Jag fick fler kondoleanser när min hund dog än när mamma gick bort.
Jag skrattade lite rått åt detta faktum – men insåg snart att det var i sin ordning. Det låg inget elakt i detta.
Ett djur kan man aldrig älska för mycket. Kärleken man får tillbaka är total och blir aldrig någonsin diskuterad eller ifrågasatt. Och det vet alla.
Jag hade varit på resa några veckor. Bästa hundvakterna, Nina och Anders, tog hand om min boxer Buffa (11 år) när jag behövde hjälp. Dom älskade Buffa, Buffa älskade dom.
Johan Croneman: Mamma är död – och jag känner mig plötsligt så otroligt levande
Jag var i Antwerpen när de messade att Buffa var ”konstig”. Bufflan verkade desorienterad, gick ostadigt, vinglade, höger sida knasade.
Buffa hade kanske betett sig något annorlunda innan jag åkte, hon såg dåligt på vänster öga, jag tänkte: Ålderssymptom. Som med husse, ungefär. Men hon åt, hon lekte, hon var glad.
När jag kom hem från resan och hämtade henne syntes det på långt håll: Det där var inte min Buffi. Hon vinglade. Hon var frånvarande. På vägen hem strök hon sig bokstavligen utmed väggen. Väl hemma var hon orolig, ville/kunde inte ligga ner, balansen var usel, hon snubblade, gick in i allt, tv:n, stolar, bord.
”Bufflon var bortom all räddning.”
Hon blev sämre på natten, kissade inomhus. Jag var på Djurakuten klockan 08.00 nästa dag.
Som ett vanligt patientbesök, en sköterska, lite frågor, liten undersökning – sedan kom Mathilda, veterinären (underbar).
Buffa reagerade inte när hon kom in i rummet, men hälsade lite avmätt när de satt ner tillsammans.
Johan Croneman: Om jag på min dödsbädd får frågan vad som varit viktigast…
Det gjordes nån slags neurologisk undersökning, de kände igenom henne, gick en bit med henne, veterinären tittade på mig – skakade på huvudet.
Jag förstod direkt att det var slut, färdigt. Bufflon var bortom all räddning.
”Du hade nog tur som hann hem från resan, sånt här går fort”, sade Mathilda.
Buff hade en tumör som tryckte mot lillhjärnan, fanns inget hopp.
Jag satt som förstenad.
”Fan också. Jävla älskade hund.”
Vi har nog under perioder de senaste åren varit trötta på varandra, jag på henne, hon på mig. Men den ömsesidiga kärleken var aldrig ifrågasatt, vi levde i symbios. Hon låg alltid bredvid mig när jag skrev, sov, lagade mat, diskade, såg på tv.
Hon älskade ALLA människor, något alldeles otroligt dessutom. Hon var en galet vild boxer, skitsmart, givetvis – och genuint urkorkad. Och klumpig, Och mycket känslig. Hon var allt.
Hon var (nästan) mitt allt.
Johan Croneman: Vad är meningen med livet?
Min son Folke hann hem och fick en timme på hallgolvet med henne. Vi tjöt ikapp.
Vi gick en sista promenad.
Hon försvann på fyrtiofem minuter. Först lite lugnande, som hon tokslocknade helt på. Sedan den sista smörjelsen.
Det var något som slocknade i mig med.
Det har gått tre veckor – jag ser och hör henne överallt i lägenheten. Fan också. Jävla älskade hund.
