Elin Ek
Bönderna har de senaste vårarna lanserat Kosläppet, en happening då barnfamiljer bjuds in att titta på glada kossor med spritt i klövarna som äntligen får komma ut ur ladugården och andas frisk luft och lapa sol. En liknande aktivitet har de i högstadieskolorna fast då kallas det Utegympa, det tycker jag är minst lika kul att se! Man möter dem i parken vid 11-tiden på förmiddagen, först kommer tre tuffa killar kutande och sen en supersnabb tjej och sen kommer resten joggande i små klungor.
Och vips är jag 15 år igen!
Jag var en typisk halvmedioker gympaintresserad högstadieelev, spelade fotboll på fritiden, sprang halvfort, slog med runda brännbollsträet två gånger innan jag tog det platta, tyckte basketbollen var läskig – och hade väldigt svårt att göra saker på tid.
För trots att gympaläraren hävdade att tiden inte hade någon betydelse så var den obligatorisk och skulle “skrivas upp i Pärmen”. Pärmen var en rejäl pärm med rygg i blått tyg som fastklämd i lärarens armhåla följde oss vad vi än gjorde. Där var alla elevers prestationer nedskrivna. Här kunde man läsa på vilken höjd vi rev i höjdhopp. (Och här följdes OS-reglerna så man fick bara hoppa tre försök och noga avgöra om man vågade höja ribban och riskera att få sämre resultat.)
Här stod också hur många poäng vi tjejer fick i friståendeprogrammet. Det var en typ av gymnastikdans till musik som efter några veckors övande skulle framföras en och en för gympaläraren som sen bedömde oss med decimal noggrannhet, han satt med Pärmen i knät och ropade ut poängen 4,33, 7,45 eller 8,66. Och medan vi flickor skuttade runt och hjulade för läraren så fick killarna hänga i ringar och hoppa över plint.
Att vi fick värma upp genom att springa i cirkel i takt till magisterns tamburin kanske inte heller låter så tokigt om man tror att det här var gympa på 40-talet, men det var faktiskt i början på 90-talet.
Så när man försökte tuta i mig att utegympans springtid i Pärmen bara var för min egen skull så gick jag inte på det. Däremot så tog jag till det enda jag hade för att protestera, nämligen att springa så långsamt jag kunde. Sist i mål kom vi, jag och mina väninnor, glada och tonårsobstinata till lärarens förtret. Inget vidare för betygen men på något sätt bra för självkänslan.
De jag möter i parken i dag har slimmade löpardräkter och snygga sneakers, stor skillnad mot dåtidens noppriga mjukisbrallor med mudd och joggingdojor från Obs!.
Så man kan lätt tro att tiderna har ändrats – men så plötsligt dyker de upp bakom parkkrönet – två 14-åringar kommer släntrande i sakta mak, sida vid sida, ivrigt pratande, inte en svettdroppe och med varsin klubba i munnen.
Jag översköljs av en värme och blir löjligt lycklig för att även de tjejerna finns kvar!
Av Elin Ek
