarare ger mig en lättare hjärnskakning.
När det är min tur att lyfta bår lägger Magnus på ytterligare en tyngd, ett stort bildäck på båren.
Nu är det hopplöst jobbigt. Händerna svider och ryggen är böjd som en banan och dessutom har min grupp halkat efter.
– Bär från knäna! hojtar Bruno.
Adrenalinet far runt i kroppen och jag springer för glatta livet.
– Vad gör man när man är sist? VAD GÖR MAN NÄR MAN ÄR SIST? vrålar Magnus.
– MAN ÖÖÖKAR! Kommer svaret som ett piskrapp.
Efter att ha vilat några minuter upp och nervända på alla fyra kommer Magnus med en ny obehaglig överraskning. Han pekar på en trave grova stockar vid sidan om spåret och vi uppmanas att sätta oss i led på marken med stocken vid magen och göra tjugo situps. 

Nästa moment är att spurta upp för en slalombacke med stocken på axeln.
– KOM IGEN KURIREN du fixar det här, vrålar Bruno som följer mig som en skugga.
Benen vill inte röra sig och det knyter sig magen.
– Jag MÅSTE pausa! gastar jag tillbaka. JAG TÄNKER BARA INTE KRÄKAS!
– Andas! Du får inte tappa pulsen! Tänk på gruppen!
Nu är jag inte svimfärdig längre, nu känns det som hela huvudet är bortkopplat. Jag slutar ifrågasätta. Bara lyder. Och gör.
En stark hand i ryggen pressar mig framåt och uppåt. Jag kutar och kutar och når så till sist toppen på mördarberget.
– Braaavooo! Hejarklacken ylar och jag får vänliga klappar på axeln.
Och så fortsätter det.
Vi kutar med bildäck, vi gör situps, vi gör plankan och släpar sedan de tunga bildäcken efter oss över en grusplan.
– Ge inte upp! tjoar Katarina, min vän och beskyddare under passet. Vi är snart hemma nu.
Och långt där borta ser jag idrottsplatsen som är slutmålet.

När vi joggar hemåt och jag vinglar till av trötthet kommer en lagkamrat i full speed bakom mig, hakar tag i min arm och lotsar mig framåt i spåret.
– Nu kör vi!
Jag lyder och vi skubbar tillsammans, förbi övergångsstället, genom grinden till idrottsplatsen och fram till gräsplanen… och så i MÅÅÅÅL.
Mitt svettiga ansikte spricker upp i ett enda stort leende.
Yes! JAG KLARADE DET!
”Brutale Bruno” klappar mig på axeln och bjussar på ett snävt leende.
– I morgon kommer du att ha träningsvärk i varenda muskel i kroppen.
Skit samma, tänker jag. Jag överlevde eldprovet och jag kräktes inte.
    Och belöningen kommer direkt. Framme i mål är all trötthet som bortblåst och den berusande känslan sitter kvar i flera timmar.
Men den hårdnackade tränaren Bruno fick förstås rätt. Dagen efter och resten av veckan var jag fullkomligt mörbultad och kom knappt ur sängen på grund av all träningsvärk och alla blåmärken.

Om jag skulle göra om det? Nej aldrig. Eller kanske. Det var en oerhört krävande träning, kanske lite för tuff för min otränade kropp, men på samma gång en mycket fascinerande upplevelse.
Jag är både stolt och lite mallig att jag klarade av det, men samtidigt mycket medveten om gruppens betydelse för att jag lyckades. Det jag tar med mig från boot camp-träningen är den schysta och goda lagandan; att bli peppad av tränare och kompisar 75 minuter i sträck är man ju inte bortskämd med.