Elin Jönsson fick cancer under graviditeten: ”Istället för att dö fick jag ett till liv”

På bordet mellan oss ligger en halv brownie. Elin har delat kakan i två halvor och ätit upp den ena. I Ukraina skulle det vara otänkbart att sätta i sig hela kakan själv. Man delar med sig, så är det bara. Solidariteten sitter i ryggmärgen, även mitt i kriget. Eller kanske framför allt mitt i kriget. Elin Jönsson – SVT:s röst i Ukraina – har rapporterat om grannar med gemensamt vedförråd, och välbeställda bybor som bjuder hela byns invånare på elektricitet.

Dokumentärer om krigets vardag i Ukraina

Elin Jönsson är nyligen hemkommen från Ukraina där hon har jobbat med tre minidokumentärer om krigets vardag. Vad händer med husdjuren och sexlivet i krig? Och fortsätter de rika att spendera sina pengar?

– Vardagen är väldigt påtaglig i Ukraina. Till skillnad mot vad folk här hemma tror är det ukrainska samhället välfungerande. Tågen går, folk shoppar, restauranger och kaféer är öppna. Folk jobbar, och har sex. Att ha en vardag är också ett sätt att göra motstånd mot kriget.

Elin Jönsson har sin bas i Stockholm, och åker till Ukraina varannan månad. Hon brukar vara borta i ungefär två veckor. Hon har ingen fast punkt i Ukraina, utan hon och fotografen åker dit det händer, vilket framför allt är i de östra och södra delarna. Ofta försöker de komma så nära fronten de bara kan. Vid det här laget har hon vant sig vid att resa mellan länderna.

– Många tror att jag tycker att det är trivialt att komma hem, och att alla problem som folk har här är obetydliga. Men så är det verkligen inte. Allt är relativt, när jag är hemma kan jag också tycka att jag har en dålig hårdag. Det svåraste med övergångarna är nog ­familjelivet. Jag har så högt tempo när jag jobbar och det brukar ta några dagar innan jag landar. När jag är borta är det min man som rattar allting, och barnen är vana att ropa efter honom. Jag får jobba för att hitta tillbaka in i familjen och ta lite plats: ”Hallå, jag är hemma nu! Ni kan fråga mig också”.

Säger Elin och skrattar. Hon rättar till sidensjalen som pryds av kyrilliska bokstäver. Det är namn på olika ukrainska städer, får jag veta. Elin Jönsson har en lång historia med Ryssland och Ukraina. Första gången hon åkte till ­regionen var hon 17 år, och vid det här laget talar hon både ryska och ukrainska flytande.

Elin Jönsson var utbytesstudent i Ryssland

Det var när Elin gick på gymnasiet och läste ryska som hon fick upp ögonen för länderna. Ryskläraren hade med sig reklamblad från utbildningsorganisationen AFS – ”Våga vara pionjär, bli den första gymnasielev som åker från Sverige till Sovjetunionen som utbytes­student”.

– Jag blev nyfiken. Jag tyckte att det var konstigt att all rapportering om Ryssland bara handlade om politik. Det var svartvita bilder och knappt några människor. Jag läste också spanska och var utbytesstudent i Argentina. Reportagen från Latinamerika var helt annorlunda – fyllda av kultur och människor. Finns det ingen färg i Ryssland? Ingen som ler? Undrade jag, och kände att jag ville komma bakom den där svartvita bilden.

Året var 1991 och Sovjetunionen var på väg att rasa samman, men det visste ju varken Elin eller någon annan. Hon gav sig iväg.

– Först hamnade jag hos en familj med kopplingar till maktapparaten. Min rebelliska och punkiga sida gick inte så bra ihop med dem. Jag hann bara vara i Sovjetunionen i två veckor innan kuppen – då en grupp regeringsmedlemmar försökte ta kontrollen över landet från Gorbatjov – skedde. Mina värdföräldrar var på jobbet när stridsvagnarna började rulla på gatorna, och sa åt mig att stanna inomhus. Jag satte på tv:n, men där visades bara ”Svansjön”. På grund av hotet ville min familj att jag skulle bort från stan, och tillsammans med andra ungdomar sattes jag på en buss och kördes till ett läger utanför Moskva. När vi åkte ut från stan mötte vi stridsvagnarna som var på väg in.

Vad tänkte Elin, 17 år?

– Jag minns att jag inte var rädd. Men jag tyckte att allt var så konstigt på det där lägret. Maten var jättedålig, det var ju sådana tider. Och vi marscherade till marschmusik.

Deltog i demonstrationerna och fotograferade

Hemma i Sverige väntade oroliga föräldrar. Det tog tre dagar innan Elins mamma kom fram till värdmamman per telefon, som bara meddelade: ”Elin is in a camp”.

– Det lät ju inte jättebra, och mamma blev livrädd. Efter någon vecka på landsbygden återvände vi till Moskva, och då kastade jag mig ut på barrikaderna. Jag hängde med demonstranter och sprang runt med min systemkamera. Då skar det sig rejält med värd­familjen, och till slut bytte jag familj. Min nya familj har jag kontakt med än idag, jag tycker jättemycket om min ryska mamma, jag borde verkligen höra av mig till henne.

Men det är klart att det var ett tufft år, konstaterar Elin så här i efterhand. Hon delade rum med en åldrad mormor, som inte alltid var så vänlig.

– Hon hade amputerat benen och hade inte varit utomhus på sju år, och var ganska bitter. Dessutom var det ont om mat, på morgnarna köade jag för att handla bröd. I butikerna fanns varken deodorant eller toapapper. Under hela året åt jag i princip inget protein, bara kolhydrater i form av bröd och makaroner, ofta tillsammans med härsket smör. Till slut svällde magen.

Elin Jönsson blev Rysslandskorre

Men intresset för Ryssland var väckt, och några år efter studenten återvände Elin dit. Nu i rollen som journalist. Hon jobbade för Sveriges Radio i 15 år, och rapporterade framför allt från Ryssland och Centralasien. 2011 blev hon erbjuden jobbet som Rysslandskorre för SVT, och slog ner bopålarna i Moskva.

– Ryssland har betytt jättemycket för mig. Så fort det tog slut i en relation så flydde jag dit. Ryssland var liksom min egen värld. Jag minns känslan när jag kom dit första gången – det var som att komma hem. Jag kände att jag kunde andas lättare.

Vad var det som gjorde att du kände dig så hemma?

– Nu blir jag lite personlig, men som vuxen har jag fått diagnosen adhd. Men i Ryssland känns det inte som att jag har adhd, min personlighet funkar mycket bättre i den kulturen. Här i Sverige – där vi planerar, gillar struktur och inte avbryter varandra – blir adhd:n mer påtaglig. I Ryssland behöver man inte hålla med varandra, man diskuterar och blir osams, men kan ändå älska varandra. Folk säger saker som: ”Varför klippte du dig, du var mycket snyggare förut”, eller ”Stanna inte hos den där karln”. Plötsligt kände jag mig inte konstig, utan bara väldigt accepterad. Samma sak med Ukraina, där känner jag mig också väldigt hemma. I Sverige däremot, kan jag sitta och fundera över vad alla artiga människor tänker – egentligen.

Saknar Ryssland

Hur är det att inte längre kunna åka till Ryssland?

– Jag har förlorat en bit av mig själv, så känns det. Ryssland har varit en så stor del av min identitet. Jag har bott där i långa perioder, och när jag varit i Sverige har målet alltid varit att försöka ta mig till Ryssland igen. Det är tomt, jag saknar det som var.

Har du kontakt med gamla ryska vänner?

– Ja, men det är komplicerat och känslomässigt svårt. Jag blir provocerad över att de kan leva sina vanliga liv och att de inte är mer påverkade av kriget. De jag känner är emot kriget, ändå är det knepigt att prata om. En gång ringde en rysk kompis och sa: ”Åk inte till Charkiv, vi kommer att bomba där snart. Du ska undvika de ryska städerna”. ”Vad då ryska städerna…”, svarade jag. Det kolonia­listiska tänket finns kvar, utan att de är medvetna om det. Och i Ukraina finns hatet mot Ryssland, vilket jag såklart förstår. ”När du bodde i Ryssland – varför dödade du inte så många du kunde?”, undrade en ukrainsk vän en gång.

Kriget har splittrat familjer och relationer, konstaterar Elin Jönsson.

– Varenda ukrainare har släktingar och familj i Ryssland. I Ukraina är jag alltid öppen med att jag tidigare har bott och jobbat i Ryssland. Ukrainarna är nyfikna på hur ryssar och ukrainare skiljer sig åt, det får jag ofta frågor om.

Gör de det? Undrar jag, och Elin skruvar på sig. Hon tycker att det är generaliserande att prata om folk på det sättet, men konstaterar att det nog är lättare att få nära vänner i Ryssland.

– Ryssarna är lite mer barska i tonen, men samtidigt lättare att komma riktigt nära. Ryssarna är väldigt innerliga i sina relationer. Jag brukar skoja med min man och säga att ukrainarna är de slaviska ländernas italienare. De är uttrycksfulla med sina känslor, har en fantastisk humor och det snicksnackas hela tiden, men det är svårare att komma dem inpå livet. De har mer av det västerländska i sig. Det här hänger ihop med att Ukraina är ett fungerande samhälle, till skillnad mot Ryssland som är auktoritärt. Där litar människor inte på samhället, och då blir de mellanmänskliga relationerna viktigare.

Pappan till förstfödde sonen blev bortgift

Men allt handlar inte om arbete, Elin har kopplingar till regionen också på ett personligt plan. Pappan till hennes förstfödde son kommer från Kirgizistan. Han var också journalist och de träffades i jobbet. Men sonen hann inte ens födas förrän mannen hade blivit bortgift med en annan kvinna. Hans konservativa familj vägrade att acceptera att deras ende son skulle försvinna iväg med en västerländsk, icke-muslimsk kvinna.

– Föräldrarna ville att han skulle ha en hustru som kunde ta hand om dem när de blev äldre. De förstod ju att jag inte skulle stanna hemma på gården och röra i grytorna. Vi försökte förhandla med dem och erbjuda andra lösningar, men det gick inte. De sa att han fick välja mellan mig och att aldrig mer träffa sin familj.

Trots det har Elin hållit kontakten med både expojkvännen och hans föräldrar.

– De är ju trots allt min sons släkt. När han var liten åkte jag ofta till ­Centralasien och jobbade, och hade med mig mamma som barnflicka. Då träffade vi alltid den sidan av släkten. Jag har också åkt dit med min nuvarande make som har lärt känna dem.

Packar skottsäker väst till Ukraina

David, nuvarande maken, är svensk diplomat och var stationerad i Minsk i Vitryssland, när han och Elin träffades. Just nu har han sin bas i Stockholm, delvis på grund av att någon måste rådda familjelivet när Elin är i Ukraina.

– Han har adopterat min äldste son, vi vill att alla tre söner ska ha samma rättigheter. I och med att jag har ett så pass farligt jobb känns det viktigt att ha pratat igenom allt det praktiska.

När Elin åker till Ukraina har hon med sig en hel resväska full av säkerhetsutrustning. Den rymmer allt från skottsäker väst till frystorkad mat.

– Jag har förstås gått massa säkerhetskurser, men jag litar fortfarande mycket på min egen magkänsla. Innan jag åker till Ukraina kan jag känna ett obehag. Jag har ofta skuldkänslor gentemot barnen, och blir påverkad av nyhetsflödet. På distans känns allt mycket läskigare. Men när jag väl är på plats är jag fokuserad på jobbet, och sällan rädd. Läskigast är nätterna, när jag vet att det ska komma en attack – och det vet jag med hundra procents säkerhet när jag är i till exempel Charkiv. Via en app följer jag missilerna i realtid, och om en missil verkar vara på väg mot mitt håll så går jag ner till skyddsrummet.

Elin Jönsson blev kidnappad av ryska maffian

Hon minns tiden som frilansare. Då tog hon sig runt i regionen på egen hand, och hade ingen backning av en stor arbetsgivare.

– Så här i efterhand kan jag tänka att det var galet. Jag har säkert åkt tusen svarttaxis i Moskva, egentligen är det konstigt att det inte har hänt mer. Bland det värsta som har hänt är att jag blev kidnappad av ryska maffian och var fast i fem timmar. Jag hade gjort intervjuer i en förort till Moskva som styrdes av maffian. Jag intervjuade en väldigt berusad maffialedare som snackade lite för mycket. Men redaktionen hemma i Sverige tyckte att han var för berusad för att inslaget skulle kunna sändas, och bad mig göra om intervjun. Dum som jag var åkte jag tillbaka, och då sög de in mig. Det var jätteobehagligt. Maffialedaren kallade på massa män som han sa skulle våldta mig. Till slut tog han mig till sin bil, och jag tänkte att jag skulle bli avrättad. Men han lät mig åka.

Elin Jönsson har bevakat kriget i Tjetjenien, och skildrat massakern i Andizjan. Det var ett riktigt farligt jobb, och Elin smugglade ut sitt arbetsmaterial i dreadlocksen som hon hade på den tiden.

– För att kunna åka in i området låtsades jag vara turist som skulle köpa konst. Och när jag skulle åka ut igen stoppade jag arbetsmaterialet i håret. I ett muslimskt land kommer de ha svårt att börja pilla mig i håret tänkte jag, och det gick vägen. Och det är klart att jag har upplevt mycket fara i Ukraina. Att vara och leva i Ukraina innebär en risk. Kriget är hela tiden närvarande och vem som helst kan drabbas.

Drabbades av hudcancer

Men faror lurar överallt, inte bara i krig, konstaterar Elin, som drabbades av hudcancer när hon var 33 år. Hon ”vet exakt” när hon fick cancern, säger hon – på en badstrand på Bali.

– Jag hade åkt ut med en öppen båt till en öde strand och lagt mig i vattenbrynet en hel dag. Jag brände sönder låren, och det var där jag fick cancern. Tyvärr gick jag runt med hudcancer i två år eftersom läkaren först satte fel diagnos. Hon var slarvig, och såg inte vad det stod i journalen. Istället för ”kan ej uteslutas” läste hon ”kan uteslutas”. Cancern växte, och jag tvingades till operation. Några dagar senare fick jag veta att jag var gravid. Läkarna befarade att jag skulle tvingas till abort, det fanns ju risk för metastaser i hela kroppen. Men det visade sig att jag inte hade några metastaser och att jag kunde behålla barnet. Så ­istället för att dö fick jag ett liv till.

Intervjun lider mot sitt slut, och vi börjar tänka på mat. Att styra stegen mot en restaurang som serverar vällagad husmanskost är det första Elin brukar göra när hon kommer till Ukraina.

– Det blir mycket borsjtj och inlagda grönsaker. Jag äter extremt bra där, jag går alltid upp i vikt när jag har varit i Ukraina. Var man än är, på varje bensinmack finns fantastiskt kaffe och matchalatte på havremjölk. Samma sak på tågen, dessutom är servicen jättebra. I Sverige tror folk att Ukraina ligger efter oss i allt, men det är precis tvärtom. På mackarna har de egna kockar, och vi har de där rullande korvarna. De ukrainska kaféerna är hypermoderna, man beställer via qr-koder och det finns appar för allt. Det är otroligt effektivt jämfört med i Sverige.

Putin ger inte upp

Elin Jönsson fortsätter att rapportera från Ukraina, och hon önskar att hennes inslag ska göra folk mer medvetna. Att det tog så lång tid innan världen förstod vad Putin går för tycker hon är frustrerande.

– Det finns en gammal intervju med mig – på den tiden jag hade dreads – där jag sågar Putin vid fotknölarna. Andra Tjetjenienkriget bröt ut 1999, strax efter att Putin blivit premiärminister. Jag låg hemma i soffan och tittade på tv. När jag såg Putin skaka hand med soldaterna i Tjetjenien visste jag: det här kommer inte att gå bra. För mig har det hela tiden varit självklart att Putin inte kommer att ge sig, utan att han istället kommer att trappa upp. Och att väst kommer att bli indraget. Konstigt att det tog så lång tid innan andra också kom fram till den slutsatsen.

Om du ska sia om framtiden då – vad händer?

– Min dröm är att flytta tillbaka till ett fritt, fredligt Ukraina. Jag har svårt att drömma om att åka tillbaka till Ryssland som det ser ut i dag. Men jag måste tro på fred, jag klamrar mig fast vid den drömmen.