Jag ser ”Filmen om Siw” på bio och blir handlöst förälskad. Det blir alla andra i salongen också. Vi stämmer till och med upp i en applåd efteråt trots att ingen Siw Malmkvist är där och kan höra.
Filmen följer en snart nittioåring med ett osannolikt späckat CV och en livslust som vägrar att lägga sig. Siw gör morgongymnastik, löser korsord, tar emot offentliga hyllningar, tittar på höstlöv, målar akvarell, flyttar, sjunger in låtar med Benny Andersson och har inga som helst planer på att ta ner skylten. Om inte annat vill hon ju se hur nya Slussen ska se ut efter år av byggande.
Efteråt funderar vi på vad som gör en människa så älskvärd. Så likeable, som tysken säger. Bara en stenstod kan lämnas oberörd av Siw Malmkvists energi. Vi kommer fram till att det handlar om en brist på förställning. Trots dryga sjuttio – SJUTTIO! – år i en bransch där allt kretsar runt yta så låter allt Siw Malmkvist säger spontant, uppriktigt och hjärtinnerligt.
”Det är väl just öppenheten som är nyckeln. Siw Malmkvist verkar vara konstant nyfiken.”
Hon svär som en borstbindare och blir rörd och glad och förvånad. Inte en enda gång låter hon blasé, som engelsmannen säger. Tacksamheten över alla möjligheter som getts henne känns sann, stoltheten över allt hon faktiskt erövrat likaså. Ödmjukheten är aldrig falsk: hon vet väldigt väl vad hon åstadkommit, flickan från barnrikehuset i Landskrona som så småningom kunde flytta in på 200 kvadratmeter på Östermalm.
Men hon tar det samtidigt inte för givet. Och hon har vett att ställa sig frågorna: Var det värt det? Kostade det för mycket? Tog det hårda arbetet ut sin rätt? Kom barnen i kläm? Hon vet att det inte finns något svar på de frågorna, och att inget kan göras ogjort, men hon vågar ändå lufta tankarna. Hon vågar vara öppen.
Och det är väl just öppenheten som är nyckeln. Siw Malmkvist verkar vara konstant nyfiken. Allt hon inte gjort måste prövas. I filmens slut köper hon sig en studentmössa – hon kunde aldrig gå på läroverket eftersom hon var tvungen att bli schlagerstjärna istället – och överväger inskriptionen: ”Det är aldrig för sent”.
En och en halv timme in i filmen, just när man trodde att en människa inte kunde vara mer förtjusande, kommer Ann-Louise Hanson hem till henne och i samma ögonblick börjar båda prata skånska. Efter sjuttio år med anpassad hittepårikssvenska kan de båda prata som de en gång lärde sig, med kärleksfulla diftonger på ”moooeur” och innerliga tungrots-r på systern Grrrrreta. Kanske är det inte vackert, men det är genuint.
I mitt nästa liv ska jag bli Siw Malmkvist. Då ska jag bli lika jordnära, lika oförställd, lika uppriktig och lika öppen inför världens erbjudanden. Kanske hinner jag redan i detta livet ta en smula lärdom av någon som aldrig skulle få för sig att hon kan lära andra något.
