Jag har ingen aning om vad det står i rubriken till den här texten. Resten av texten skriver jag, men rubriken bestämmer en smart rubriksättare. Förhoppningsvis gör den dig mer benägen att läsa min text och lockar fler att göra likaså och det är jag tacksam för. Även om rubriken ibland inte blir riktigt vad jag själv hade föreställt mig.
Ingen fara på taket, det kan näppeligen bli särskilt fel med mina kåseriliknande, tankesnurrande texter, de kan förlänas alla möjliga rubriker. Men rubriken ger liksom extra tyngd åt någon specifik del och ger läsaren en vinkel att läsa texten utifrån, ”det är alltså det här virrpannan vill komma fram till”. Inget konstigt med det, så funkar vi, rubriken styr hur vi läser en text, har både jag och andra forskare funnit i studier.
Lite klurigare är det med mina texter i andra tidningar och tidskrifter, som inte är så kåserande utan mer faktaförmedlande. Där har det hänt fler än en gång att jag upplevt att rubriken styrt läsningen mot andra slutsatser än jag velat göra med min text. Jag skrev faktiskt en text om det och föreslog en egen rubrik, som ironiskt nog ändrades till en annan lydelse. Inte hela världen det heller, på det stora hela blir det inte fel i någon avgörande betydelse.
”En lång intervju kokas ibland ner till några enstaka sammanfattningar”
Men jag tänker att du som läsare kanske inte känner till hur det fungerar och att det kan vara intressant och rentav fördelaktigt att veta. För det här gäller ju inte bara mina texter utan alla andras också. Fler skribenter än jag blir nog överraskade av rubrikerna de får ibland.
Nu till saken jag faktiskt får ont i magen av. Det händer lite för ofta i andras texter, där jag blir intervjuad, att det som verkar vara mina citat faktiskt inte är vad jag sa. Att citat kallas för pratminus på slang är träffande, minustecknen som står innan citaten är ofta bokstavliga, till synes onödiga ord (”å ena och andra sidan”, ”i vissa fall”, ”inte nödvändigtvis”) tas bort så att det framstår som att jag uttalar mig tvärsäkert och ensidigt om någonting. En lång intervju kokas ibland ner till några enstaka sammanfattningar som får pratminus framför sig så att det verkar som att jag sagt så trots att jag inte använt ett enda av orden som står i ”citatet”. Ibland får vi som intervjuas se och godkänna (och be att korrigera) citat innan de publiceras, men långt ifrån alltid.
Senast blev det galet i en intervju i en morgontidning, som dessutom plockades upp av andra tidningar, där citaten (som jag inte fick se och korrigera innan) var sammanfattningar som råkade bygga på missförstånd. Som lök på laxen förstärkta med en rubrik i samma riktning. Ingen illvilja från något håll och det kan lätt hända. Men jobbigt för mig när kollegor hör av sig och undrar hur jag kan säga rena felaktigheter (som jag aldrig sa!) om det de och vi arbetar med. Eller när du som läsare reagerar på att jag så tvärsäkert och felaktigt uttalar mig om något (trots att jag inte gjort det). När sen en rättelse görs i efterhand är det ingen som ser det.
Lite traumabearbetning för mig och mediekonsumentinformation till dig.
