Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
En turkos knäkort byxa med en bred böljande volang, inte i guld men väl i knallgult lakanstyg. Min Abbakostym var äntligen klar, sydd under många timmar efter skolan. Byxan var så tajt att det knappt gick att röra sig i den, än mindre sitta. Men jag och Monica skulle mest stå med mikrofoner och göra danssteg, och till det funkade volangbyxan perfekt.
Av alla artister jag älskat har jag haft Abba allra närmast hjärtat.
Jag vet inte hur många timmar jag lyssnat på dem, pluggat till dem, drömt till dem och uppträtt till dem. Ibland för klassen, ibland för familjen, ibland för en inbillad publik.
Jag och Monica skrev egna texter till deras låtar och sjöng in på band. Vi gjorde danssteg och lärde oss om kärlek med hjälp av deras textrader.
Eftersom Monica var blond var hon alltid Agnetha, jag som mörkhårig fick vara Frida. Det var svårt att argumentera emot.
Ändå skavde vår rollfördelning lite i mig. Agnetha sjöng flera av de låtar jag gillade, och hon var också den som stod mest i rampljuset. Det var om hennes leende och bakdel som tidningarna skrev, hon var på något sätt självlysande. Frida hade en dovare, mörkare och inte lika kristallklar röst. Hon sjöng på något vis alltid andrastämman.
Egentligen vet jag inte om jag var så intresserad av att ha huvudrollen, men jag var ändå inte helt nöjd i skuggan av “Agnethas” glans. Kanske späddes den känslan på av att alla vackra sagoprinsessor i min barndom hade gyllengult hår, blonda påstods ha roligare och vi mörkhåriga alltid på något vis stod lite i skuggan.
Men eftersom jag var barn på väg att bli vuxen behövde jag mina förebilder. Jag klamrade mig envist fast vid dem jag hade. Så när Monica ännu en gång föreslog ett uppträdande med henne som Agnetha och mig som Frida, greppade jag självklart låtsasmicken och sjöng I do, I do, I do, I do…
Missa inte den sanna sagan om Abba i det här numret av Icakuriren. Nu öppnar Abbamuseet, och jag kommer självklart gå dit och uppleva min barndoms stora idoler. Men volangbyxorna har jag definitivt vuxit ur vid det här laget, så dem lämnar jag hemma.
