Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
Vissa ord har en så härlig klang. Lovar så mycket, rymmer så mycket längtan. Smultron är ett sådant ord, och picknick. Åh, vad det låter mysigt. Umgänge, varma vindar som fläktar i håret, en dag på utflykt från vardagsrutinerna.
I själva verket tycker jag nog att ordet lovar lite mer än det lever upp till. Det är lite meckigt att göra matsäck, och man sitter ärligt talat rätt obekvämt på en filt, i alla fall om man är över fyra år. Och när man väl har suttit skräddare och ätit sin sandiga smörgås, måste man nästan vinschas upp från marken.
Ändå känns tanken på picknick som höjden av sommarmys. Jag minns en semesterdag på landet, tonåringarna fastlimmade i sina sängar, jag uppe sedan länge. Morgonen började i lugn och ro med en kaffe och ett korsord i skuggan på altanen, och bara fåglarna som sällskap. I den nästan naturreligiösa stunden kom jag på att jag skulle vara mysig mamma och göra picknick. Man måste ju utnyttja de sommardagar som bjuds.
Visserligen minns jag min egen mammas tjat från barndomen om att man måste ut så fort solen visade sig. Själv kanske jag bara ville stanna inne och läsa mina serietidningar eller rita (för er yngre: det fanns inte datorer och tv-spel på den tiden). Jag fattade inte alls grejen med att rusa ut bara för att solen sken. Det kom ju alltid en ny dag med nytt väder.
Nu hade jag själv blivit den där mamman, nu skulle här passas på!
Så jag bakade en kaka, gjorde matsäck och packade min därför avsedda picknickryggsäck, som har fack för bestick, tallrikar och ett kylfack för maten.
I min fantasi skulle jag väcka ungdomarna, och vi skulle ta den långa turen genom skogen till de där badklipporna man alltid får ha för sig själv.
Vi kunde, om vi hade lust, stanna där hela dagen, så riggad var picknickväskan.
Det var väl egentligen bara en sak min fantasi inte hade tagit hänsyn till: Att mina ungdomar var ungefär som jag själv i deras ålder.
Inte ville de med på någon picknick inte, särskilt inte till de där klipporna. Nej, det var alldeles för mycket mygg i skogen, för långt att gå dit och för långt att gå hem.
Någonstans där tappade ordet picknick lite av sin lyster för mig. Men för er alla som längtar ut bjuder vi i det här numret av Icakuriren på härlig picknickmat, som faktiskt håller precis vad den lovar. För det gäller ju att passa på! Ha det så skönt på utflykten, själv stannar jag på altanen.
