Så hittar du en träningskompis

  • Fråga arbetskamrater, grannen, kompisar om de vill bröja träna ihop.
  • Gå med i en idrottsklubb.
  • Fråga på gymmet.
  • Lägg ut en efterlysning på nätet, t ex www.traninspartner.se.

En bra träningskompis…

  • Tycker det är roligt att träna tillsammans.
  • Har samma inställning till träning som du, ni behöver dock inte ha samma mål.
  • Respekterar dina mål med träningen och försöker inte lägga över sina egna på dig.
  • Är bra på att berömma och uppmuntra.
  • Följer den gemensamma planen, som att träna tillsammans varje söndag.

Träna tillsammans
Träna tillsammans
Träna tillsammans
Träna tillsammans

– Det viktigaste när man ska träna tillsammans med någon annan är att man har samma inställning till träningen. Brinner bara den ena för att jogga kommer det inte att hålla särskilt länge. Var och en måste också vara medveten om sitt eget mål och varför han eller hon vill träna. De behöver inte ha exakt samma mål, det viktiga är att de inte försöker lägga över sitt eget mål på träningskompisen. Lusten och viljan att röra på sig måste komma inifrån, säger Margareta Hultman som är idrottspsykologisk rådgivare.

Margareta tar som exempel ett par som tränar ihop inför Göteborgsvarvet, ett motionslopp på 21 kilometer som går varje år i maj.

– Mannens mål kan vara att klara loppet på en viss tid. Män är ofta mer inriktade på tider och antalet kilometer de springer. Kvinnans mål kan vara att ta sig runt utan att stressa och att klara av att springa hela loppet. De kan ändå träna tillsammans, åka till motionsspåret och värma upp tillsammans, träna intervaller ihop och sedan ge sig ut på var sin runda. Efteråt kan de prata om träningen och stötta och uppmuntra varandra.

För att man inte ska tappa sugen måste det finnas ett socialt sammanhang som man trivs i, där träning uppmuntras och har en status. Ett sätt kan vara att gå med i en idrottsförening och där hitta likasinnade.

– Men den som har fått ett behov av att träna behöver sällan stöd för att fortsätta. Forskning visar att det främst är de sex första månaderna som man behöver stöd för att hålla träningen uppe. Efter sex år har träning blivit ett grundlagt beteende och då behöver man inte stöd på samma sätt för att komma iväg till gymmet eller motionsspåret, säger Margareta Hultman.

– Men det beror också på vilken personlighet man är. En utåtriktad, extrovert, person har ofta ett större socialt behov och föredrar ofta att träna med andra medan den som är en introvert oftast söker egen tid för att bearbeta sina tankar.

  

Vi har hälsat på tre kompisgäng mitt i träningspasset.

1. Birgitta Ringström

Namn: Birgitta Ringström

Ålder: 70 år

Yrke: Distriktsläkare

Bor: Västerås

Tränar: Tennis

Träningskompisar: Maken Lars-Erik, dottern Magdalena Sekkenes och barnbarnen Martina, 12 och Emma, 10 år.

 

– Mina bästa träningskompisar är min egen familj. Vi har spelat tennis tillsammans med barnen sedan de var små. Nu är de vuxna och har egna barn och vi har fortsatt att spela tillsammans en gång i veckan. Det är en stor glädje att se att ens egna intressen fortsätter med barn och barnbarn, säger Birgitta Ringström.

Birgitta spelade tennis redan som tonåring, men det var inte förrän vid 65 års ålder som hon började träna och ta lektioner målmedvetet. I dag spelar hon tennis minst tre gånger i veckan, två gånger mot andra pensionärer, eller veteraner som de kallas. Som pensionär har hon också börjat tävla internationellt. Nu senast vann hon Veteran-SM i mixed. Men varje onsdagskväll träffas tre generationer Ringström och spelar; Birgitta och hennes man Lar-– Erik, deras dotter Magdalena och barnbarnen Emma och Martina.

– Tennis är en sport där mindre duktiga spelare kan möta duktiga och unga äldre och ändå ha roligt och få ut mycket av spelet.

Så när familjen träffas spelar alla mot alla.

– Mitt 12-åriga barnbarn Martina tycker det är mycket roligt att slå mormor och det sporrar mig. Jag tycker inte om att förlora. Det gör mig inget om jag kommer sist nedför en skidbacke, men jag förlorar ogärna i tennis, säger Birgitta.

 

2. Gun– Britt Johansson

Namn: Gun– Britt Johansson

Ålder: 54 år

Yrke: Lokalvårdare

Bor: Kiruna

Tränar: På gym och simmar

Träningskompisar: Arbetskamraterna Maria Henriksson och Carina Eriksson.

 

– Jag behöver draghjälp för att komma iväg till gymmet eller simhallen och träna efter jobbet. Det får jag om jag vet att Maria eller Carina väntar, då kommer jag iväg även när jag är riktigt trött, säger Gun-Britt Johansson som jobbar som lokalvårdare inom Kirunabostäder.

Det hela började för fyra år sedan när kommunen drog igång ett projekt, Kirunapulsen, för att få sina anställda att motionera mer för att må bättre. De anställda uppmuntrades att bilda lag om tre. Deras puls mättes i början av projektet och sju månader senare. För att ytterligare öka motivationen kunde lagen vinna semesterdagar, första priset var en hel veckas betald ledighet.

Gun-Britt frågade Maria som hon då inte kände så bra, men sett på gymmet, och sin lillasyster Carina som alla arbetar på det kommunala bostadsbolaget. Tillsammans bildade de ett lag och sedan dess har de styrketräning och simmat tillsammans två gånger i veckan. Dessutom tränar de på egenhand minst en gång i veckan.

Gun-Britt hade tränat lite tidigare, men det var i och med att hon började träna med sina arbetskamrater som träningen blev regelbunden.

– Att träna tillsammans är inte bara en draghjälp för att komma igång eller att komma iväg. Det blir också så mycket roligare. Vi sporrar varandra till att ta i extra och träna längre pass, säger Gun-Britt.

Nackdelar då?

– Det ska vara att man hoppar över träningen de dagar man vet att de andra inte kan eller är sjuka, men det händer nästan aldrig.

Hur gick det i tävlingen, vann ni första pris?

– Nej, men andra pris. Vi fick tre betalda semesterdagar var.

 

3. Mari Puikkonen

Namn: Mari Puikkonen

Ålder: 36 år

Yrke: Sjuksköterska

Bor: Nacka

Tränar: Innebandy

Träningskompisar: Spelarna i Älta IFs damlag i innebandylag

 

– Att spela i ett lag passar mig. Jag gillar den gemenskap som finns spelare emellan. Om jag skulle träna och motionera på egen hand när jag har tid blir det inget av, det vet jag. Jag har tre barn och jobbar natt och måste ha en bestämd tid och plats varje vecka för att jag ska komma iväg, säger Marie Puikkonen.

Det är torsdag kväll och Älta IFs damlag i innebandy har träning i Stavsborgsshallen. Spelarna har bråttom ut på planen och börjar skjuta bollar på målvakten innan pojklaget, som har träningen innan, har masat sig av planen. Laget spelar sedan flera år i division fyra och ligger sist i sin serie, utan någon vunnen match.

– Alla är vi med för att vi tycker det är kul att spela innebandy. Många av oss har börjat med sporten som vuxna, det gör att vi är ungefär lika bra och har ungefär samma målsättning med vårt spel; att ha roligt tillsammans och att röra på oss. Är det någon som har högre ambitioner byter de lag, men det har bara hänt en gång.

Hur kom det sig att det blev innebandy för din del?

– Jag spelade innebandy i division ett och två i Finland. När jag flyttade till Sverige ville jag fortsätta och efter några år hittade jag det här laget.

Nu har Mari spelat tio år i Älta IF.

– Vi sporrar och stöttar vi varandra inom laget. Alla måste ju hjälpas åt ute på plan under matchen. Jag alltid på gott humör efter träningen, oavsett vilket humör jag är på när jag kommer hit.

Medelåldern i laget är 32 år, men det finns både de som är 16 och den äldsta har just fyllt 50.

– Vårt lag har den högsta medelåldern i serien.

Hur är det att möta betydligt yngre lag?

– De tror att de lätt ska vinna över oss, vilket sporrar oss, mer än skrämmer. Det gör bara att vi kämpar än mer.